Slutet gott….

….allting gott!

Jaja, long time no see. Yo sé, sé…… Sedan jag sist lyckades plita några rader har vi hunnit komma hem från underbara Mallorca, välkomnat Bendik och Carolina till spanska breddgrader och flugit till Sverige för möhippa, jul, nyår och lite vintersemester. Året 2011 sista timmar och 2012 första spenderas i Sörböle utanför Sundsvall. Imorgon på nyårsdagen bär det av till ännu mer nordliga breddgrader då vi beger oss till mitt älskade Lill Sutsberg.

Allt jag egentligen ville säga med dessa få rader var -

Ett riktigt gott nytt år!!!

Kanske, men bara kanske, blir mitt nyårslöfte en något mer uppdaterad blogg….Jag skrev alltså kanske

En av aktiviteterna på möhippan för Linda den 17 december – dansa Bollywood. Jobbigt och svettigt, men framför allt otroligt kul!

Från dagens sparktur med Elin, Lukas, Lotta och lilla Tekla. Snö, sol och gnistrande vidder. Härligt!

Till sist en tanke till Lilla Bus som jag saknar JÄTTEmycket. Hon kunde inte följa med denna gång eftersom hennes rabiesvaccinering inte var helt OK ännu för svenska mått då avresan gjordes. MEN tacknämligt så ändras reglerna från den 1 januari att vara lika för alla EU-länder och därmed behövs inget blodprov 120 dagar efter avklarad sista vaccinering längre för inresa till Sverige, så från och med imorgon nyårsdagen är hon packad och klar! Just nu befinner hon sig på kattpensionat men kommer att plockas upp av Bendik som flyger tillbaka hem till Spanien den 2:a januari där hon kommer att få husera tills vi kommer tillbaka den 16:e efter vintervistelse och till sist Cocktail & Wedding (Linda och Sten) i den kungliga svenska huvudstaden.

Hasta la próxima!

I am a happy Camper

I fredags tog vi en liten eftermiddagstur till Sa Calobra, den turisttäta grannviken, några berg bort. Trots lågsäsong så var där det ett 20-tal bilar och en buss (med tillhörande människor alltså). Två av de fem restaurangerna (som alla verkar servera self service-mat, mat tillagad utan större kärlek) var öppna och vi åt en mycket enkel, ganska så trist, men dyr lunch. Absolut godast var -

 
-jordgubbskakan! Den var det absolut inget fel på!

Sedan själva attraktionen, stranden som ligger lite dold i en djup spricka i bergen, en ravin som går under namnet Torrent de Pareis och som löper från havet in i bergskedjan Tramuntana. Här går en vandringsled som enligt många är en av Mallorcas finaste. Detta blir ett av våra projekt som jag ser fram emot under denna vecka. Packa en ryggäck, på med vandringskängorna och tillsammans med Andreas och Tekla (Lilla Bus får nog hålla ställningarna hemma) bege sig av rätt ut i det vilda.

Vackert, inte sant?

På lördagen var det shopping som stod på schemat. Innan vi fyllde bilen med mat, vatten och värmeljus så tog vi en åter en tur till det inte så fagra Inca. Men vad skulle vi då där att göra? Jo, det är så att denna stad (Mallorcas tredje största med 25000 invånare) är känt för sina läderindustrin och då speciellt det numera ganska så kända skomärket Camper. Och jag, jag gillar Camper så tacka fasiken för att vi skulle till Inca!

 Så här ser en happy Camper ut! Två par Campers för € 74.

Efter min skoshopping var det Andreas tur. Vi mötte upp vår hyresvärdinna Rosa som varit snäll och tagit emot hans paket från Amazon med en ny Xbox. Så nu är vi båda nöjda och glada.

Av Rosa ( och hennes föräldrar som är de som äger huset, men det är Rosa vi haft kontakt med) fick vi en flaska vitt vin från trakten (Inca, av alla ställen!) och en påse med nyplockade mandariner. Var tvungen att provsmaka så fort jag kom hem och…… mmmmm, gott! Ja, mandarinerna alltså, vinet får Andreas festa på, så festar jag på mandarinerna och håller C-vitaminhalten på topp. Gulligt av dem!

