Brevet från Elin

Mitt i vår flyttröra fick vi ett brev från Elin, Teklas lilla matte. Och med tanke på den vänstra övre delens krypterade chiffertext så inser man att vi har en blivande MI6 agent inom familjen.

 
Mitt namn har också tagits till en ny dimension, funderar allvarligt på att stava det så i framtiden. Jag blir garanterat ensam om den och säg den som inte vill vara i alla fall lite speciell?

Farmor Kerstin, har till denna lilla dam, bidragit med en konstnärlig gen och vi fick en signerad målning. Salvador och Pablo släng er i väggen! 

TACK Elin för att du hjälper till att lysa upp vår spanska vardag!

Kärlek på hög nivå

Nej det var inte kärlek vid första ögonkastet. Tyckte att OK, fräsch, duger väl, men kanske lite liten. Men som man brukar säga, storleken är inte allt! För nu verkar det lika kärlek banne mig! Det tog inte lång tid heller, han visste vad han gjorde Carlos när han introducerade mig. Helt klart! Och jag blir bara kärare och kärare. Det var helt enkelt ödet som förde oss samman. Det var en lång väg att vandra men det var det verkligen värt – every step of the way! This is a true love story!

Vad jag pratar om? Vår nya lägenheten naturligtvis!

Gran Canaria por favor

Jag har precis bokat min biljett till Gran Canaria, dit jag flyger på torsdag.Tjoho!!! Ska möta upp Urban, en “gammal” vän och arbetskollega, som jag inte sett på många herrans år så det ska rent ut sagt bli aproligt. Under sex dygn är vi ett litet glatt gäng som ska göra Las Palmas osäkert. Vi ska bo på Catalina Park och enligt gästrecensionen så verkar det lovande:

De sista två meningarna i recensionen var de som avgjorde valet av hotell. This is the place to be!

Nedräkningen kan börja!

Mission completed…

… eller nästan kanske man ska säga. Men alla våra saker och vi själva huserar numera på Calle Arrasate n 9-5 A. Har varit en intensiv dag med alldeles för lite sömn innan. Men fönsterrutorna som jag putsade 03.00 var riktigt rena och fina även i dagsljus. Det tackar vi för! Halv åtta ringde klockan i morse och jisses var jag inte var pigg, men det var bara att masa sig upp och städa badrummet samtidigt som morgonduschen. Två flugor i en smäll (I like). Sedan bege sig iväg i den hyrda skåpbilen. Destination -

Ligger i Barakaldo utanför Bilbao, en 9 mil lång biltripp enkel väg.  
Jag är djupt imponerad av Andreas, inte en enda butter min under hela vistelsen som var förhållandevis lång. Det enda lilla incidenten var väl när han höll på att köra över både andra besökare och diverse artiklar i hans väg för att i sann OS-anda ta sig till restaurangen på kortast möjligast tid. Och jag måste tillstå att han var ruggigt stark på upploppet!

Hemma igen var det till att panikartat städa och packa iväg det allra sista innan nyckelöverllämningen. Tack och lov för den spanska obligatoriska sena kvarten!

Så nu har vi i alla fall något att sova på. Ligger nu under snetaken och kikar på stjärnorna….gäsp---- men inte så länge till för nu….ZZZZZZZzzzzzzzz

Lyxproblem, eller?

Lite nu och då muttrar jag över den mängd sand som alltid tenderar att belägra stora delar av golvytan, skorna, strumporna (inne i, även nytvättade), badkaret och en massa andra möjliga och omöjliga ställen. Så numera står dammsugaren strategiskt placerad och mycket lättåtkomlig. Men under min morgonpromenad idag på stranden kom jag på att detta är ju egentligen inget tråkigt problem utan ett mycket angenämt problem. Ett riktigt lyxigt problem!För sanden är ju bara ett bevis på att det endast är ett par minuter ner till stranden och havet. Att man dagligen, när helst andan faller på, kan strosa längs vattenbrynet och låta havsbrisen rufsa om håret (inte på alla då…). Och i takt med vågorna fyller man kroppen med energi och solstänkt harmoni och sedan låter man negativa tankar sköljas med vågorna “far, far away” till djupa vatten.

