Dos amigas

Outtröttligt frieri

Tekla löper.

I vår lilla by finns gott om spanska lösspringande och numera uppvaktande kavaljerer. Alltså de flesta har ägare men ägarna tycker att hundar ska få springa fritt. Antagligen för att det är så fruktat bekvämt att hunden rastar sig själv så slipper ju ägarna lyfta på sina arslen. Så nu har vi några ivriga fortplantningsaspiranter som stryker vid vårt hus. Alla knep är tillåtna. Revirmärkning (= kissa på heeeela fasaden), “knacka på dörren” (=krafsa på trädörren med långa klomärken som resultat) och förutsätt att du är välkommen och invänta ALDRIG en injudan (=rusa in med huvudet före så snart dörren öppnas). Den som är mest ihärdig, helt outtröttlig  och vid det här laget helt desperat är Winston. Winston tillhör en holländsk familj som bor “en el campo” som man säger här, med andra ord lite längre upp efter floden och lite utanför byn. Han hakar ibland med på våra promenader och i vanliga fall är han väldigt glad i Tekla och Tekla tycker att han är OK men inte mer än så. MEN NU! Nu är båda två som tokiga i varandra. Sitter och gnyr på varsin sida av dörren. Så fort man kommer utanför dörren så är han där och Tekla, utan minsta skam i kroppen, bjuder ut sig till fullo. Pryd? Inte det minsta. Suck! Man kan ju tycka att Winstons ägare som går förbi här minst två ggr per dag skulle kunna ta med sin hund. Men icke sa nicke. Winston förblir kvar vid vår dörr, som börjar se mer och mer tärd ut. (Som ett gäng lågväxta zombies varit på den.)

I tisdagmorse innan frieriet satt igång så gick jag min vana trogen nerför backen mot floden. Med kopplet i handen och Tekla lös bredvid, precis som vanligt. Hann inte långt förrän jag såg hunden sätta av nerför backen och där på andra sidan bron stod Winston med hysteriskt viftande svans och väntade. Jag insåg genast att nu var det “fara å färde” och började pinna på. Jag busvisslade (fungerar alltid annars), busvisslade igen och igen. Men vad hjälpte det? Nada. Jag såg hur de två drog iväg längs grusvägen och jag springandes fick börja jaga dammolnet efter dem. De stannade till vid bro nummer två, tittade på mig, och så satte de av igen. Lubba vidare, med något argare steg. De stannade till vid efter bro nummer tre och började “småbrottas” och jag började småsvettas. Inte av språngmarschen så mycket utan av insikten om jag inte hann få tag i dem…….. De tittade på mig, Tekla med en “ I could not care less-blick” och så iväg längs grusvägen igen upp mot dammen. Bara att springa vidare.  För min inre syn såg jag hur jag skulle hitta dem, han på henne, fast i varandra och om ett tag ett gäng med spanska blandrasvalpar. Jag ökade takten. Kommer runt en kurva och där är de. På varandra!!! Men vänta nu? Tekla som juckar på Winston? Hon i full action och han står och ser frågande ut  - “ did not see this coming”. Eftersom han redan var så förvirrad av situationen insåg jag att det bästa var att kommunicera med honom. Han lystrade och därmed bröts deras lilla bubbla och jag lyckades därmed kalla till mig Tekla och sätta henne i koppel. Puh! Jag som hade tänkt mig en liten snabbrunda för Teklas morgonbestyr innan frukost, hade helt plötsligt fått tjurrusa en km upp till dammen.

Och nu, nu är som sagt frieriet i full gång. Winston finns på plats utanför dörren 24/7, gnyendes och skakandes. Att gå ut med Tekla är en ständig kamp. Kamp med henne som inget annat vill än att uppvaktas (drar sig smetandes och dragandes efter marken) och kamp med de som uppvaktar (de är överallt hela tiden, har du lyckats schasa iväg dem dyker de upp där du minst anar det). De är som skuggor - oskakbara.

Ett outtröttligt frieri som börjar bli outhärdligt tröttsamt!

Bus i vårt hus

I onsdags, på Spaniens nationaldag, hörde jag under min och Teklas promenad skärande rop på hjälp. Där, högst upp i ett olivträd satt den nödställde. Det var bara att kravla sig upp en bit och sträcka ut en hjälpande hand. Tacksamt togs hjälpen emot.

Väl nere på marken igen såg den nödställde väldigt liten och ensam ut. Stod stilla och tittade på mig med STORA ögon. Letade, men kunde inte hitta mamma heller. Hmm, vad skulle jag göra?  Skulle jag  bara lämna en sådan liten rackare alldeles ensam på egen hand? Går ju inte!  Det fanns bara ett att göra – att ta med den nödställde hem. Funderade lite på hemvägen på hur Andreas skulle ställa sig till att jag tagit med en nödställd hem. Han var inte hemma och när jag med ett lite halvsmutsigt linne efter räddningsinsatsen mötte honom i dörren med ett - Duuuuuuu…… så var hans omedelbara kommentar -Har du tagit med dig en katt hem?