Från hamn till hamn

I lördags förra helgen gjorde vi en heldagsutflykt med betoning på HEL. Mer HEL än vi kanske hade tänkt oss från början. Mitt på dagen satte vi av längs slingriga bergsvägar för att bege oss mot de nordligaste delarna av ön, Port de Pollensa och Cap de Formentor. Ett pågående rally satte stopp för vår planerade färdväg och istället fick vi och andra bilburna lördagsflanerare i sakta mak snirkla oss längs en omväg som tog oss till öns inre regioner och förbi det ganska så fula samhället Inca. När vi så till slut kom till Port de Pollensa parkerade vi bilen nere vid hamnen och eftersom matklockan ringde och levde om på högsta nivå slog vi oss inmediatamente ner på en lockande restaurang vid vattnet. Lunch!


På rekommendation tog jag grillad fiskfilé av Tilapia/ St Peter´s fish//Sankt Pers fisk (beroende på vilket språk man nu föredrar), en fisk jag aldrig förut smakat. Mycket gott! Mätta och väldigt, väldigt nöjda med både miljö, service och framför allt maten körde vi sedan vidare ut på Cap de Formentor för att spana in vyerna.

Sedan bar det av hemåt, ja det var vad vi trodde i alla fall. Men i en korsning, 2,5 mil från hemmets lugna vrå, blev vi informerade av en polis att det var totalt imposible för oss att ta oss hem på grund av rallyt. Tydligen pågick detta rally under hela dagen, uppdelade i ett antal vägsträckor och sista sträckan var från Puig Major, (högsta berget) ner till byn Sollér. Som sagt helt kört får vår del. Vägen skulle öppna igen vid 23.00…… och nu var klockan 18.00. Jaha, vad göra under fem timmar? Ja, där i korsningen mitt ute i ingenstans med enbart en halvsliten bensinmack kunde vi ju inte tillbringa alla dessa timmar. Ingen idé att vare sig deppa ihop med en hängande läpp eller bli irriterad för vad skulle det hjälpa? Nada. (Fast man kan ju tycka att några skyltar längs vägen med information när vägen kommer att vara stängd utplacerade någon eller några dagar innan kanske hade varit på sin plats, men det tyckte tydligen inte vara sig arrangörerna eller den spanska polisen.) Utan det blev till att ännu en gång snirkla oss nerför och genom byn Inca som inte hade blivit något vackrare  sedan vi passerade för ett par timmar sedan. Ut på motorvägen mot Palma och sedan svänga av för att sick-sacka oss över bergen mot Sollér och Port de Sollér. Middag måste man ju äta oavsett och varför inte passa på att göra det i Port de Sollér nu när vi inte hade så mycket annat bättre för oss. Civilsation-restaurang–mat-tidsfördriv-hyfsat nära hem (4 mil, men om man väljer att hyra ett hus “långbortibushen är det hyfsat nära hem) kändes som ett vinnande koncept.

I Port de Sollér parkerade vi bilen, traskade ner till viken som byn ligger längs med, såg oss omkring och där på ena sidan så såg levande ljus som brann och lockade. Stället för kvällen – Agapanto!

Bingo…. igen! Vad är egentligen oddsen för att man under en och samma dag, helt på måfå, ska få uppleva två riktigt bra restauranger? Jag bara undrar? Jag som fullkomligen älskar att gå på restaurang blev lite smått lyrisk. Agapanto ägs av en “chic” äldre tyska som haft restaurangen i 8 år och som fortfarande är otroligt serviceminded, ser ut att gilla det hon gör och som verkar hålla stilen, både restaurangmässigt och personligen. Trots lågsäsong (snart dags att stänga under 3 månader) och därför inte så mycket gäster så brann levande ljus på alla tänkbara ställen, maten var supergod och hon genuint trevlig. Så där satt vi i godan ro och avnjöt en 3-rätters och swish så hade klockan närmat sig vägöppning och hemfärd. En bit utanför Sollér var målgången och vi såg de sista bilarna komma i mål innan vi äntligen fick tillåtelse att i månens sken bege oss  hemåt.

