Inte där, inte där, men HÄR!

Helgen var lite av en husletarhelg. Eftersom vi inte hittat något lämpligt här i Valle de Lecrín tänkte vi kolla lyckan på annat håll. På lördagen tog vi med oss familjen Winqvist och drog mot kusten. Destinationen var byn Frigiliana som ligger cirka 7 km norr om Nerja. Den by som av Spanska turistbyrån blivit framröstad som den vackraste byn i Andalucía. Sittandes i solen med utsikt över både berg, hav och Nerja tog vi en god och enligt spanska sed en lååååång lunch (Va?! Är klockan redan halvfem?)

Cirka 5 km norr om byn låg huset som vi spanat in på internet och som såg riktigt lovande ut. Hittade det och stannade till för en snabbkoll (ingen mäklare, först kolla in området). När vi knatade omkring kom en granne ut, en man i +65 års åldern.

- Är ni svenskar? frågade han på ren och skär skånska.

Ja det är vi ju, så vi gick över och pratade lite med mannen som jag gissar på var en “avdankad” (pensionerad kanske det heter ) VD av något slag. Han lovordade denna genuina plats och pratade om att vi som gillar skärgård verkligen uppskattar denna plats….. Genuin? Är nybyggda villor i prisklassen 4-12 miljoner och skyltar på engelska vad som är genuint spanskt? Vi som gillar skärgård? Närmsta ö  och enda ö i sikte torde vara Afrika om man nu kan kalla det ö, så jag förstår inte varför alla skärgårdsfantaster skulle få för sig att övervintra just här. Vi tackade för och sa att vi kanske ses.

- Det avgör saken, sa Andreas med sammanbiten min i bilen, utom hörhåll. Här ska vi i alla fall INTE bo.

Fin natur, vackra vyer, söt by, otroligt vackra hus med bra planering av tomter och säkerligen rena idyllen för vissa, men inte riktigt för oss två. Jag flyttade inte till Spanien för att spendera en massa grillkvällar med VD-Lennart (han är säkert trevlig, men det är kor också som en gammal kompis till mig skulle ha sagt.

Hem mot Nigüelas, hojtade Andreas och tryckte plattan i botten.

På söndagen var det byn Lanjarons tur. Ligger cirka 1,5 mil från Nigüelas i området som kallas “La Alpujarra”. Huset jag tittade på var helt OK med en ganska så trevlig och stor trädgård. Men Lanjaron och jag vi “klickade” aldrig, i alla fall inte för att bo i….Men vem har sagt att man inte kan bedriva någon sorts verksamhet där? Lanjaron är porten in till “La Alpujarras” och känt för sitt mineralvatten som säljs över hela Spanien och byn stoltserar även med ett spa som anses vara ett av de bästa i landet. Så byn genomströmmas av turister. Denna söndag var en hel del affärer öppna (i ett land där det annars är verkligen stängt på söndagar) och buss efter buss stod parkerade lite varstans.

Snubblade över två intressant byggnader som man skulle kunna göra något “skojsigt” för turister med. Tankesmedja pågår……..

Jaha, tänker ni. Då har ni alltså inget boende ändå och ni som ska flytta snart.

Fel, fel, fel! För tänk att det har vi! På fredagskvällen när jag var hos Linda och Frank så kom Frank att tänka på ett hus som några vänner till dem hyrt någon gång. Så på lördagsförmiddagen knackade han på efter att pratat med ägaren och vi åkte direkt dit och kollade på det. Nos gustó! Inte behöver vi flytta särskilt långt heller, ligger cirka 400 meter från huset vi bor i just nu. Så efter att ha ratat helgens övriga hus och områden så skrev vi kontrakt i måndags med Doña Leticia López Rodríguez.

Bosse inspekterar buketten som våra underbara “savers” Linda och Frank ska få.

Det var alltså meningen att vi ska stanna right where we are! I take a bow for our English saviors! Så på fredag blir det flytt, precis som planerat!

Scooby doo, var ska vi bo?

