En Andalusisk dag

Idag den 28:e februari är det Día de Andalucía, Andalusiens självständighetsdag kan man väl säga. Detta datum 1980 hölls en folkomröstning för självstyre i regionen. Den stora majoriteten röstade ja till att bli en så kallad autonom region i Spanien. I och med denna årsdag så är det i Andalusien inte tisdag utan så att säga söndag och därmed stilla lugnt och allting stängt. (I resten av Spanien pågår livet som vanligt).

…osså lite information om Andalusien

Regionen Andalucía är den mest befolkade och till ytan den näst största av Spaniens numera 17 autonoma regioner. (Spanien är en federation som alltså är en sammanslutning av flera självständiga regioner. Ingenstans i Europa har staten så lite att säga till om som i Spanien. Centralregeringen i Madrid har hand om mindre än en femtedel av de offentliga utgifterna. Regionerna har själva ansvar för skolor, universitet, sjukvård, socialpolitik etc. Alla har också egna tv-kanaler.) Andalusien består av åtta provinser, varav Granada, där vi bor, är en av dem.

Regionen har det varmaste och soligaste klimatet på den Iberiska halvön med 3000 soltimmar per år. Men liksom naturen så varierar klimatet naturligtvis beroende på område. Öknarna i Almeria i öster är den torraste delen av hela landet, medan Sierra de Grazalema i sydväst, eftersom det utsätts för vindar från Atlanten, är den regnigaste delen av Spanien och de snöklädda bergen i Sierra Nevada är det mest snötäckta. Totalt finns det fyra olika klimatgrupper. I Granada-området där vi bor är det “Clima mediterráneo-continental”. Områden som inte ligger vid havet, d vs inlandsklimat. Dessa områden har kallare vintrar och mycket hett på sommaren. Sevilla, Córdoba, Granada. Córdoba har uppmätt den högsta temperaturen någonsin i Spanien på 52 grader i skuggan (jag ska alltså inte klaga på + 44 som vi har upplevt här….

Förutom fantastiska stränder och vacker natur, med oändliga vyer över apelsin-och olivträd, och spektakulära bergskedjor toppade med glänsande vita byar (pueblos blancos) så är detta ett land med historia, kultur och tradition som går ända tillbaka till antiken. Fenicier, greker, kartagerna, romare och morer har alla huserat i detta område. År 711 invaderade en morisk, muslimsk, armé det kristna Spanien från Nordafrika. I Andalusien regerade morerna fram till 1300-talet (förutom Granada som föll först år 1492). Arabernas rike, El-Andalus, blev det mest framgångsrika, blomstrande och välmående i väster. Städer som Córdoba, Granada och Sevilla var betydelsefulla makt- och lärdomscentra vars kulturarv vi än idag ser ett stort antal spår av. Arabernas vackra byggnader finns kvar på många platser i Andalusien och flera av dem finns med på UNESCO:s lista över världskulturarv.

Så nu vet ni det!

Andalucia … vengo para recordar tu voz y tu alegre melodía - klicka här för lite Andalusiska influenser.
 
(Andalusien … jag kommer att minnas din röst och din lyckliga melodi)

Och efter denna söndag kommer en helt vanlig onsdag, precis som i resten av landet.

Karlssons kom med våren

I torsdags kom Herr och Fru Karlsson från skånska Vejbystrand nerdimpandes på våra breddgrader. Lagom till deras ankomst så verkar det som om vädermakterna äntligen lät köldknäppen som härjat här (nattetid speciellt), och som förfrusit mängder med grönsaker, citrusträd, allehanda andra växter (och själar) blåsa åt pipsvängen tillsammans med den iskalla vinden från Sierra Nevada Mandelträden blommar åter på nytt, hysteriskt kvittrande fåglar härjar nu i alla buskar och snår och idag var det 17 grader och ljummen vind. ¡Por fin! (Så kanske det inte gör så mycket att jag råkat smälta sulan på min fodrade innetoffla över värmeelementet som jag har under skrivbordet…….)

