Veckan som varit

Vår månad tillsammans med äkta makarna Winqvist och deras lille Edvin är nu till ända. I ett rasande tempo har tiden gått. Kommer att bli tomt. Inga fler happy smiles från lille Edvin – trist!

Men en bra sista vecka har vi haft! Även om vädret kanske inte alla dagar visat sig från sin bästa sida. Förutom träning, promenader berg upp och berg ner och partier i Agricola har vi - 

Varit inne i Granada och druckit vad jag tror det godaste kaffet i hela Spanien, i alla fall so far. Så den adressen är definitivt sparad. Där visade också Edvin varför öronlappsmössor kan vara ett rent elände. Såg ut att reda upp sig i början men sedan blev det rena rama “natta”. (Råkade filma på fel håll så ni får en stretchad hals som bonus.)

Edvin och hans öronlappsmössa (Klicka)

Ja, vi åkte alltså inte bara in för kaffet utan vi strosade runt lite och kollade in butiker också. Kändes som en bra dag att spendera en lite grå dag på.

Jag har också bekantat mig med vårt nya husdjur. Han eller hon (är lite osäker) var inte översocial utan sprang blygt tillbaka in bland böckerna. En bokmal kanske? Jaja, kommer väl ut när hungern gör sig påmind!

Vi har varit och tittat på hus som låg vid den långa, slingriga och gropiga grusvägens ände. Utsikten var det inget fel på men på flertalet ställen var takhöjden inte dimensionerad för vare sig Andreas eller Arvid och det är väl inte det optimala att köpa ett hus där några av oss (inte jag då) får krumrygg på köpet.

Sedan blev det en liten road trip upp till de vita byarna Pampaneira, Bubión och Capileira. Dessa mycket turisttäta byar ligger på
1200-1400 m.ö.h.

Där inhandlades det lite lokala produkter som vin, ost och chorizo. Tittades och klämdes på allehanda lokalproducerat (?) och turistanpassat krimskrams.
Fast en shoppingkorg för endast 14 euro hade ju inte varit dumt. Men det blir väl fler turer.

Vi har också avsmakat en av de skummaste (läs äckligaste) efterrätterna som jag fått mig serverat – någonsin. Som en stelnad, smaklös vaniljsås med endast en tendens till eftersmak av diverse lagliga och olagliga E-ämnen. Toppat med ett sedan länge (vill inte ens tänka på hur länge den stått i kylskåp) uppsvullet Mariekex. Det mest ätbara var kanelen som prydde det hela. Usch, fy och blä! Men det sägs ju att det som inte dödar en härdar en och så var det nog i det här fallet.

Nej, tummen upp och lystra blickar för Linas kladdkaka med banan och vispad grädde! Den fick avsluta vår sista gemensamma måltid, i alla fall för denna gång.

Till Lina och Arvid säger jag - Hasta luego! Jag hoppas vi snart sammanstrålar i Spanien igen! Och till Edvin muchos abrazos y besos, tú eres grande!

Ensam hemma!

Och har så varit sedan i torsdags då Andreas drog iväg med Arvid och hans bror Johan på en liten road trip. I och för sig har ju Lina och Edvin också varit kvar i byn så helt alena har jag ju inte varit. Men ensam i huset…. om man då inte räknar alla djuren. Men jag har inte haft några som helst problem med att roa mig om någon nu trodde det (men det har jag nog aldrig om jag tänker efter). Men i motsats till Macaulay Culkin har jag inte behövt tampas med några tjuvar och banditer, utan dagarna har rullat på utan några smärre incidenter. Inte heller en tillstymmelse till stopp i avlopp eller att huvudsäkring rykt i elskåpet (elbolagets elskåp som ligger 500 m ifrån huset). Det hände ju liksom innan de åkte så det är ju redan avklarat. Been there, done that!

I förrgår tog jag en rejäl power walk, totalt blev det 18 km. Hälften uppför och hälften nerför som sig bör i detta landskap. Och naturligtvis så hamnade jag utanför vägen/stigen i vanlig ordning. (Jag måste verkligen ta mig ett rejält snack med stigfinnarbettan.) Efter att ha svettats och flåsat mig käpprätt uppför (i motsats till lodrätt som de vanliga vägarna är) längs ett traktorspår, som sedan övergick i något bandtraktorliknande spår som ledde till en mängd utspridda jaktstugor som knappt syntes i terrängen, kom jag på bättre tankar (det är jakttider här just nu) och vände om tillbaka till vägen och säkerheten och vände hemåt igen. Kände inte för att få en skottsalva i arslet just då. Men som högst var jag på 1800 meter över havet och hade en helt fantastisk utsikt över hav och land (Kebnekaise är 2100 m.ö.h by the way). Men jag hade tyvärr inte kameran med mig så det får bli en ny tur och då ska ni få hänga på.