I fredags drog Andreas med Winqvistarna till Sierra Nevada för skidåkning. Själv valde jag morgonyoga och sedan en liten, lätt och lagom bergstur med Tekla och hennes fyrbente vän Scooby ( en av Frank & Lindas hundar). En dag, helt i egen regi.

Knatade 8 km uppför där vi bland annat stötte på ett gäng tusenfotingar som visste hur man ska bete sig när man ska korsa en väg, nämligen på led. Om någon fick för sig att vimsa till det så korrigerades vederbörande snabbt in i ledet igen.

Längs vägen började jag “fifilura” på det där med vart vi egentligen ska bo, flytten som kryper allt närmre och de alternativ som finns till hands. Där uppe på 2000 meters höjd och med “världen för mina fötter”, i alla fall det som kommit att bli min värld numera nämligen Valle de Lecrín och Sierra Nevada, så skrek magkänslan inom mig – STANNA HÄR! STANNA HÄR! Men, men……… jag antar att  om det är meningen så är det meningen.

Små cortijos och stora haciendor som passerades på vägen.

Fridfullt inte sant? Ungefär här vid fåren började blåsor på vardera häl ge sig till känna. Jag missade 
“avfarten” hem till Nigüelas (inga skyltar i överflöd direkt) och därmed kom lite geografiskt snett. Så rundan blev inte två mil som jag räknat med utan tre. Men vad gör väl en mil mer eller mindre? Sällskapet, solen, naturen, glatt hälsande cyklister och fårfarmare gjorde livet glatt ändå.

Vid returnering av en mycket trött och tillfredsställd Scooby till Frank och Linda så fick vi båda vår min belöning. Han ett riktigt skrovmål och jag kall och sprudlande god spansk cava!

Oavsett blåsor eller ej – ännu en bra dag är till ända!

En alldeles lagom lördag

I torsdags vände vinden. På morgonen isande Sierra Nevada vindar men under eftermiddagen svepte afrikanska ljumma vindar in över dalen. Det tackar vi så himskans för. Inga frusna kroppsdelar längre. + 20 i skuggan och lite mer där till i solen, värmer både kropp och själ. Vare sig för lite eller för mycket, utan precis så där “lagom” som vi svenskar vill ha det! Efter ett lagom hårt gympass blev det lunch på terrassen och sedan tog vi en lagom lång promenad med Tekla längs bäcken till lilla vattenfallet längre upp i ravinen. Andreas han blev mer än lagom blöt när han plumsade i med båda fötterna efter att han stått och försökt övertala mig att hoppa över. Jag var lite lagom tråkig och vägrade och kom därmed hem torr om fötterna. Kaffe, jordgubbar med lagom vispad grädde, lyssnandes till “Spanarna” eller ja, jag gjorde ett tappert försök i alla fall, men slumrade ganska så omgående in i solstolen för en alldeles lagom lång siiiiiiiiesta. Vaknade upp sådär lite lagom “solmosig”

Ahhhhhh, vad mer kan man begära av en lördagseftermiddag?  Inte så mycket. En alldeles lagom perfekt lördag!

Carnaval i Cádiz

Ja, jo jag vet. Det var i princip en vecka sedan vi var där, i Cádiz alltså. Men skrivlusten har inte infunnit sig förrän  nu och därmed blir det först nu ni får ta del av våra upplevelser i denna sydvästliga stad. Så enkelt är det med det! Nu över till Cádiz!

Vi tillsammans med lilla familjen Winqvist bestämde oss lite hastigt och lustigt för en helg i Cádiz och bokade hotell dagen innan vi skulle åka. Bara bokandet var en hel upplevelse för sig eftersom lilla fyrbenta Tekla skulle med. Enligt informationen på nätet så tog hotellet emot hundar.  Efter att bokningen var gjord fick jag ett mejl av hotellet där de upplyste om att de enbart tog emot hundar mellan 3-5 kg……. Det borde stått att de tog emot råttor mellan 3-5 kg, inte hundar. Inte heller fick jag boka av eftersom de hade en 48-timmars regler för avbokning och jag hade ju bokat rummet 24 timmar innan. Suck! Efter en livlig diskussion på blandad spanska och engelska så fick vi ta med oss den “något” tyngre Tekla.

