Bland bergen igen

Efter tre veckor på Calle Koskenkorva (Finlandia) så lämnade vi för en veckan sedan turistgettot bakom oss. Det krävdes två vändor för att vi skulle få hem allt. Agnes, vi själva, djur, barnvagn, bilstol, packning, barnsäng etc, etc. Inte ha bråttom när man ska resa med barn OCH djur var det ja…... Bus smet och jag och grannen fick springa runt husen och jaga i fatt henne. När väl både katten och Tekla var på plats i bilen hade Agnes ledsnat och blev “rabiesbabie” så det blev till att muta henne genom att amma lite och sedan somnade hon och vi kunde (PUST!) äntligen styra färden hemåt. Den andra vändan gjorde Andreas dagen därpå.

Hem ljuva hem!

Madre Mía vilken njutning! Fåglar som kvittrar, vallmo och äppelträd som blommar, humlor som surrar, mandelträd och andra träd som står i full grönska, tuppar som gal, körsbärsträd med bärkart och gubbar med hatt. Och allt precis utanför dörren. Att även Tekla var lyrisk gick inte att ta miste på, hon for som en liten tok, än hit, än dit under vår första hemvändarpromenad.

Upp och ner

På söndagen gjorde Agnes sin första bergstur, rundan som vi kallar för Linas runda, 4 svettiga kilometer uppför och 3,5 branta kilometer nerför. Det var ju ett tag sedan jag själv avverkat den  på grund av den tidigare stora magen, men nu kunde vi (rättare sagt pappa Andreas) rulla “maginnehållet” i en vagn! (Jag är så glad över att vi köpte en barnvagn av jeep-varianten. Framkomligheten är grym!)

Underbart! Måste väl erkänna att jag var lite lätt flåsig och lite lätt högröd i ansiktet när vi väl nådde toppen, men kände mig ändå väldigt nöjd med min insats två veckor efter förlossningen.

På pensionärsberget

I torsdags tog vi en tur till kusten och “pensionärsberget” i Salobreña för att lite “häng” med Bendik. Grill och lunch på terrassen. Medan grabbarna spelade pingis så -

funderade vi på livet i godan ro och sedan

så visade Agnes Tekla hur man ylar. Tekla verkade “så där lagom” imponerad ut.

När sedan alla blöjorna var förbrukade så var det dags att åka hem.

Paket!

I fredags morse pinnade jag och Tekla på yrvakna ben till det lilla, lilla postkontoret här i Nigüelas som bara har öppet en liten, liten stund varje dag. Vi hade paket att hämta ut, eller rättare sagt Agnes. Två stycken till och med. Hela vägen från Svedala.

TACK Linda & Sten för de fina kläderna! Helt underbara och att strumporna är lite stora gör inget, värsta Pippi-looken, dessutom behövs inga brallor!

TACK Åsa, Sambo & Thomas för den fantastiska filten, bollarna, korgen och den tjusiga RÖDA mössan. Nu kan Agnes flyga högt då hon kan landa säkert .

Och så här utmattad blir man av paketöppning och testkörning av innehåll. Puh, vilken pärs!

Over and out från ett för lördagen regnigt Nigüelas! (Ett välbehövligt regn och efter regn kommer solsken så här hänger vi inte läpp för lite vatten från ovan.)

Agnes spanska entré

För lite drygt en vecka sedan, på själva påskafton, så gjorde hon entré, vår lilla Agnes. Japp, Agnes är namnet det blev till slut.