Tillsammans med Peter och Helle har vi haft några, om än få, riktigt härliga dagar.

På vägen hem från flygplatsen i torsdags stannade vi till i Salobreña för lunch på stranden. En god paella, havutsikt och ett salt dopp för Tekla stod på menyn.

Hemma blev det som julafton! Förutom beställda varor som är lite bökiga att hitta här nere fick vi en skål med en ganska så igenkänningsbar form till oliverna och Knyttet fick både kläder och gosig kompis.

På fredagen blev det en biltur över bergen till grannbyn Lanjarón, där vi handlade torkad frukt; mango, kiwi, äpplen och tranbär blev det denna gång - mums! Hittade även fantastiskt väldoftande och smakrik kardemumma - tjoho! Sedan en promenad längs byns gränder, en del grönare än andra.

På kvällen testade vi en ny restaurang i grannbyn Restabal. En thai! Milda matilda vad jag njöt och vad jag åt!!! Supergott! Förrätt, varmrätt, efterrätt, allt lika gott. Dessutom riktigt trevlig personal/ägare. Med andra ord ett nytt favorithak. Vad sägs om storleken på löken? Nej, vi åt inte den…..vädringsmässigt var det nog ett klokt beslut med tanke på bilresan hem.

Dagen därpå blev det ravin och bergspromenad i Monachil. Efter
6 kilometer uppför och nerför blev det en sen lunch, senare än vanligt…. 17.30 var vi mätta och belåtna och satte oss i bilen hemåt. Vanligtvis är spanska pizzor väldig degiga  och smaklösa, men här åt vi pizza gräddad i vedeldad ugn och med riklig och god fyllning. Matvraket (jag) åt med god och STOR aptit. Den hittills godaste spanska pizzan mättade så pass att vi faktiskt inte kunde få för oss att äta någon middag, utan kvällen avslutades i diverse olika halvliggande positioner tittandes på den svenska melodifestivalen via nätet.

Men allt roligt har ett slut och i morse var det dags att skjutsa dem till flygplatsen för hemresa. Tack älskade vänner för några riktigt härliga dagar! Nästa gång ses vi i Vejbystrand och förhoppningsvis är vi då en familjemedlem till.

En alla hjärtans dag hälsning

 

Just idag, alla hjärtans dag, för 10 år sedan så befann jag mig på en avdelning på Kristianstads sjukhus. Jag åkte ner för att träffa och stötta min mamma som någon dag innan mist sin jämnåriga kusin (som hon vuxit upp med och stod väldigt nära) och som legat på en annan avdelning på samma sjukhus och som det senare visade sig avled i samma cancerform som mamma.  Just idag för 10 år sedan fick jag tillsammans med min älskade mamma ta emot beskedet att hon inte skulle överleva denna cancer som spridit sig och spred sig i rasande takt i hennes kropp, detta av en läkare som inte kunde med att se vare sig henne eller mig i ögonen. På frågan hur lång tid han trodde att hon hade kvar var svaret 1-3 månader……….

Jag tror att min mamma hade långt innan beskedet förstått och känt på sig att detta inte skulle gå vägen och var därmed inte lika chockade som vi andra runt omkring. Hon var inte heller den typen som beklagade sig och tyckte inte om att vara tillbesvär vilket gör att man som anhörig inte riktigt hinner förstå vad som pågår. Som den praktiska och handlingskraftiga person hon var så såg hon till så att vi i familjen tillsammans med henne under en vecka gick igenom begravningen, försäkringar, testamente etc. Under denna vecka åt hon inte så mycket smärtstillande för att hålla sig klar i huvudet. När allt var klart så började hon med morfinet igen för att kunna hantera smärtan som måste varit något så fruktansvärt outhärdligt.