Vägen till Cádiz gick bland annat över ett slätt “nomansland” men det fanns en BP med tillhörande restaurang med vita dukar, linneservetter och personal i vit skjorta och väst…..och med bra mat och med gäster, vem hade kunnat ana det? ( Kanske något för Statoil i Sverige, inte bara servera sina 8-timmarsuppvärmda korvar?) Sedan blev det fantastiskt böljande gröna kullar och berg och “pueblos blancos” (vita byar) där husen tätt, tätt slickar sig längs en sluttning.

Behöver jag nämna att personen i passagerarsätet hängde mer utanför bilen än innanför?

Framme i Cádiz möttes vi av ett stor skylt där det stod CARNAVAL. Hmmm, men den är väl i februari? Nej, det var den inte det här året utan den var just denna helg! Hur i hela friden lyckades vi få tag på hotellrum? I alla guideböcker som går att uppbringa står det att man måste boka månader i förväg, helst ett år. Det finns många “Carnavals” i Spanien men den Cádiz  är den med STORT C. Sedan urminnes tider har den årligen pågått under 10 dagar cirka 40 dagar innan påsken. Cádizborna värnar extremt om den och det var den enda folkfest i landet som Francos styrkor misslyckades med att avskaffa under diktaturtiden. Maskeraddräkter, sång, musik (mängder med körer) och ett alldeles frenetiskt festande. Vi lyckades med att pricka in finalhelgen. Häftigt!

Edvin och jag var lika fascinerade över alla dessa utstyrslar. Har nog aldrig sett så många utklädda människor på en och samma gång!

Cádiz sägs vara västvärldens äldsta stad och grundades för en si så där 2800 år sedan. Men de flesta byggnader är bra mycket yngre än så eftersom engelsmännen och holländarna tillsammans fick för sig att totalförstöra hela staden 1596. Antalet invånare är cirka 130.000. Staden ligger längst ute på en vad som en gång var en egen liten ö. Efter en lång bro, stor hamn med måååååånga lyftkranar och en vidsträckt ny och ganska så intetsägande stadsdel kommer man till slut till gamla stadskärnan som ligger längst ut bakom en beskyddande mur. Stadens arkitektur påminner mycket om den som man återfinner i marockanska städer, exempelvis Agadir.

Ett “litet” träd. Hyfsat gammalt skulle jag våga gissa. Skulle vara något att kapa ner och lägga i vedklyven.

Min absoluta favoritplats i denna stad blev piren ut till Castillo de San Sebastián. Jag tror det var Teklas med, för äntligen fick hon åter igen bada i Atlantens salta vatten.

En två dagars provsmak av Cádiz, och av fem möjliga EK-träd så får den tre. Fantastiskt kul att ha varit där, men jag känner brinner inte av iver över att åka dit igen. Been there, done that, so to speak!

Det bästa med spansk byråkrati

Vet ni vad det bästa med spansk byråkrati är? Det är att det finns ett sätt för att slippa stifta någon närmre bekantskap med denne beryktade. Miraklet är en så kallad “gestoría”, en slags konsultbyrå som verkar som mellanhand, administratör och organisatör mellan en själv och den beryktade och för det mesta helt obegripliga spanska byråkratin. De hjälper en med allehanda administrativa, juridiska och finansiella ärenden. Skatter, deklaration, förnyelse av körkort, registreringar hos diverse mynidgheter, försäkringar, ändring av ägande etc. En gestor vet sin väg runt byråkratin och framför allt vet vem att prata med för att få det gjort fort. Ja, nu är det ju ingen “pro bono” aktivitet direkt utan man får ju allt vackert betala för sig. Men med vårt tappra försök att spanskregga en svensk bil på egen hand i färskt minne var det inget tu tal om saken nu då vi ska skriva oss som ägare till vår nya bil, reggas för trafiksskatt och skaffa försäkring. Juan som sålde bilen sa till oss att “om vi spanjorer har stora svårigheter att förstå den spanska byråkratin, hur ska det då inte vara för er?” Han själv skulle aldrig komma på tanken att spendera tid, energi och lust på att försöka göra det på egen hand. Bara att Spanien är ett av de få länder där denna variant av byråer existerar säger väl en hel del?