På påskaftonen vaknade jag med värkar vid halv sex på morgonen, “hookade” upp mig till min TENS-maskin (kan inte lovorda den tillräckligt nog), drog igång lugnande yoga-musik på ipoden och så förflöt morgonen och förmiddagen. På eftermiddagen blev det ett “uppehåll”, jag schasade iväg Andreas till gymmet och sms:ade glatt tillbaka på hans undran efter ett litet tag om allt var OK, att träna på du…. Sekunden efter drog värkarna igång med förnyade och intensivare krafter. Så jag bytte musik till lite mer rockigare slag att dansa och skråla med till under värkarna. Har tidigare hjälpt mig att distrahera mensvärk och det fungerade även nu. Från 5-6 minuter mellan värkarna till 2-3 minuter gick väldigt snabbt och när Andreas kommit tillbaka, tagit en snabbdusch och en snabbpromenad med Tekla och jag stod på knä och flåsade så kom vi överens om att det kanske var läge att åka nu. När jag sedan stod i dörren så insåg jag att det började bli brådis – NU ÅKER VI. I bilen räknade jag i princip bara sekunderna, 360 stycken sådana, tills vi skulle vara vid sjukhuset. Framme så skrev Andreas in mig medan jag stod utanför entrén med korsade ben (kändes som om hon annars skulle ramla ut där och då)  och mentalt blockerade värkar. Gissa om jag blev glad när chefsbarnmorskan Antonio (barnmorska känns konstigt när det är en han, men vad heter det då?), som jag tidigare mött och hoppats på att få när det väl var dags, kom emot mig med ett “Hi there”. Han kopplade upp mig på CTG och jag skulle ligga 10-15 minuter (trodde han ja!). Jag fick en värk som hette duga, kändes som om jag skulle bryta sönder sängen, så hårt höll jag i den, han undersökte mig raskt: “Oh my gosh you are wide open, I have to bring every one in NOW! You looked so totally cool when you walked in so I thought it was no rush”. (Kan det vara det som kallas pokerface?). In kom hela teamet som bestod av mest män, i motsats till Sverige så verkar det vara många män i min ålder som jobbar på förlossningen. Endast gynekologen som var med var kvinna. Ja, sedan var det bara att “tuta och köra”! Eftersom hennes hjärtljud gick ner så blev det ännu mer bråttom och jag fick ta i för kung och fosterland, även för den spanska kungen. Andreas var rädd att jag skulle få en hjärnblödning. Vid sista värken och de sista krystningarna fick jag hjälp av sugklocka eftersom hon var tvungen att komma ut. Klockan 20:15, 30 minuter efter att vi skrivit in oss, kom hon ut , med navelsträngen två varv runt halsen (varför nöja sig med ett) och raskt försvann barnläkaren och ett helt team med honom, iväg med henne. I och med att hon kom ut när hon hon gjorde så var det aldrig någon fara, men när jag hörde hennes första skrik så var lättnaden enormt  STOR.

Hon vägde 2960 gram och var 49 centimeter lång och enligt hennes föräldrar alldeles, alldeles bedårande! Antonio tyckte att hon såg så “baby färdig” ut och alla i teamet tyckte att det hade varit en fantastisk förlossning att vara med på. Blev ju lite av en “drive through”. Pappersarbetet efter förlossningen tog bra mycket mer tid än själva förlossningen. Vid 22-tiden rullades vi upp på avdelningen där vi fick stanna i två nätter. Vi försökte dagen därpå att få komma “hem” men si det gick inte.

Nu har en vecka gått och vi har njutit av varenda sekund som till stor del bestått av amning, blöjbyten och att ladda tvättmaskinen. Men vi även hunnit med en shoppingtur till Málaga eftersom de flesta kläder vi hade med oss till Agnes är för stora. Liten och smal, med smala, smala ben. Jag tror hon har ärvt sin farmors spiror. (Vilken tur för henne!) Vi har också haft celebert besök av Salobreña-borna Bendik och Carolina då det blev ett rejält fika tillslag med både tårta och äppelkaka. Några turer till kontoret för vår hälsoförsäkring (eller sjukvårdsförsäkring som det heter på svenska) och även ett besök till sjukhuset för att göra ett så kallat häl test. Man sticker i hälen och pressar ut blod på ett papper som sedan ska skickas för analys. Hon skrek och skrek och jag blev så förtvivlad inombords att livmodern krampade desperat. Usch, vilket test på en sådan liten en! Tur att det är över. Imorgon måndag är det besök hos barnläkaren och på tisdag ska vi på ett hörtest där hon måste vara vaken. Hur fasiken kan man garantera att en 1,5 vecka gammal baby är vaken vid ett visst klockslag?  Ska bli mycket intressant att se om vi kan få till det. Nu lite bilder på vår lilla señorita.

Att “picka och attackera” även pappas bröstvårta är en klar favorit.

Sedan blir det också dagliga promenader vid havet tillsammans med Tekla medan pappa Andreas är på gymmet. Skönt!

Over and out från Benalmádena!