Summa sumarum: 
Ju mer sand desto fler gyllene stunder på stranden har man haft!

Men nu då så kanske…

Ja som en del av er har fått ta del av på Facebook så kan man säga att det s**t sig med lägenheten som jag skrev om i förra veckan… Såg lovande ut tills vi insåg att de ville att vi skulle garantera ett år. Vi vill bara hyra max 7 månader för att till hösten, om lusten faller på, kunna testa på livet vid Medelhavet. Känns inte så hippt att behöva betala för 5 månader extra. Så istället för att hyra ut lägenheten i sju månader (efter att stått tom 3-4 månader) så valde de att inte hyra ut alls. Well, well… det är deras val.

Hur som helst så ringde vi vår käre Carlos (som alltså är mäklaren som har hand om uthyrningen av lägenheten vi ska flytta ut från) i torsdags och kollade av med honom angående de lägenheterna som jag kollat på via dem. Han befann sig på skidsemester men tog sig ändå an det hela själv. En var det nej på men ägarna till vindsvåningen som Carlos föreslog från början meddelade idag att de tyckte det var OK med tidsperioden. Vi behöver inte heller lägga en bankgaranti på ett års hyra utan de tyckte det var OK med en deposition på två hyresmånader. Dessutom kommer inte Carlos att debitera fullt arvode utan tar bara hälften eftersom vi redan har hyrt en gång via honom.

Ja, alltså så fungerar det här med andrahandsuthyrningen här. Det är fastighetsmäklare som sköter om uthyrningen och de som hyr betalar ett arvode på 12% på den totala hyran för perioden plus moms.

Så imorgon ska vi få ett mejl från Carlos om när vi ska träffa honom på onsdag för att skriva papper, göra upp det ekonomiska och få nycklarna. Så nu blir det (förhoppningsvis då, never know) en vindsvåning på 70 kvm, med två sovrum och två badrum, tyvärr ingen balkong eller terrass men vad gör det egentligen när man har tre ruskigt fina sandstränder inom  fem minuters promenad? Vi har ju tak över huvudet ett tag till i alla fall!  Och inte att förglömma -  ännu närmre till gymmet…

Den röda “pluppen” är vindslägenheten, alltså också denna ett längre ryskt stenkast från idag sett.

Ett litet oskyldigt inlägg

När vi precis hade flyttat ner hit så gick jag med i Facebook-gruppen Donistia och gjorde där följande inlägg:

“Jag är en svenska som precis flyttat hit till denna vackra stad. Nu måste jag hitta alla stans gyllene ställen. Några tips?”

Detta damp ner i min brevlåda igår….

Översatt i Google translate:
“ Jag heter Rogelio, bor och är från San Sebastian, Rances talar lite engelska, och säga några ord på swenska. Labor, jag är "äldre", men inte gammal. Som jag gillar att måla här jag skicka några bilder. En kyss”

Hmmmm, det var den tredje.

Nr 1 var en kille på 24 år som GÄRNA ville visa mig runt.

Nr 2 var en kille på 25 år som också gärna ville visa mig San Sebastian och hjälpa mig med språket och i gengäld träna upp sin knaggliga engelska.

Så nu har jag gjort som Andreas sa, tagit bort den “förbajjade” kontaktannonsen.

Ett för mig ganska typiskt exempel på  -

“Det här säger kvinnor – det här hör män”

Mäklare, mitt nästa yrke?

Ja, hur svårt kan det vara att bli mäklare egentligen i Spanien?

Kolla in denna lägenhetsannons:
75 m2, 3 bedrooms, 2 bathrooms, very good condition

 
Bara att bifoga en suddig bild på spisen, garderoben i barnens tokgröna rum, den inplastade soffan och en bild på mig som mäklare och ägaren till lägenheten i spegeln i badrummet och vi höjer garanterat attraktionsvärdet.

Bla, bla, , bla….In excellent building. Bla, bla, bla ….. Large balcony with unobstructed views.

Klart att vi då ska avsluta bildserien med en bild på den fantastiskt vidunderliga utsikten från den stora härliga balkongen.

Lägga ut den på segundamano. es (spanska Blocket) och sedan är det bara att invänta rusningen och upprätta lista på alla intressenter.