Som det står på spainexpat.com:
“A gestor can save you mountains of time, heartbreak, blood-pressure treatments, hangovers, etc. The fee is worth it. While thinking about that, the gestor’s fees are not cheap, but neither are they out of this world. And in the long run, can often turn out to be a saving! Just ask some expats who tried to “do-it-themselves” and you will find plenty of “if-only” stories.”

Så idag var vi och träffade Alejandro som har företaget Aurus Asesores och hoppas på att  “he is the man” både nu i bilärendet och för kommande framtida behov. Att han påminde mycket om min käre storebror känns som ett positivt tecken! En knapp halvtimme med honom och ärendet är redan i rullning och vi kan lugnt luta oss tillbaka eller som jag gjorde, dra på mig mina gummistövlar (det är en regnig och grå dag idag) och ta en promenad med Tekla …. och Bosse istället för att flänga Granada runt.

Ruggigt väder kräver färggranna kläder!

Dagens följeslagare

Snö, sol och ett rödmosigt ansikte

Idag drog vi och familjen Winqvist till Sierra Nevada skidort för en dag på skidor. Det var premiär för undertecknad på just skidor utför. Snowboard har jag testat, men som sagt inte skidor utför. Tänka sig att man skulle vara närmare 4… jag menar 25 år innan man tar sig i kragen och ställer sig på ett par skidor. Bättre sent än aldrig!

Andreas ställde upp som skidlärare…… men vissa saker ska man kanske inte utsätta ett förhållande för och i efterhand kan man nog konstatera att detta hör nog till denna kategori. Efter en timme på skidor då det gått hyfsat bra både skid- och instruktörs- och elevmässigt, så tog vi beslutet att ta oss ner via en blå ganska låååång pist, som sedan visade sig vara mer som en röd pist på sina ställen. Det gick väl så där kan jag säga…….. både vad det gäller skidåkandet och lärare- och elevkommunikationen. Bland annat tjänstgjorde jag som pistmaskin ett tag. Testade både kvalitén på hyrskidorna så att bindningen löste ut som den skulle och dels min egen benstomme och båda två fick godkänt.

Vilken pärs! Vilka trötta ben! Men jag kom ju bevisligen ner till slut efter mycket om och men. Inget brutet, så slutet gott allting gott. Det var kul och jag fick blodad tand på mer (kanske inte just pistmaskinsvarianten då, den skippar jag gärna). Fast nästa gång tar jag mig en licensierad skidlärare (jag tror det är säkrast för familjefriden) och håller mig i hanterbara backar tills jag fått in rätta “schwungen” innan jag slänger mig utför diverse färgade pister.

Väl nere mötte jag upp Lina och Edvin för en öl (ja Edvin drack alltså inte öl så ni behöver inte bli oroliga för att han är tidigt ute med sitt knappa levnadsår) medan Andreas fick åka av sig lite utan en bromskloss med sig. Vi satt och gottade oss i solen och var till slut så där lagom rödmosiga i våra små nyllen (observera att det var inte av ölen!).

Jag, mitt rödmosiga nylle och min något ledbrutna kropp är nu hemma igen och efter att ha adderat ett gympass på det hela så känner  jag mig ganska så färdig för den här dagen. Min thaimassage hos Yoga-Kelly imorgon förmiddag kan inte komma mer lägligt.

Tänkte nu ta en bit av Linas goda äppelpaj till middag (mättar bra) och sedan blir det inom en MYCKET snar framtid en rekognosering av sängen trots att klockan enligt spanska mått är bara barnet.