Lite efter midnatt kunde vi MYCKET mätta, belåtna och trötta krypa till sängs efter en heeeeeeeeeeldag, slingrandes från hamn till hamn eller rättare sagt från restaurang till restaurang.

Mallorcanska dagar flyter förbi

Det är ett tag sedan jag skrev och vi är naturligtvis inte strandsatta längre, ovädret har dragit förbi och elen kommit tillbaka. Och efter regn kommer ju solsken. Dagarna flyter på och istället för att trötta ut er med en massa text om hur vi förgyller dem så får ni ett litet potpurri av bilder som antagligen säger mer än ord.

Strandsatta

Knappt ett dygn efter att vi anlänt rullade det STORA ovädret in över ön. Vid lunchtid på söndagen försvann elen och i skrivande stund (klockan 03:39, siestan igår på eftermiddagen gjorde sig påmind nu...) så är den fortfarande inte tillbaka men det STORA ovädret, det håller i sig. Åska, blixtar, ÖSregn (med betoning på ÖS) och kraftiga vindar om vartannat. Med ett och annat litet kort uppehåll med enbart “vanligt” regn. Men när vindarna ryter runt knutarna och palmen utanför rasslar så att bladen håller på att trassla in sig i varandra vet man att det är “fara o färde” igen. Inte många minuter efter så dånar åskan mellan bergen så att rutorna skallrar, blixtarna skär genom luften och lyser upp vårt numera så mörka hus, regnet piskar rakt ner. Någon vädergud som står med högtrycksslangen och om och om igen envisas med att rikta den ner hit. (Lägg av med det nu, vi vet att ni är mäktiga!)

Men vi har ju tak över huvudet. Fast ingen el då. Och just det här huset i motsats till många andra spanska hus är helt beroende av el. Ingen kamin eller öppen spis, ingen gasspis utan el och vattenpumpen den går på el likaså. Ja också naturligtvis kyl och frys som man knappt vågar öppna med rädsla för att släppa ut kylan. Dessutom glömde vi hamstra stearinljus och förrådet som huset hade att bjuda på börjar nu sina. Men den batteridrivna stormlampan, pannlampan och ficklampan vi hade med oss kommer väl till pass nu, eller i alla fall tills batterierna börjar sina. Men vi bunkrade i alla fall dricksvatten så det har vi fortfarande mängder av. Alltid något.

Så igår igår blev det sallad till lunch och till middag värmde vi rester från lördagen över en provisorisk värmeljusugn. Så oavsett om elen kommer tillbaka idag måndag ,när söndagsfriden åter blivit vardag, så blir det nog till att sätta sig i bilen och snirkla 45 minuter över berget till Sóller för lite shopping.  Bunkring av stearinljus av alla de slag, lättuppvärmd föda och stormkök står på listan. Skulle det krisa ordentligt så finns ju alltid Gran Hotel att checka in på. Så helt strandsatta är vi ju inte….ännu.

Destination Cala Tuent

Vi är nu på Mallorca. Här ska november månad tillbringas. Mallorca är den största ön i ögruppen Balearerna. Antalet invånare är 700.000 – 800.000 (uppgifterna varierar) varav hälften i staden Palma. Ön är ett av Europas mest populära resmål och fler än 10 gånger så många turister som bofasta finns på ön varje år. Men dessa kommer vi inte att trängas med eftersom november månad innebär lågsäsong.

I fredags packade vi bilen full. Resväskor, hund, katt, våtdräkt, harpun, kattlåda, datorer, stormlampa, ficklampa, kamera och sladdar om vartannat. Körde upp till Valencía där vi tog nattbåten över. Körde iland i Plama tidig morgon och styrde norrut. Vårt mål var lilla viken Cala Tuent på andra sidan av bergskedjan Serra de Tramuntana.