Raindrops keeeeeeeps falling

Idag har det varit ett riktigt, riktigt, trååååkväder. Regn, regn och åter regn (och ska man vara helt ärlig så har det ju varit så till och från ett par dagar.) I och för sig har det ju blivit lite varmare, vilket man tackar för, men jag menade inte att det då ohämmat skulle börja falla blöt vätska från ovan. Detta blöta tillstånd försökte vi råda bot på genom att bege oss till simhallen och simma ett par längder…. Det gick väl så där av någon ganska naturlig orsak.

Men nu så har jag mina förhoppningar till att yr.no har rätt vad det gäller att förutse vädret och litar blint på att de två solarna som lyser så starkt för lördag och söndag verkligen kommer att uppenbara sig. Nedräkningen till helgen har börjat. I won´t let the sun go down on me….

Ser lovande ut

I förra veckan var vi och tittade på några lägenheter och en föll oss i smaken. Den är på 87 kvm, omöblerad och ligger ett längre stenkast från där vi bor idag (man behöver i och för sig vara en tvärdopad rysk släggkastare för att lyckas med kastet…). Verkligen mitt i smeten ligger den, så centralt som det bara går i princip. Inga papper är ännu påskrivna, men vi har fått ett första utkast på kontraktet idag och ska ta oss till banken imorgon för att ordna med bankgaranti. (De flesta uthyrare här kräver 1 års hyra.) Så det känns ju lovande, men nu vågar vi inte riktigt tro på något förrän vi gått hela vägen in i mål. Och målet är ett påskrivet kontrakt och nycklarna i handen. Men som sagt ser lovande ut. (Det är som ett förbjudet mantra i mitt huvud just nu, men jag kan inte låta bli, vill så gärna.) 

Är det inte en bedårande utsikt så säg?
 
Ägaren/uthyraren har heller inga som helst problem med hundar, hon har en själv och bor också i huset. “She just looooves dogs” och har precis hyrt ut en annan lägenhet till  några som har en hund i ponnystorlek enligt mäklaren. (Med tanke på att både trappen och hissen är trånga så är det lite intressant på hur de får upp en hel “ponny”, men det är ju klart, det finns ju dvärgvarianter också.) Vi har även förhandlat och fått ner hyran med tio procent, accepterat och klart. Trots “bara” 87 kvm så ryms det fantastiskt mycket i lägenheten. Hall, vardagsrum och kök är i ett, två sovrum med var sitt tillhörande badrum, ett med badkar och ett med dusch och ett arbetsrum samt en liten “walk-in-closet”. Helt nyrenoverat, ingen som bott där! Nice!!! Slippa städa äckelpäckel efter andra går alltså fetbort denna gång… peppar, peppar ta i trä…om det nu går vägen vill säga.

Men det ser lovande ut i alla fall…

One star - Mirador Arbelaitz

Efter att ha spenderat dagen med att simma och ta en 3-timmars promenad med Tekla ¨så blev det ett välförtjänt restaurangbesök på Mirador Arbelaitz som har en Michelin stjärna. Enligt spanska mått så var vi tidiga. Kom vid nio, hade beställt till halv, men blev lite försenade då vi hade problem med att få taxi eftersom det var karneval i staden. (Har aldrig varit med om ett ställe där invånarna är så förtjusta i karnevaler, festivaler och diverse andra jippon som gör att man måste klä ut sig. Med andra ord inte billigt att ha barn här med tanke på alla 13 olika kostymer de behöver per år.) Nu tänkte ni kanske att vi kunde väl i all sin dar gått. Men då hade vi fått börja gå vid sju-tiden och det kändes inte lockande i +1 grad och blåst.

Vårt utlåtande blir ett OK, inget sensationellt. Förrätten tyckte jag väldigt mycket om, fräsch. Men jisses amalia vilken god vaniljglass det var till äppelpajen… Får fortfarande ett fånigt leende när jag tänker på den. Superb!!! Varmrätten kändes inte så kul, helt enkelt en köttbit, vare sig mer eller mindre och till det en mycket salt sallad. Andreas åt skogsduva…med hagel. Det är kanske genuint eller? Hur som haver så var förrätten stor och desserten ännu större så vi blev mätta  och belåtna i vilket fall.