Igår skördade jag de sista valnötterna från trädet i vår trädgård och plockade även ett gäng med persimon (sharonfrukt).

Persimonen har jag idag kokat marmelad på med en skvätt kanel i. Verkar lovande.

Det blir att rusa upp med tuppen imorgon söndag och baka scones (inte grannens tupp då för han har fortfarande fel på sin inre klocka och jag känner inte för att börja baka klockan 03.30, än mindre att äta frukost då). Man måste ju kolla så att den är OK.

Nästa husliga mission blir nog att göra min egen olivolja.

Bosse flyttar in

Samtidigt som vi fick bytt i gästsängen, svärmor åkte och Bisse kom, så valde katten Bosse att joina oss. Det var helt enkelt inget val utan så var det bara. Han liksom naglade sig kvar och högljutt tjatade han sig till en plats i våra hjärtan och vårt hus. Han har sitt lilla sovkrypin i tvättstugan/förrådet/vedboden. Jag är allergisk mot katter (kombinationen med att vara djurälskare är inte den bästa, I know) och av hälsoskäl fungerar det inte för mig att ha honom inomhus hela tiden. Men Bosse är och förblir ju en utekatt med det stora privilegiet att kunna komma in då och då för lite värme och myspys och slipper jaga livet ur sig för att få mat. Kanske det bästa av två världar för en katt.

Tekla har även hon anpassat sig till Bosse. De passerar varandra utan problem och Tekla jagar glatt livet ur andra katter som förirrar sig in på tomten, rakt framför nosen på en mycket cool Bosse. De delar också ett intresse för ping-pong bollar. Men jag tror att Tekla har hoppet uppe om att en dag ska kunna bolla “på riktigt” med honom. Då och då puttar hon en boll i Bosses riktning men han har ännu inte fattat vinken.

Bosse är också mycket intresserad av vad Tekla pysslar med och följer nyfiket hennes något vildare lekar. Och igår när jag hade en dispyt med Bosse ute i hallen så stod Tekla och gnydde lite ledsamt i köksdörren. Ungefär som syskon alltså. Man kan gärna gnabbas med varandra men utåt mot övriga världen så har man en enad front. Blir kul att följa deras gemensamma utveckling.

Vi misstänker att Bosse har blivit dumpad. Förutom att han är himskans snäll så är han bland annat rumsren. Om han blir kissnödig när han är inne sätter han sig över avloppshålet i badkaret.

Inte illa pinkat av en katt eller hur?

Först La Alhambra

….. och sedan lunch. Vis av erfarenhet så vet vi nu att först gör man det man ska och SEDAN äter man en låååååånglunch “a la spanjackstil”. Inte före, för då blir det ingenting av det man egentligen skulle göra. Med den insikten med oss i rockärmen fick vi under en och samma dag faktiskt till både ett besök på La Alhambra och ännu en välsmakande lunch på Parador de Granada som ligger på området. (Parador är ett slags lyxhotell, som vanligtvis finns i en historisk byggnad som ett kloster eller slott. Drivs av den spanska staten.)

Jag har vid mitt första besök på La Alhambra i somras skrivit om det och haft med några bilder men jag kan bara inte låta bli att ta upp det lite grann igen. Det är helt fantastiskt!  Är man som jag också lite galen i att fotografera så kan man verkligen roa sig ganska länge här inne. Så länge att resten av sällskapet börjar sucka lite tungt….. Drömmen vore att få vara där i egen majestät. Bara jag och min kamera. Inga vallfärdande turister. Få fotografera i lugn och ro när solens första strålar lyser in eller när den sakta sänker sig ner bakom bergen. Men, men, nu får man helt enkelt nöja sig med att vara en av alla andra och rätta in sig i ledet bland souvenirshoppande amerikaner, barbenta och flip-floppande Costa del Sol-turister (+12 denna dag i Granada som ligger beläget “något” högre över havet än Costa del Sol ) och vilt chipsätande spanska familjer. Fast i och för sig ganska intressant att spana in vad amerikaner fotograferar…. En stillastående spansk ambulans, en murad vanlig grå vägg och naturligtvis skylten till Hotel América som ligger på området.

Ni som inte har en susning om vad La Alhambra är kan kika in på mitt blogginlägg som jag gjorde i juni vid mitt första besök -

Tales of Alhambra (klicka här)

Utsikten från ett av La Alhambras hörn. Sierra Nevada snöklädda toppar i bakgrunden.

Es mágica!

Äntligen snö!

Det har ju alltså inte snöat här i Nigüelas, men en liten biltur på en si så där 45 minuter upp till 2080 meter över havet och (skid)orten Sierra Nevada råder bot på eventuell snölängtan. Medan svärmor var här blev det en snabb tur upp – rätt in bland molnen som för dagen gick lågt, så någon vidare utsikt var det inte att tala om. Men till Teklas stora lycka så var det – SNÖ!