Halvvägs blev det frukost på mångstjärniga hotellet Gran Hotel i Sóller, (himskans gott, mysig miljö och jag verkligen njööööt efter natten till sjöss på halvskunkig båt). Här mötte vi även upp vår hyresvärdinna Rosa och fick nyckel till huset vi hyrt och vägbeskrivning,  samt fyllde bilen ännu mer med mat och vatten. Sedan begav vi oss upp, upp, upp längs högsta toppen Puig Major och sedan ner, ner, ner på andra sidan längs den MYCKET slingriga vägen (Mallorcas svar på norska Trollstigen) som leder mot havet och Sa Calobra (grannviken) och Cala Tuent.

Tekla njuter av bilfärden på bästa sätt.

I Lonely Planet kan man läsa följande:

“The road down to the small port of Sa Calobra is a spectacular scenic drive. The serpentine road has been carved trhough the weird mountainous rock formations, skirting narrow ridges before twisting down to the coast in an eternal series of hairpin bends.

During summer you wont be alone. NATO would be proud to organise such an operation. Divisions of buses and fleets of pleasure boats disgorge battalion after battalion of tireless tourists. It makes D-Day look like play lunch. Sa Calobra must be wounderful on a quiet, bright, midwinter morning. So in summer, if you have wheels, skip the crowd scenes and follow a turn-off west for Cala Tuent, a tranquil emerald-green inlet in the shadow of Puig Major.”

Första anblicken av “vår” lilla vik.

Om ni tycker att vår vanliga lilla hemby Nigüelas låter litet och “off” så är det inget mot det här! Enstaka utspridda hus på sidorna om den lilla viken.

En del av dem fantastiska stenhus som blir ett med den storslagna naturen. Här ser man restaurang “Es Vergeret” skymta. (Jo, det ligger en restaurang men tror knappast att den är öppen under lågsäsong.)

Vi själva “checkade” in ett litet gulligt enplanshus väl dolt av grönska, 100 meter från stranden.

La casa - här bor vi (klicka)

Dos amigas

Outtröttligt frieri

Tekla löper.

I vår lilla by finns gott om spanska lösspringande och numera uppvaktande kavaljerer. Alltså de flesta har ägare men ägarna tycker att hundar ska få springa fritt. Antagligen för att det är så fruktat bekvämt att hunden rastar sig själv så slipper ju ägarna lyfta på sina arslen. Så nu har vi några ivriga fortplantningsaspiranter som stryker vid vårt hus. Alla knep är tillåtna. Revirmärkning (= kissa på heeeela fasaden), “knacka på dörren” (=krafsa på trädörren med långa klomärken som resultat) och förutsätt att du är välkommen och invänta ALDRIG en injudan (=rusa in med huvudet före så snart dörren öppnas). Den som är mest ihärdig, helt outtröttlig  och vid det här laget helt desperat är Winston. Winston tillhör en holländsk familj som bor “en el campo” som man säger här, med andra ord lite längre upp efter floden och lite utanför byn. Han hakar ibland med på våra promenader och i vanliga fall är han väldigt glad i Tekla och Tekla tycker att han är OK men inte mer än så. MEN NU! Nu är båda två som tokiga i varandra. Sitter och gnyr på varsin sida av dörren. Så fort man kommer utanför dörren så är han där och Tekla, utan minsta skam i kroppen, bjuder ut sig till fullo. Pryd? Inte det minsta. Suck! Man kan ju tycka att Winstons ägare som går förbi här minst två ggr per dag skulle kunna ta med sin hund. Men icke sa nicke. Winston förblir kvar vid vår dörr, som börjar se mer och mer tärd ut. (Som ett gäng lågväxta zombies varit på den.)