Väntans tider i Benalmádena

Så är vi då på plats i Benalmádena, lite syd om Málaga. Kom i lördags i en mycket välpackad bil. Lilla Bus fick sitta i mitt knä, enda stället hon fick plats på- Så jag menar alltså välpackad och INTE väl packad. Jag tänker alltid på mina föräldrar när vi ska till att packa bilen inför resa för en längre tid. När vi under min uppväxt skulle bege oss norröver för sommarsemester på 4-5 veckor så bars alla pinaler ner till bilen, pappa packade bilen, mamma kom och  lika raskt som pappa slängt in sakerna (hans sätt att packa), lika raskt åkte alla sakerna ut igen. Därefter packade mamma om och varenda centimeter utnyttjades och naturligtvis så fanns alla prylar man skulle kunna tänkas behöva på vägen lättillgängliga. Dessutom kunde även Jörgen och jag samt fågelbur få plats, vilket kanske inte alltid var fallet i den första packvarianten som pappa bidrog med. Det lutar åt att detta scenario kommer att återupprepas med tanke på att Andreas packteknik (eller avsaknaden av den) är samma som min pappas.

Hur som helst vi är på plats, packningen uppackad, terrassen redan väl använd, jag har testat solsängarna och Tekla sover gärna sin siesta på den lilla gräsplätten till trädgård. Hon har också hunnit göra några små utbrytningar och då bland annat bekantat sig med vaktmästaren här i området. Havet är ett givet dagligt inslag och sakta men säkert växer min samling med sten och snäckor… (Efter 10 månader i Australien hade jag 7 kg inför hemresan, blev till att prioriterad och “endast” 3 kg fick följa med.)

Turistgettot Costa del Sol och dalen vi bor i, Valle de Lecrín, är verkligen varandras totala motpoler.  Bo här permanent?….Njaeeeee, jag vet inte jag……. Men jag sover som en prinsessa här, utan Nigúleas alla hundar som i tid och otid (väldigt ofta otid) ska skälla och leva rövare.  Och den internationella mångfalden som turisterna för med sig och vad de efterfrågar gör att mataffärerna här har ett utbud utan dess like och som gör en lycklig. “You name it, they have it!” (Ja, nästan i alla fall.)


Utsikten från terrassen på ovanvåningen/sovrummet.

I måndags var vi och resten av Málagas påsklediga på IKEA. Till och med jag blev helt utmattad! Madre Mía säger jag bara. Kön i restaurangen var inte ens att tänka på att ge sig in i. Denna mängd med spanjorer som alla ska 1) bestämma sig för vad 2) plocka på sig och 3) betala för sin 3-rätters lunch vill man inte kampas med och speciellt inte vänta på. Så det blev till att med enbart en muffins från deras enkla café innanför västen göra en tjurrusningen genom butiken och försöka få med sig allt som stod på listan.

Efter IKEA var det dags för en graviditetskontroll på Xanit sjukhuset. Ultraljud och CTG-monitorering. Eftersom fröken fräken körde järnet där inne så fanns det inte en tillstymmelse till  att få några vettiga resultat eftersom elektroderna for än hit, än dit på magen och hjärtljuden försvann därmed in i tomma intet. Så de ringde ner chefsbarnmorskan från förlossningsavdelningen som fick ordning på det hela och efter varit monitorerad i över en 1 timme så fanns ett godkänt resultat. Denna barnmorska är en han på cirka 40 år, utbildad i London och som spenderat 2 månader i Stockholm på Huddinge sjukhus. Trevlig prick som jag fick förtroende och jag hoppas verkligen han är på plats när väl “lillan” bestämt sig för att checka ut.

Men min gynekolog (här är det alltså inte en barnmorska man träffar under graviditeten utan en gynekolog) ringde idag och var ändå inte riktigt nöjd utan ville ha en, till 100% felfri monitoreringsomgång för att säkerställa barnets hälsa. Han ville därför att jag skulle  åka och göra om monitoreringen på akuten. Så det blev ännu en vända idag. Blev inkallad direkt då min gynekolog ringt och förvarnat och hade två gynekologer som fixade och trixade med mig och min mage. Och idag höll hon sig lugn och alla blev nöjda och glada med resultatet. 

Och jag, jag känner mig väl omhändertagen, har fullt förtroende för personalen på Xanit och ser med spänning och tillförsikt på vad som “komma skall”, förhoppningsvis inom en ganska så snar framtid!

Men än så länge tillbringar vi väntans tider med att njuta av vad Benalmádena har att erbjuda i form av sol, hav, värme, mat och skön sömn. Behagliga dagar i största allmänhet!