Long time no see

Att vara B & B föreståndare, djurskötare, 1/3 träningsfreak, reiseleiter, bokningsagent och fastighetsskötare är tidskrävande. Så tidskrävande att titeln bloggerska tyvärr fått stryka på foten ett litet tag. Det är ju inte så att det inte har hänt något sedan jag sist skrev, tvärtom, men man måste ju sova också någon gång för att hålla humöret uppe. Något som är speciellt viktigt med tanke på gäst- och reiseleiterverksamheten. Surtant icke vara önskvärd!

Så jag har nu funderat lite på hur jag ska lägga upp min återkomst.  Jag kan ju inte bara låta bli att dela med mig lite av vad som har hänt sedan vi sist “sågs”. Att skriva allt i ett enda låååååååångt inlägg känns lite saftigt och antagligen ganska så “träligt” att läsa så jag väljer att bena upp det hela, var händelse för sig. Skriva och sedan publicera efter hand som det blir klart. Sedan får du själv välja vad du vill ta del av.

Bueno estar de vuelta! (Good to be back med andra ord…)

Sällskapliga stunder

Under november månad har vi fått sällskap av Lina, Arvid och deras lille Edvin. De har hyrt ett hus inne i byn. Härligt! Utflykter, middagar, filmwatching, träning, promenader, sällskapspel och en massa annat som avlöser vartannat. Kan ju inte vara annat sweet!

Vi har också under denna vecka Andreas mamma Kerstin på besök. Så det är tur att vi har hyrt en stor familjebil där alla och allt får plats, både stora, små, hund och barnvagn. I förrgår packade vi in oss och drog till Granada. Målet var Alhambra. Men först skulle vi äta lunch och det var ju en miss i planeringen. Men bara planeringsmässigt för lunchen vi åt var härligt god och lååååååång, som sig bör. Men det resulterade ju i att när vi mätta och belåtna staplade oss ut från restaurangen som ligger i Alhambra-området så var klockan lite efter fyra på eftermiddagen med endast 2 timmar kvar tills stängning så fick det bli lite ändring i dagens schema. Vi bestämde oss för att istället utforska den gamla stadsdelen Albaicín, en smula.

 
(Ja, ja, jag fick lite pippi på färgreduktionsknappen på kameran…)

Stadsdelen har kvar mycket av den arabiska arkitekturen från morernas välde före är 1492 och tillsammans med Alhambra finns det upptaget på Unescos världsarvslista. Stadsdelen ligger på en kulle med utsikt över Alhambra. Många trånga gränder, trappor upp och trappor ner, prunkande mosaik- och stenbelagda trädgårdar bakom ståtliga träportar, marockanska butiker och arabiska tehus och restauranger om vart annat.

                    
Dessa kvarter ska helt klart utforskas mer!

Så även om dagen inte blev som planerat så blev den mycket bra (och god) och Alhambra ligger ju förhoppningsvis kvar!

A little piece of heaven

Nu på plats i vårt nya hem här i lilla byn Nigülas och nästan helt färdiguppackade. Det har varit några dagar med att kryssa mellan kartongerna, packa ner husägarnas saker för att få plats med våra och mer göra det till vårt. Och redan nu så känns detta som HEMMA.

Skällande hundar, tuppar som gal, svindlande bergsutsikter, stjärnklara nätter, gropiga grusvägar, smygande hungriga katter, dignande fruktträd, milsvida olivlundar, trånga, trånga bygator, magnifika vindkraftverk ( ja, jag råkar tycka att de är just magnifika och faktiskt för det mesta bidrar med en liten extra dimension till ett landskap), snöklädda toppar, otaliga fyrhjulsdrivna bilar, slingriga landsvägar, kyliga morgnar och soliga dagar är nu en del av vår vardag.

Och jag, jag njuter av av allt! Har nu efter några nätter också vant mig vid att grannens ena tupp blir en smula tidsmässigt förvirrad och börjar gala för glatta livet vid 3-snåret på natten och att större delen av byns alla hundar titt som tätt, gemensamt, drar igång en skallsymfoni som ibland kan bli låååååååångvarig. Este es el hogar!

Ett av byns alla kaki-träd (caqui på spanska, även kallat sharon på svenska)

Home sweet home! Tekla hälsar att hon njuter i fulla drag under sitt träd.

Perros, perros, perros. Några av byns hemlösa hundar. Befarar att jag inom kort kommer att ha fler än en hund…..

Sierra Nevada nationalpark i bakgrunden.

Grannens katter som kikar in genom vårt köksfönster. De vet att det numera även finns kattmat i våra skåp.

Jag är helt säker - This IS a little piece of heaven! Eller som det heter på spanska “"Este ES un pequeño pedazo de cielo!”