Andreas påstår att jag är besatt av mat, bara för att jag tycker det är kul att gå på restaurang. Som ni förstår är han inte lika entusiastisk över alla restauranger som finns här i världen och bara väntar på ens besök. Men jag lyckas i alla fall få med honom och han brukar se ganska nöjd ut när vi väl är där. Ibland får man dock ta till lite extra knep för att få med honom på noterna innan. Jag kan ju inte släpa dit honom. Den här gången dealade jag lite. Jag lagade maten i fredags i stället för honom som han lovat och jag lagade det han önskade…sen hade jag ju svenskt godis också som en liten extramuta. Funkade fint bevisligen!

Vilket sött paket!

Jag är lyrisk, jag har fått ett paket, ett riktigt sött paket. Kolla!

 

E det inte helt underbart så säg? NU pratar vi sötsaker på hög nivå! Och hela vägen från sweet old Svedala. Ja, naturligtvis kostade det sin lilla slant, men vem bryr sig. Inte min craving efter Ferrari-bilar, zoo, chokladdraperade sockerbitar, salta och sura nappar, cola-flaskor. salta grodor, rabarber stänger och djungelvrål i alla fall.

Allt enkelt beställt på nätet. En kväll i slutet på förra veckan var det en liten banner som blippade så fint på Facebook och för min inre syn svischade Ferrari-bilarna förbi och i stället för avgaser lämnade de en mycket söt doft efter sig. Det var kört, begäret tog helt enkelt över och ikväll ska just detta begär få se på annat. Kommer med största sannolikhet få attans så ont i magen, men vet ni vad? Det bryr jag mig inte om! Give me some Swedish candy!!!!!!

Yoigo….. var är mina sms?

Jag måste verkligen byta mobilabonnemang! Har ett kontantkort från Telefonica,  spanska Telia. För ett tag sedan upptäckte jag att vissa av de som jag sms:ade aldrig fick se skymten av dessa sms och lever alltså i ovetskap om att jag har skickat dem en tanke. Men som sagt det gäller inte alla, vissa få fungerar det alldeles utmärkt att sms:a. Gösta i Falun, Marion i  Stockholm, Helle i Skåne och vårt eget Norrlandsnummer, ett Telia kontaktkort. Men that´s about it skulle jag tro. Har inte reflekterat på att det även kanske gäller den omvända vägen också. Visst, jag har tyckt att det var lite tunnsått på sms-fronten, men så kan det ju vara ibland. Varför skulle de sms:a mig när jag inte har sms:at dem…

Men så bad jag Åsa, en av dem som jag vet att jag inte kan sms:a, att skicka ett sms till mig och naturligtvis så fungerade det inte den vägen heller. Antagligen gör detta sms sällskap med alla de jag skickat och BETALAT för någonstans där ute i det stora svarta. För den funktionen fungerar naturligtvis alldeles utmärkt. Den som talar om vad sms:et kostat att skicka och hur mycket som är kvar tills jag ska fylla på igen. Jag undrar om det är kostnaden för lagringen av alla skickade men ej mottagna sms de menar?

Ute faller snön

Skulle nog aldrig skrivit något om att jag gärna vill ha ett något varmare utomhusklimat. Det straffade sig direkt med ett rejält busväder idag. Vaknade upp till detta -

- 2 och snö….. Där rök alla mina fina vårtecken!

Sedan dess har det under dagen varit sol, hagel, snöblandat regn, och ren snö om vartannat och vindstyrkan den bara ökar och ökar. Enligt de Donostier som vi träffat hör snö och minusgrader verkligen till ovanligheterna. Hmmmm, jag hoppas att det inte är vi som är boven i dramat, råkat få med oss lite av den så numera vanliga
skandinaviska varan….

 
Nej, det är inget leende ni ser… skallrande tänder och fastfrusna mungipor är vad det är. Men Tekla e lika gla´som vanligt!