Un poco de todo

Den här veckan har innehållit lite av varje, un poco de todo. Men man kan väl säga att huvudrubrikerna har varit -

• Vi har fått sällsis
• Sökarna
• Hästköp i Murcia

Vi har fått sällsis

I tisdags fick vi sällsis. Det är inte någon sorts konstig spansk sjukdom som det kan låta som, utan helt enkelt det fantastiska nöjet att åter få sällskap av lilla familjen Winqvist. De har hyrt samma hus som de gjorde i november och ska stanna här i  under hela mars. Och lille Edvin, han levererar fortfarande STORA härliga leenden till en som gör en alldeles lycklig. Har introducerat Lina till min nya “hooked-on-a-feeling” aktivitet vilket är yoga hos Kelly i Dúrcal, och nu är vi två som är “hooked!  Men förutom yoga så är det gemensamma middagar, promenader, träning, Carcassone-spel (klurar just nu på en grym strategi för att knäcka Arvid), filmkvällar och annat smått och gott på schemat.

Sökarna

Söka åt öster och söka åt väster och söka åt söder och norr. Hej och hå söka på, så söker vi om igen……..  Liam Norberg släng dig i väggen!

Hästköp i Murcia

Den som söker skall finna heter det ju och nu har vi alla fall funnit ett av våra två sökobjekt. Det blev en tur och retur resa till staden Murcia som ligger 30 mil härifrån. Men det var det värt. Blue love!

Puss på dig!

Andreas var en riktig gentleman och placerade sig själv i den lilla hyrbilen och lät mig köra 2/3 av resan hem i vår nyinskaffade pärla, en Mazda CX7. Som jag njöt! Det tog inte lång tid bakom ratten innan jag insåg att jag var truly and madly in love med var och en av alla 260 hästkrafter under huven. Galna spanjorer som i ytterfilen envisades med att köra upp i ens baksäte i princip (slår aldrig fel) och blinka med helljusen fick endast beskåda baklyktorna när jag tryckte till på gasen och for iväg med ett belåtet leende på läpparna. He, he, he…… De två timmarna i bilen gick ruskigt fort, skrålandes till diverse 80-90-tals hits (en av skivorna som säljaren Juan lämnade kvar till oss) och njutandes av “every bit of the way”. Bara synd att man inte kunde “trycka till” ordentligt, men oj, vad lusten pockade på. Jag tror att jag och Blue Love får ta en tripp genom Europa i sommar och spana in Autobahn lite….

Over and out from Elisabeth “Tina Turner” Kristoffersson (som Andreas kallar mig)

Jakten fortsätter

Huset i söndags var OK med lite fix. Utsikten helt bedårande och ja, vägen? Ja den var väldigt kurvig. Men var det stället vi kommer att på bo? Nej, det var det inte. Lite väl isolerat, lite väl meckigt med vattnet (ungefär en gång per vecka ringer man grannen som då sätter på vattnet efter att man kört ner en slang i vattencisternen på takterassen…. kul om han hastigt och lustigt drar iväg på semester). Och sist men inte minst lite väl nära Almuñecar som jag inte har mycket till övers för, alldeles för många av ”wrongs sorts of English” som Frank säger (han e engelsman). Vägen upp leder från och till denna plats så skulle vara lite svårt att undvika. Men utsikten var som sagt fantastisk.

 
Huset är det i mitten lite till vänster på den högra bilden. Ett bedårande “weekendhus”, men inte året runt boende för oss i alla fall. Kuststräckan som går under namnet Costa Tropical tycker jag känns lite “slafsig” och skräpig och folk verkar inte bry sig och vill de bo i det så “fine by me”, men jag vill det INTE. Likadant uppe vid huset där grannarna i princip hade staplat upp en grovsortering vid infarten. Lagomt pittoreskt… Om man sedan ståendes på terrassen beundrade utsikten och råkade slänga ett öga liiiite för långt ner (alltså ner till dem som hade huset lite snett nedanför) så hamnade man mitt i deras otroligt röriga “gipsytillhåll”. Enligt min devis är man antingen gipsy på ett charmigt sätt eller så på ett fruktansvärt oestetiskt sätt och detta var inte av den först nämnda varianten. Sedan kan man tydligen vara “gipsy in the head”, som ägaren påpekade att en granne var. Vad det klassas in under är nog en annan femma.

Så det var bara att styra kosan tillbaka mot Valle de Lecrín, “hem ljuva hem”, och fortsätta letandet. Men det var värt ett försök i alla fall och nu vet vi vart vi inte behöver leta.

Jakten fortsätter med andra ord!