I tisdagmorse innan frieriet satt igång så gick jag min vana trogen nerför backen mot floden. Med kopplet i handen och Tekla lös bredvid, precis som vanligt. Hann inte långt förrän jag såg hunden sätta av nerför backen och där på andra sidan bron stod Winston med hysteriskt viftande svans och väntade. Jag insåg genast att nu var det “fara å färde” och började pinna på. Jag busvisslade (fungerar alltid annars), busvisslade igen och igen. Men vad hjälpte det? Nada. Jag såg hur de två drog iväg längs grusvägen och jag springandes fick börja jaga dammolnet efter dem. De stannade till vid bro nummer två, tittade på mig, och så satte de av igen. Lubba vidare, med något argare steg. De stannade till vid efter bro nummer tre och började “småbrottas” och jag började småsvettas. Inte av språngmarschen så mycket utan av insikten om jag inte hann få tag i dem…….. De tittade på mig, Tekla med en “ I could not care less-blick” och så iväg längs grusvägen igen upp mot dammen. Bara att springa vidare.  För min inre syn såg jag hur jag skulle hitta dem, han på henne, fast i varandra och om ett tag ett gäng med spanska blandrasvalpar. Jag ökade takten. Kommer runt en kurva och där är de. På varandra!!! Men vänta nu? Tekla som juckar på Winston? Hon i full action och han står och ser frågande ut  - “ did not see this coming”. Eftersom han redan var så förvirrad av situationen insåg jag att det bästa var att kommunicera med honom. Han lystrade och därmed bröts deras lilla bubbla och jag lyckades därmed kalla till mig Tekla och sätta henne i koppel. Puh! Jag som hade tänkt mig en liten snabbrunda för Teklas morgonbestyr innan frukost, hade helt plötsligt fått tjurrusa en km upp till dammen.

Och nu, nu är som sagt frieriet i full gång. Winston finns på plats utanför dörren 24/7, gnyendes och skakandes. Att gå ut med Tekla är en ständig kamp. Kamp med henne som inget annat vill än att uppvaktas (drar sig smetandes och dragandes efter marken) och kamp med de som uppvaktar (de är överallt hela tiden, har du lyckats schasa iväg dem dyker de upp där du minst anar det). De är som skuggor - oskakbara.

Ett outtröttligt frieri som börjar bli outhärdligt tröttsamt!

Bus i vårt hus

I onsdags, på Spaniens nationaldag, hörde jag under min och Teklas promenad skärande rop på hjälp. Där, högst upp i ett olivträd satt den nödställde. Det var bara att kravla sig upp en bit och sträcka ut en hjälpande hand. Tacksamt togs hjälpen emot.

Väl nere på marken igen såg den nödställde väldigt liten och ensam ut. Stod stilla och tittade på mig med STORA ögon. Letade, men kunde inte hitta mamma heller. Hmm, vad skulle jag göra?  Skulle jag  bara lämna en sådan liten rackare alldeles ensam på egen hand? Går ju inte!  Det fanns bara ett att göra – att ta med den nödställde hem. Funderade lite på hemvägen på hur Andreas skulle ställa sig till att jag tagit med en nödställd hem. Han var inte hemma och när jag med ett lite halvsmutsigt linne efter räddningsinsatsen mötte honom i dörren med ett - Duuuuuuu…… så var hans omedelbara kommentar -Har du tagit med dig en katt hem?

Och det kunde jag ju inte förneka för så var ju fallet. Och nu är den nödställde inte längre nödställd utan del av “la familia”!

Den nyinflyttade är vad jag tror cirka fyra månader gammal. Lite osäker på om det är en “chica” eller en “chico”. Går under namnet Bus just nu så får vi se. Extremt gosig, vill gärna vara nära. Till och med Tekla tycker att Bus är helt OK. Hoppar inte högt av skrämselhicka när Bus kommer och stryker sig längs hennes ben eller hoppar upp i sängen och ställer sig nos mot nos. Och jag, jag bara spinner av lycka över att åter ha en katt i huset.