Jakten fortsätter…

Denna vecka har vi tittat på två lägenheter. En som var 100 kvm. OK, men behövdes fixas lite (en elektriker, lite spackel och målarfärg, inkoppling av tvättmaskin, utrensning av en gammal äcklig soffgrupp) för att det skulle bli fräscht och beboeligt. Och sedan en superfräsch lägenhet på 250 kvm! MEN vad i hela friden ska vi med 250 kvm som består av bland annat 5 sovrum och 4 toaletter, alla med badkar eller dusch. Det räcker ju inte ens att vi duschar samtidigt, det är ändå två stycken som bara står och samlar damm. Bara att möblera upp den blir ju ett smärre projekt och inte för att tala om att städa den…. Inte för att vi har så mycket annat viktigt för tillfället att pyssla med, men ändå. Men den hade en fin utsikt över Ondarreta Beach, ön Santa Clara och Mount Igeldo. Och fantastiskt många garderober som i och för sig kan bli ett trevligt mission att fylla. Men tyvärr kändes planeringen inte helt super. Hade det varit färre rum och köket inte far far away from everything hade det nog känts mer lockande.  Imorgon ska vi titta på två stycken till. Sedan får vi allt vackert ta och slå till på något för den 22 februari är det bra om vi kan få tillgång till den nya lägenheten för att kunna införskaffa lite möbler (en säng är i alla fall inte helt fel att börja med) för att enbart vara ett minne blott på Calle Camino 2 den 25 februari.

Som det verkar just nu så lutar det mot att vi hyr någonting för en si så där 8 månader, max ett år och sedan drar vi mer söderut. Jag har verkligen kommit att älska den här staden, men det är f-n så kallt vintertid ibland. Jag har inget emot lite mer effektivitet på värmen. Nu menar jag alltså inte i jämförelsevis med Sverige….

Börjar ledsna på att sitta framför datorn och leta lägenhet. Det känns skönt att veta att vi inom kort oavsett måste säga ja till någonting. Då känns det som om att man kan börja fokusera på annat. Som att exempelvis leta boende söderöver  :-)

Gottegrisar…

… är de allihopa här i Spanien. Ser det i alla fall ut som när man plöjer genom matbutikerna på jakt efter mer näringsriktig kost att fylla kylen och skafferiet med.

Långa kyldiskar med tårta på tårta, hyllmeter efter hyllmeter med kakor i alla dess tänkbara och otänkbara varianter. Långa rader med söta kex i också där i en fasansfulls mängd varianter och choklad i all oändlighet. De har till och med dessertostar som är söta (urk säger jag för egen del, det var inget för mig, den får de gärna äta upp själva). Och allt detta i en helt vanlig matbutik. JAg skulle gissa på att en si så där 40-50% av butiksytan kan utan problem upptas av söt- och godsaker och då har vi inte räknat med alkoholen.

Lägg sedan till alla dessa små caféer, konditorier, glassbarer och pintxosställen (pintxos är baskernas variant av tapas, en hel del av dem är söta) som det kryllar av och det är ganska snabbt konstaterat att du är i sötentusiasternas himmelrike.

Ganska kul att kolla ner i folks matvagnar. Eller kanske inte, det beror på hur man ser det. Intressant är kanske mer ett lämpligt ord.

Sweet dreams!

En annan dagsrytm

När jag skulle ut på kvällspromenaden med Tekla och stod och väntade på hissen hörde jag de välbekanta ljuden från grannens lägenhet. (Lite lyhört här i huset beroende på vart man befinner sig.) Ljudet från ett middagsbord som dukades av, lilltjejen på, skulle jag tro, 2-3 år pladdrade på glatt, med små förtjusande “Mamá” utrop och inget konstigt med det… förrän man kastar ett svenskt öga på klockan och inser att den är 22.02. Jag undrar jag i hur många svenska barnfamiljer det låter på detta vis en helt vanlig måndagskväll vid samma tidpunkt?  

Igår låg jag i badet vid 23-snåret och då var det också full fart på lilltjejen där inne. Här behövs inga glas mot väggen, bara att fylla badkaret och köra ner huvudet under vattenytan så är det i princip som att vara i samma rum som grannen. Men jag hade INTE huvudet under ytan för att tjuvlyssna…jag provade bara mina nya simglasögon… I alla fall så var det inte undra på att hon var som värsta energy- kaninen, med tanke på att hon antagligen precis ätit middag.

