Svettigt värre

Svettigt på längden, tvären, inne, ute, fysiskt och psykiskt. Vi svettas med vädret, vi svettas med att hålla Agnes sval i detta väder, vi svettas med den spanska deklarationen, vi svettas med Registro Civil, vi svettas med Agnes pass, vi svettas med bilen som nu har fått en spansk helt normal och obligatorisk buckla,  jag svettas med osynliga små flygfän som lämnar kliande röda bulor på min kropp och Andreas svettas med att få mig att låta bli att klia på dessa. En hel del svett har runnit och mer lär det antagligen bli.

Först och främst det här vädret – det är fruktat varmt och torrt. Inte ett moln så långt ögat kan nå, inte en droppe regn på fleeeera dar…. Över 30 grader heeeeeela tiden, på natten blir det lite, lite, lite svalare, i princip inte märkbart. Går flämtandes omkring halvnaken (på gränsen till helnaken) bland fläktar som surrar lite varstans i huset. Risken för härdsmälta på hjärnkontoret är stor, varningslampan blinkar ilsket rött. Och på mjölkcentralen levereras numera bara varm mjölk till kunden, dessutom har leveranstiderna ökat markant dagtid då törsten är som störst. Frysen är full med små handdukar som vi lägger på Agnes och då blir hon alldeles salig. Jag vet att det svenska vädret varit ganska kasst men just nu i denna svettiga stund låter det bara som ljuv musik. Men man ska väl inte klaga med tanke på att det är ju ingen som tvingar oss att bo här så det är väl bara att hålla snattran och se glad ut medan svetten lackar!

En svalkande bild från morgonen den 19 juni. På kvällen innan och under natten drog ett härligt åsk- och regnväder förbi. Vaknade upp till fuktiga dimbankar som svepte fram och tillbaka i dalen. Lovely!

Vad det gäller ärendet med att registrera Agnes i det spanska civil registret har vi kommit en bit på väg men inte hela vägen så hon är fortfarande en outlaw. Vilka turer det har varit med detta tröttsamma, eländiga, uråldriga och energikrävande Registro Civil!  Speciellt tanterna på kontoret i Granada. Alejandro, vår gestor var ju där och de ville som jag skrev i mitt tidigare inlägg ha papper, mera papper.  Papper på att  Agnes inte redan existerar i några andra register och papper på att jag och Andreas inte är gifta.  Så vi har jagat runt.

I kommunhuset i Benalmádena utanför Málaga, där hon föddes.

Det lustiga är att både här i Nigüelas och i Benalmádena såg de förvånade ut när vi bad om ett intyg på att hon INTE är inskriven hos dem. De kunde inte förstå varför de skulle vilja ha det. Men hur som haver så fick vi dem i alla fall. Och via konsulatet i Granada så ordnades inte-gifta-intyget fram efter att de fått fått personbevis från Sverige. Så i onsdags var vi tillsammans med Alejandro OCH hans mamma (två vittnen behöver man också) på Registro Civil. Nu ville de helt plötsligt inte ha inte-gifta-intyget, de som vi betalt 30 euro för på konsulatet! Som Alejandro sa, annan tant, andra spelregler….. MEN hon ville istället att det på våra födelsebevis som skickats från Sverige och översatts till spanska ha legaliseringsstämpel på originalen. Blev till att ringa Christina på konsulatet igen och efter att ha blivit bundis med henne efter alla våra turer och ärenden så kunde vi komma med en gång trots att kontorstiden för dagen var över. Så idag fredag skulle Alejandro åter till Registro Civil och nu får vi hoppas på att allt ska vara till belåtenhet. Vi slapp alla åka med eftersom Alejandro tjatade sig till att anmälan skulle signeras och bevittnas när vi alla väl var där i onsdags. Det ska bli intressant att se hur lång tid det sedan tar för att få det klart. För enligt tanterna så måste de skickas till Benalmádena (oh nej inte via internet, utan gammal hederlig postgång) där hon är född (fast när vi nämnde det för dem i Benalmádena så förstod de inte där varför de skulle skicka den till dem eftersom vi bor i Granada) sedan tillbaka till Granada för att fullfölja processen. Sedan kan man ju bara gissa att när väl alla papper är tillbaka i Granada så kommer de att försvinna i hanteringen och det blir till att börja om från början.

Vad det gäller Agnes pass så säger jag bara - tack och lov för det svenska konsulatet i Granada och den svenska ambassaden i Madrid! Eller rättare sagt tack och lov för konsul Christina i Granada! Hon förstod vårt dilemma och pratade med ambassaden och kom överens om att för namnanmälan till den svenska myndigheten som först och främst måste göras räckte det om vi gav dem en kopia på dokumentet från sjukhuset som fick då hon föddes samt att vi visade upp henne. I vanliga fall ska det vara utdrag från Registro Civil samt uppvisande av den spanska familjeboken Libro de Familia som vi nu också håller på att införskaffa i samma veva från Registro Civil. Men nu är alltså namnanmälan inskickad och vi kan inget annat än att vänta på att samordningsnumret ska komma per post från Skattemyndigheten. Förhoppningsvis ska det ta max två veckor… (peppar, peppar ta i trä). När vi väl har det i vår hand är det bara att bege sig till Málaga och skaffa ett provisoriskt pass till henne (som görs på dagen) och sedan kan vi packa ihop oss, tvåbenta som fyrbenta, och äntligen bege oss mot nordligare och SVALARE breddgrader!

Agnes 11 veckor

Nöjd!

“Var nöjd med allt som livet ger och allt det som du kring dig ser…”

Att jag är! Och kanske ännu mer än vanligt just nu efter en riktig “fröken duktig söndag”. Storrengöring av terrassen, rensning och städning av skafferiet (skafferi existerar ju inte riktigt här i detta hus, men hyllorna som tjänstgör som det då), tvättat (fast det är ju inte så jobbigt eftersom det är maskinen som sköter den biten, men jag har i alla fall hängt tvätten), strukturerat och rensat bland våra foton som ligger en här och en där på våra datorer ( är en del arbete kvar…..suck, varför gör man inte det ordentligt från början, tänk vad nöjd man hade varit då) och som prickarna över ö:et på denna dag så trampade jag en tur med hojen. Det blev en cirka si så där 13 kilometer i underbart kvällsljus med en smäktande, fläktande skön kvällsbris. Härligt med lite svalka höll jag på att skriva, men det kan man väl inte påstå att man var, sval alltså. Svettades ju som en tok efter backe upp, upp, upp. Dessutom har jag problem med ett knä som gör att det inte fungerar att stå upp och därmed så blir ett vist kroppsligt parti lite ömt om man säger så. Nästa gång tar jag med bomullspaketet och sitter på. Eller tar på mig alla cykelbyxor som går att uppbringa i detta hus, fyra-fem stycken. Men oj vad nöjd jag var när jag flåsandes ställde in min cykel i garaget igen. Också väldigt nöjd med att i veckan återvänt till gymmet. Ett återseende som var helt magiskt, jag fullkomligen älskar att lyfta skrot! Vet inte men det verkar banne mig bli någon form av en kemisk reaktion. Jag trodde att jag skulle gå dit och ta det lite försiktigt så här efter uppehållet, men det gick ju inte så bra med det. Man bara måste ta i för allt vad man är värd och gärna lite till. Vilket naturligtvis resulterade i att yoga passet dagen därpå blev av det mer smärtsamma slaget. Men EFTER ett sånt pass då är man verkligen nöjd…… kanske mest för att det är över.

Men som mest nöjd är jag över den här lille krabaten, nu 9 veckor.