Söndag igen

Söndagen har varit så som söndagarna för det mesta är här i byn. Finns en känsla som nästan går att ta på under söndagarna här. Söndagarna förflyter här i en stilla gemytlig lunk. Familjer som umgås, kyrkklockorna som ringer till gudstjänst, familjer på väg upp till sina cortijos i bergen, unga grabbar som med ett dammoln försvinner iväg på sina cross-cyklar, familjer på promenad med ungar och hundar i ett virrvarr, familjer och vänner som samlas över några tapas på en restaurang. Även om man som vi inte egentligen behöver bry sig om vilken dag det är så flyter man utan problem med i denna söndagslunk. Låter dagen komma och gå som den vill. “Poar i på” med lite av varje utan någon som helst planering egentligen. Äter lunch på takterrassen som nu under sensommaren har en alldeles perfekt temperatur, läser kapitel efter kapitel liggandes i solsängen på samma terrass, pallar röda och saftiga äpplen under promenaden, planterar lite blommor och örter, tvättar lite och flummar lite ( och mest). Sedan när dagen går mot sitt slut så betraktar man i stilla förundran hur dagens sista solstrålar låter ljuset färga himmel och berg. När månen går upp över bergen och mörkret snabbt sänker sig  över dalen så fylls luften av väldoftande jasmin.  Spansk sensommar och söndag är en “dejlig” kombination!

Jag och min nya feta kille

Igår blev det en vända till Málaga. Eftersom vi hade ärenden att uträtta i dagarna två så blev det till att sova över på hotell. Kvällen tillbringades i Mijas, en typisk Andalusisk pueblo blanco som ligger belägen på en bergssluttning ovanför staden, eller närmare bestämt en mil rakt ovanför svensktäta Fuengirola. Byn har runt 7500 invånare och en hel del turister.


Delar av byns kända taxirörelse, en liten pittoresk traditionell  kvarleva. Taxistolpen hittar man vid det centrala torget.

Oavsett horderna av engelska turister (finns även andra varianter, men engelsmännen vinner i antal) och därtill hörande försäljning av krims krams så kändes det ändå som en väldigt mysig by.

Till min stora lycka fanns det bland annat en indier i byn. Åhhhhhhhh, madre mia vad det var gott! Kyparen var en pratglad prick…. men vi fick hejd på honom och slapp socialisera med munnen full av mat – god mat.

Jag och Tekla testade en taxi av något stelbentare slag. Tur att vi inte hade någon direkt destination eller tid att passa utan kunde njuta av den stilla turen.

Santuario de la Virgen de la Pena i nattlig belysning. Byggt både i och runt berget.

Utsikten från Santuario de la Virgen de la Pena. Fuengirola glittrar vackert nedanför. (Synd att Fuengirola inte är lika vackert på nära håll.)

En trevlig kväll som avslutades på vårt inte fullt lika trevliga hotell i Benalmádena (ligger mellan Fuengirola och Torremolinos). Helt OK för en enkel övernattning men lite “Fawlty Towers goes Costa del Sol” över det hela. Speciellt när det engelska äldre paret vägg i vägg ramlade in efter en troligtvis ganska blöt kväll för mannen i fråga. Suckar, långdragna vrålliknande stön, barsk konversation från fruns sida, han som gastar -Why have you closed the bedroom door? till frun som befinner sig på andra sidan dörren (wonder why???) hennes enträgna försök att säga god natt och få tyst på eländet som besvarades med en sång. Heeeeela sången. Väldigt lyhört med andra ord. Men tyst blev det till slut och vi kunde somna in.

Ett av våra missions här nere var att hämta hem en riktigt fet kille till mig. Killen som plockades upp på måndagen fick husera i bilen under natten, han var alldeles för fet för att släpas med upp till rummet. Han hade mage nog att på hemresan ta hela baksätet i anspråk. Det enda jag kunde tänka på var att få mig ett provligg.

Hemma i Nigüelas igen var det så äntligen dags!

Jag och min feta kille kommer att spendera många kvällar ihop, det kan jag garantera!