Min mamma dog lördagen den 2 mars vid 63 års ålder, två veckor efter beskedet, på ett hospice i Hässleholm.  Jag tror helt enkelt att hon valde att “slänga in handduken” så snart allt var ordnat och klart. Tidigt, tidigt på morgonen tog hon sitt sista svaga andetag. Utanför fönstret var det mycket snö, kallt, gnistrande stjärnklart och med en sol som sakta steg för att under dagen lysa från en helt klarblå himmel. Ett av hennes favoritväder och precis så som hon hade önskat om hur hon ville lämna denna värld.

Min mamma och jag stod varandra nära och hon var min största supporter när det gällde att ta för mig av vad livet har att ge. Res, se dig omkring, var lyhörd, våga, chansa, var dig själv, tro på dig själv, följ ditt hjärta, lyssna på dina instinkter och LEV!

När vi städade ur hennes lägenhet hittade jag en bok där hon skrivit dikter, tankar och citat. I den fanns bland annat den här lilla hälsningen till mig:

Och ja, jag fick verkligen ro, tro och förtröstan vart jag än mig i världen vände och oavsett för hur länge. Något jag är så otroligt tacksam för.

Det finns antagligen inte en dag när jag inte skänker henne åtminstone en tanke. Fortfarande finns dagar då saknaden fullkomligen bubblar över och jag brister ut i gråt. Saknaden över att kunna lyfta telefonluren och höra hennes norrländska stämma klinga glatt på andra sidan. Med sorg i hjärtat tänker jag på att vårt lilla kommande “Knytte” aldrig, aldrig kommer få träffa sin mormor. Och hur underbart roligt det hade fått vara att dela denna första graviditet tillsammans med min mamma. Vår flytt till Spanien hade också för henne varit ett sorts äventyr även om det inte var hon som hade flyttat och jag önskar många gånger att hon fått vandra bredvid mig och uppleva bland annat mandelträden i full blom. Och när folk ibland muttrar och puttrar om att de blir äldre och “gamla” så kan jag ibland få lust att skrika att det finns de som gladeligen skulle vilja fått den möjligheten - att bli just äldre. Men jag gör det naturligtvis inte för alla gör vi olika resor här i livet, var och en på sitt sätt.

För mig har med andra ord Alla hjärtans dag fått en helt annan innebörd. Det är en dag fylld med enorm kärlek men också med en enorm sorg och stor saknad. Så idag går min enda alla hjärtans dag hälsning till mamma.

“…inte heller stoppar det mig, någonstans där livet strömmar, skall jag möta dig”

Väntar på vår

Mandelträden blommade så smått och det kändes som om våren var här, men så kom vintern, även här, precis som i resten av Europa. Men i motsats till förra årets vinter som var ganska regnig och ruggig så består denna vinter av kyliga och soliga dagar. Efter kalla kvällar och nätter så är solens värmande strålar helt fantastiska när den på morgonkvisten kommer upp bakom bergen och sveper in över dalen.


Men jag fryser och har långkalsonger och mössa på mig inomhus (förutom när både pelletkaminen och gasvärmaren har gått så att de är alldeles röda) och ett av de bättre köpen som vi gjort är utan tvekan elmadrassen. Men nu räcker det! Ge mig värme, por favor, y rápido!

I väntan på våren och värmen så blir det till  att ta många friska och uppvärmande promenader. Uppförsbackarna tar lite längre tid att ta sig uppför nuförtiden……

Järngrepp, järngrepp ge dig av! Vill ha sol och värme, helst ida´!

En ny dag

Och en bättre sådan. Tack för det!

Igår:

En sån där dag när man egentligen bara ska gå och dra täcket över huvudet och invänta bättre tider, men tyvärr så är man ju inte alltid så smart och gör just det. Tacknämligt nog så är det inte ofta detta inträffar för mig. För hugaligen vad traaaaadigt det är med dagar som dessa! Jag var trött både till kropp och själ, energilös, magen som ständigt växer och blir större (vilket naturligtvis är bra och precis som det ska) var spänd som en överfylld heliumballong som hotade med att spricka (känns mindre angenämt), hon som är inneboende i ballongen hade en superaktiv dag och det kändes som om hon hade teamet från “Extrem Makeover” på besök (känns så där när man är ballonginnehavare), Bus (katten) löper för första gången och hon pendlade mellan att låta som en hel förlossningsavdelning, en Gremlin och en svårt stucken gris och mitt knep att gå in i något slags liknande zen-mood fungerade INTE idag utan jag höll på att drivas till vansinnets rand, även om solen sken så var det kallt, kallt, kallt, vilket resulterade i ett kallt, kallt, kallt hus eftersom pelletkaminen fick en knäpp och bara pep varnande och stängde ner sig hela tiden, jag tillbringade evigheter med att scanna internet efter en lämplig mopedförsäkring som inte kostar ett X antal märkesskjortor och bara denna aktivitet ensam skulle ju kunna förstöra en hel dag och sedan kom ett telefonsamtal med tråkiga nyheter om en nära anhörig och det blev liksom pricken över i:et. Då satt vi i bilen och var på väg till Motril för att hämta hem min födelsedagsvespa. När vi lämnade Nigüelas var det 5 grader och klockan var sex på kvällen och jag insåg att jag skulle få köra hem den i kyla och mörker…… Men där och då bestämde jag mig för att vespan skulle hem NU oavsett, lika bra att få alla tråkigheter samlade på ett bräde så att säga. Så vid sju-snåret puttrade jag från Motril i låg fart eftersom den i nyskick måste köras in försiktigt…. Tjohoo! Den första 1,5 milen var OK, jag faktiskt njöt av att i skymningen få puttra fram i ett vackert landskap. Men när mörkret fallit och tilltagande kastvindar längs den stora dammen/kanalen, som jag dessutom var tvungen att korsa två gånger, hotade att ta mig till fanders kändes det inte längre lika mysigt. För att avleda mig från kyla och blåst så roade jag mig med avslappningsövningar blandat med att för full hals skråla Idas sommarvisa och En kväll i juni. Efter 3 mil så var helt plötsligt vägen avstängd! Enda alternativet som kvarstod var motorvägen och fullt så galen är jag inte, så det blev till att köra förbi avstängningen och ta sig fram till själva hindret för att till fots med mobilen som ficklampa reka läget. Någon form av erosion hade gjort att marken tryckts ihop och bildat ett böljande parti med asfalt i olika nivåer, men framkomligt med vespa om man bara höll sig till vissa väl utvalda ställen. När jag på grund av köldskakningar hade problem med att få in nyckeln i låset insåg jag att det var dags att ringa på avlösning. Tog mig över erosionen och med en mil kvar hem kom undsättningen i värmande bil. Påbyltad och med cykelhjälm på huvudet puttrade Andreas hem min chica rosa fara (produktnamnet är Vespa LX chic pink) den sista biten och jag kunde huttrande ställa mig på gaspedalen och väl hemma intog jag en mycket nära relation till vår gasolvärmare, så nära att byxorna nästan börja brinna, men varm blev jag.

Idag:

Under över alla under – jag vaknade upp till en helt NY dag efter en  god natts sömn och INNAN väckarklockan. Frukost, morgonyoga med Kelly (alltid en bra start på en dag), en givande spanska lektion med grannen Jim, härlig promenad med Tekla, Bus löpning håller på att lugna ner och hon låter mest som en gremlin nu (vilket inte är såååå jobbigt utan mest sött), lagade trallandes en god lunch som jag bjöd tennisspelarna Andreas och Bendik på, vespan står tryggt i garaget, pelletkaminen fungerar igen som den ska och har gått varm under dagen (det var –2 på morgonkvisten, inga –34 som min kusin rapporterade om från Umeå, men  i spanska mått mätt ändå kallt) och på eftermiddagen blev det lite scannande på internet…. men inga mer försäkringar, för det hahahaha är ju klart, så nu scannar jag marknaden på intressanta husobjekt och det mina kära vänner är bra mycket roligare än mopedförsäkringar!

En liten fredagspresent från Kelly…. För årstiden mer kläder och en “något” större mage och likheten är slående enligt Kelly.

Trevlig helg på er alla!