Samma sak vad det gäller shoppingen. Det är som mest folk ute mellan 18-20 eller rättare sagt ända tills affärerna stänger vilket är vid åtta-snåret på kvällen. Och då är det hela familjer som är ute, även de allra minsta.  Sedan ska det antagligen lagas och ätas middag och ja då är ju klockan mycket riktigt runt tio, elva innan man är klar och bordet avdukat.

Men det är en annan dygnsrytm här, så enkelt är det. Och lite har vi nog anpassat oss vi också.

Nos vemos!

Polis, helikoptrar och avspärrningar

Är vad vi just nu omringas av. Detta med anledning av att det Europeiska Rådets konferens i dagarna tre. Spanien har ju axlat värdskapsmanteln efter Sverige. På deras agenda står den europeiska konkurrenskraften. Företrädare för de 27 EU-länderna och olika statliga myndigheter har invaderat staden och med största sannolikhet Hotell Maria Chistina, byggnaden där vi bor. Så nu måste vi legitimera oss för att få komma in och hem. Hela hotellet är avspärrat med staket och patrullerande polis. Mycket inbrottssäkert med andra ord!

Spanskt vardagligt hyfs

Något som jag har kommit att uppskatta riktigt mycket under vår korta tid här i Spanien är den allmänna spanska hyfsen som gör vardagen så mycket trevligare. Till exempel om man går in i en hiss så tittar man inte ner i golvet, mumlar något som inte går att tyda eller stirrar stint i väggen och räknar sekunderna tills hissen kommit upp eller ner och man med raska steg får springa ifrån den obehagliga situationen. Nej, man tar tjuren vid hornen på en gång och tittar på varandra (och då i ansiktshöjd, inte på tårna) och hälsar på varandra (klart och tydligt), kanske till och med slänger några fraser om vädret eller något liknande. Likadant om man möts längs en vandringsled, tittar på varandra och hälsar. Eller om man kommer in i ett omklädningsrum på gymmet eller simhallen, där vi var i dag. Tittar på varandra och hälsar och sedan när man går så säger man hejdå. Och det tillhör vanligt vardagligt hyfs. Nu säger jag inte att alla gör det men det är en stor majoritet som gör det.

Man är också ofta väldigt snabb på att hjälpa varandra, man behöver inte stå länge ensam och fundera på hur i hela friden man ska få upp sitt krånglande lås i omklädningsrummet på gymmet. Inom några få sekunder har någon uppmärksammat det och naken, halvnaken eller påklädd (spelar liksom ingen roll) och kommer till undsättning.

Det är vad jag kallar ett mycket enkelt sätt att göra vardagen lite trevligare, både för sig själv och sina medmänniskor. Behöver inte alltid vara så svårt, ett enkelt (gärna då tydligt) hej eller “behöver du hjälp?” kan lysa upp dagen något oerhört.

Första besöket inbokat!

Äntligen! Vårt första officiella besök är bokat och klart. (Mattias var väl egentligen först men eftersom han var en del av flyttlasset så räknas det liksom inte riktigt :-) Det blir min kära släkting (extramoster, fast egentligen kusin med min mamma) Marina med sin sambo som kommer ner och förgyller San Sebastian med sin närvaro under några dagar i slutet på maj. I och för sig är det ett bra tag dit men jag har en känsla och förhoppningar om att vi innan dess ska haft nöjet att få rå om några till av våra nära och kära här nere. Ja, känsla och känsla, får nog mer tillstå att det är en vetskap eftersom man till viss del måste vara inblandad… lite jobbigt om folk bara dyker upp och vi plötslig dragit och flytt över gränsen till Marocko och vidare ner genom Afrika…. Med våra kartonger, smugglandes Tekla och body boardsen hängandes baktill, fladdrandes i vinden…. eller något sån´t.

Hur som haver – med inkommande besök i kalendern så känns det extra roligt att gå våren till mötes här i San Sebastian. Ni är alla varmt välkomna! Och det är inte bara vi som väntar… utan även
San Sebastian mycket “fagra” badpojkar…

Kommer upp till ytan

Det som göms i vatten kommer upp om natten…..