Och det kunde jag ju inte förneka för så var ju fallet. Och nu är den nödställde inte längre nödställd utan del av “la familia”!

Den nyinflyttade är vad jag tror cirka fyra månader gammal. Lite osäker på om det är en “chica” eller en “chico”. Går under namnet Bus just nu så får vi se. Extremt gosig, vill gärna vara nära. Till och med Tekla tycker att Bus är helt OK. Hoppar inte högt av skrämselhicka när Bus kommer och stryker sig längs hennes ben eller hoppar upp i sängen och ställer sig nos mot nos. Och jag, jag bara spinner av lycka över att åter ha en katt i huset.

Söndag igen

Söndagen har varit så som söndagarna för det mesta är här i byn. Finns en känsla som nästan går att ta på under söndagarna här. Söndagarna förflyter här i en stilla gemytlig lunk. Familjer som umgås, kyrkklockorna som ringer till gudstjänst, familjer på väg upp till sina cortijos i bergen, unga grabbar som med ett dammoln försvinner iväg på sina cross-cyklar, familjer på promenad med ungar och hundar i ett virrvarr, familjer och vänner som samlas över några tapas på en restaurang. Även om man som vi inte egentligen behöver bry sig om vilken dag det är så flyter man utan problem med i denna söndagslunk. Låter dagen komma och gå som den vill. “Poar i på” med lite av varje utan någon som helst planering egentligen. Äter lunch på takterrassen som nu under sensommaren har en alldeles perfekt temperatur, läser kapitel efter kapitel liggandes i solsängen på samma terrass, pallar röda och saftiga äpplen under promenaden, planterar lite blommor och örter, tvättar lite och flummar lite ( och mest). Sedan när dagen går mot sitt slut så betraktar man i stilla förundran hur dagens sista solstrålar låter ljuset färga himmel och berg. När månen går upp över bergen och mörkret snabbt sänker sig  över dalen så fylls luften av väldoftande jasmin.  Spansk sensommar och söndag är en “dejlig” kombination!

Jag och min nya feta kille

Igår blev det en vända till Málaga. Eftersom vi hade ärenden att uträtta i dagarna två så blev det till att sova över på hotell. Kvällen tillbringades i Mijas, en typisk Andalusisk pueblo blanco som ligger belägen på en bergssluttning ovanför staden, eller närmare bestämt en mil rakt ovanför svensktäta Fuengirola. Byn har runt 7500 invånare och en hel del turister.


Delar av byns kända taxirörelse, en liten pittoresk traditionell  kvarleva. Taxistolpen hittar man vid det centrala torget.

Oavsett horderna av engelska turister (finns även andra varianter, men engelsmännen vinner i antal) och därtill hörande försäljning av krims krams så kändes det ändå som en väldigt mysig by.

Till min stora lycka fanns det bland annat en indier i byn. Åhhhhhhhh, madre mia vad det var gott! Kyparen var en pratglad prick…. men vi fick hejd på honom och slapp socialisera med munnen full av mat – god mat.

Jag och Tekla testade en taxi av något stelbentare slag. Tur att vi inte hade någon direkt destination eller tid att passa utan kunde njuta av den stilla turen.

Santuario de la Virgen de la Pena i nattlig belysning. Byggt både i och runt berget.

Utsikten från Santuario de la Virgen de la Pena. Fuengirola glittrar vackert nedanför. (Synd att Fuengirola inte är lika vackert på nära håll.)

En trevlig kväll som avslutades på vårt inte fullt lika trevliga hotell i Benalmádena (ligger mellan Fuengirola och Torremolinos). Helt OK för en enkel övernattning men lite “Fawlty Towers goes Costa del Sol” över det hela. Speciellt när det engelska äldre paret vägg i vägg ramlade in efter en troligtvis ganska blöt kväll för mannen i fråga. Suckar, långdragna vrålliknande stön, barsk konversation från fruns sida, han som gastar -Why have you closed the bedroom door? till frun som befinner sig på andra sidan dörren (wonder why???) hennes enträgna försök att säga god natt och få tyst på eländet som besvarades med en sång. Heeeeela sången. Väldigt lyhört med andra ord. Men tyst blev det till slut och vi kunde somna in.

Ett av våra missions här nere var att hämta hem en riktigt fet kille till mig. Killen som plockades upp på måndagen fick husera i bilen under natten, han var alldeles för fet för att släpas med upp till rummet. Han hade mage nog att på hemresan ta hela baksätet i anspråk. Det enda jag kunde tänka på var att få mig ett provligg.

Hemma i Nigüelas igen var det så äntligen dags!

Jag och min feta kille kommer att spendera många kvällar ihop, det kan jag garantera!