Efter en natt med hård vind (vilket händer ganska ofta här) så är det både intressant och lite tragiskt att morgonen efter se vad som kommit upp till ytan från djupet av det stora blå. Förutom helt naturliga inslag såsom pinnar, stockar etc så är det en salig blandning av frukter, stövlar, nät, stora plastkärl, flaskor, förpackningar, påsar, väskor, frigolit, skumgummimadrasser… ja allt möjligt “jox” i princip.

Man undrar då i sitt stilla sinne om de av misstag råkat hamnat i vattnet eller om de hamnat där på annat vis. Det borde kanske kunna vara helt logiskt att en fiskare någon gång under sitt yrkesverksamma liv, i hård sjögång, kanske tappar sin stövel. Men å andra sidan så har jag sett en himskans massa uppflutna stövlar sedan vi flyttade hit i början på november, så antingen är alla baskiska fiskare numera stövellösa och arbetar barfota eller så har gummistövelindustrin fått sig ett riktigt rejält uppsving.

Men vår fyrbenta vän Tekla tycker nog att det är mest positivt.
– Kolla matte det har flutit upp en massa leksaker på stranden som man kan gå och botanisera i, roa sig med och kanske äta på….
Hmmm, matte ser inte lika positivt på det hela, speciellt inte ätandet…

Jag undrar när hon ska lära sig att allt runt inte är en boll?

Men skam den som ger sig!

Ett av tusen sköna vårtecken

Har nu via internet få ta del av den snökaos som just nu råder över gamla Sveas rike. Snö i all ära, jag tycker också det är supermysigt, ……. men jag ska inte sticka under stol med att jag njuuuuuter i fulla drag av att bland annat bara:

• kunna slänga på mig ett lager kläder och inte tre
• knyta på mig ett par sneakers och inte behöva köra ner fötterna i ett par 3 dm tjocksulade moonboots för att uthärda kylan och därtill snöbroddar för att klara livhanken
• sätta solbrillorna på huvudet och inte fetaste ryska pälsmössan med öronlappar ner till axlarna för att öronen inte ska se ut som små blomkålshuvuden när vintern äntligen är över.
• På ett par minuter lämna huset och inte behöva skotta två timmar innan för att det ens ska vara tänkbart att ta sig ut.
• Kunna identifiera min bil med en simpel blick och inte behöva gissa efter formen på snöhögen som plogbilen lämnat efter sig.
• Att se hur det knoppas i gräs, träd och buskar och inte behöva titta på hur antalet centimeter snö blir fler och fler och inte färre för varje dag.

Så till de som med förtvivlad blick letar efter första bästa vårtecken att värma sin själ med så kommer här en liten dagsfärsk hälsning från San Sebastian.

 Tusensköna (Bellis perennis)

Mejillones, vilket lågvatten!

 
Dagens klarblå himmel och strålande sol gjorde att man inget annat kunde göra än att bege sig ut. 

Kanske att de här ögonen också gjorde sitt till för att det skulle gå med en sjusärdeles fart att få på sig kläderna…

¡Dése prisa!

Ner till La Concha där vi denna härliga dag inte direkt var ensamma om att njuta av vädret. Donostierna är ett promenerande folk och de som hade möjlighet verkade ta vara på tillfället.  Nu pratar vi inte om tokvärme, men + 10 och strålande sol är efter regn och +3 värmande gott!

Men vilket lågvatten!

Man kunde ju nästan gå ut till ön Santa Clara som ligger i mitten av inloppet till bukten. Nästan…

Det var första gången  som vi kunnat gå från den ena kanten av stranden till den absolut bortersta delen. Vattnet brukar åtminstone gå upp över de nedersta trappstegen, en viss nivåskillnad. Igår kväll var det bara en liten,  strandremsa längst upp som syntes. Ja det har varit så i alla herrans tider, men jag blir trots det fascinerad. 

Allt promenerade och all sol gjorde att våra lunchklockor till slut började ringa och när vi sedan passerade hamnen med fiskrestaurangen La Rampa så fullkomligen dånade de i huvudet på oss, så vi hade inget annat val än att stanna till för lunchpaus.

Mejillones marinera! Buen provecho!