Från oss alla…

I skrivande stund befinner jag mig någonstans mellan “mina” två länder, Spanien och Sverige. Högt ovan molnen med Andreas vid min sida (tillbaka från Sydamerika, så nu har jag någon som åtminstone pratar tillbaka, förhoppningsvis….. :-), Tekla i sin bur i bagageutrymmet ( hon är ju en van resenär även hon) och Bosse på djurpensionatet Delagos (ja, stor ångest vid lämningen. Tröstar mig med att han numera åtminstone har någon som faktiskt bryr sig och därmed betalar för att han ska få tillsyn.)

På väg ner till Malaga flygplats regnade så det stod härliga till (spanska vägar är inte alltid anpassade för skyfall av värsta slag….), men sedan sprack det upp och solen både lyste och värmde. Och där stod jag i mina superfodrade vinterstövlar och toksvettades om fötterna. Men de lär väl komma till pass när vi om drygt en timme landar i ett snöigt och kallt Stockholm. Så förutsättningarna är i alla fall de bästa för att den rätta julstämningen ska infinna sig….. eller så blir det en ren och skär julchock. Det är nog 50/50 det där. Vi får se. Men ett är säkert i alla fall, det ska bli underbart roligt att få träffa nära och kära, chockad eller ej.

Från oss alla, till er alla -  Feliz navidad!

Hos “the cat whisperer”

Idag har vi varit hos veterinären med Bosse för att ta diverse grundläggande vaccinationer som en spanjor som Bosse kan behöva och sedan så ska vi ju få till ett giltigt pass till honom också så det blev id-märkning med mikrochip och rabies-spruta. 

Och det finns inte bara en dog whisperer, det finns även en cat whisperer också och han heter Manuel och bor och verkar som veterinär i Dúrcal! Nu har ju han inget program direkt på TV, men han kanske skulle ha, för karln kan det där med katter…. eller så var det bara Bosse som var extremt duktig och väluppfostrad.

Jag hade nämligen förberett mig på att det skulle bli en cirkus utan dess like och att vi alla skulle tumla ut med allehanda blesyrer. Men tji fick jag. Första sprutan fick han i min famn och alldeles stilla var han. Sedan för mikrochipet kom “det tunga gardet” in (Manuel). För det är ju inte direkt den lilla nålen som används för detta och känns nog en del kan jag tänka mig. Men åter igen alldeles stilla och även under Rabies-sprutan. Sedan traskade han med glatt och lugnt tillbaka in i sin bur och lät sig kelas av Manuel. Inte en klo syntes eller kändes och inte en smula tendens till att bruka sina vampyrliknande gaddar! De tyckte han var exemplarisk och det tyckte matte med! Visade sig också att han är kastrerad! Vem som bekostat det och sedan behagat kasta ut honom undrar man ju. Och troligtvis är han drygt ett år. Så nu har han fått födelsedatum den 22 december 2009. Så nu är han verkligen min!

Att gå till veterinären här i Spanien är en ren fröjd, kanske inte alltid för djuren då, men för oss plånboksinnehavare. I Sverige debiteras man ju 500 kronor bara man sticker in näsan. För dagens besök som var mikrochip, rabies-vaccination, vaccination för tre andra sjukdomar och avmaskningspiller blev det totalt 80 euro (drygt 700 kronor i dessa euro-vänliga dagar). Det är ju i princip vad det går på när man ska ta en endaste ynka liten rabies-vaccination i Sverige. Me gustan los veterinarios españoles!

Julklappar fick de också ,Tekla och Bosse. Plus-kontot växte ytterligare.

Hmmmmm, fick de verkligen med alla sprutor i passet …… de var ju så himskans många. Bäst man kollar.

Varierande utsikt

(Allergisk mot katter? Då kan du lika bra sluta läsa nu, för det är gatos, gatos bara gatos i detta inlägg.)

Stilarna varierar och ibland blir det trångt. Speciellt när man ska klämma in hela familjen. Men som det så fin heter “finns hjärterum så finns det stjärterum”. Och det verkar det ju finnas.

Förutom att vi ger dem mat så har de också fått namn, grannens kattfamilj. Mamman kallas helt sonika för Mamma, den lille röda (som vi gissar är en han) har fått namnet Gosepär och den lilla vita (om man är så söt måste man helt enkelt vara en hon :-) heter numera Lillian. Det är Teresa, som vid sitt besök namngav de små och även om vi inte var en enig jury så fick det bli så.

Jag har gett upp det där med att ha rena fönster. Fungerar liksom inte. Visst, man skulle kunna putsa flera gånger per dag eller åtminstone en gång per dag. Man skulle kunna skrev jag, men inte jag.  Jag tycker att vår mycket varierande utsikt är fin som den är. Eller vad tycker ni?

Sit back and enjoy the ride

Att åka runt med en mäklare och titta på hus har jag kommit fram till är ett alldeles ypperligt sätt att lära känna ett område. Inte nog med att man tittar på en massa fantastiska hus och enstaka mindre fantastiska, (smaken e ju som baken – delad, men man blir i alla fall medveten om vad man inte vill ha) så blir man, bekvämt tillbakalutad i passagerarsätet, skjutsad till den ena byn efter den andra. Under tiden får man information om byarna, området i stort, folk, kultur, antal invånare, serviceutbud, restauranger och när abstinensen gör sig påmind stannar man till vid en bar för en stärkande café con leche. Bara att “sit back and enjoy the ride” med andra ord. Dessutom otroligt tidseffektivt då det blir “två flugor i en smäll”-effekt också.

- Aha, tänker ni, och ser framför er en andelslägenhetsförsäljare som likt en rabiessmittad råtta vägrar att släppa ens byxben innan man till slut ledsnar och deponerar förhandsbetalningen på en liten lägenhet på den spanska solkusten som man delar med 79 andra innehavare, bara för att bli av med försäljaren.
- FEL, FEL, FEL som Brasse i “Fem myror är fler än fyra elefanter” skulle ha sagt. Så är inte fallet. Visst pratar man priser, konstigt vore väl annars, men det finns inte några som helst “obligations” av att göra något i retur. Trots att man tagit en hel dag i anspråk. Utan allt sker under mycket businesslika och trevliga förhållanden.

I alla fall om man väljer rätt mäklare. Och det verkar jag ha gjort, i båda fallen hittills. I fredags var jag ute på tur här i Valle de Lecrín-dalen (där vi nu bor) med Danielle, en holländska som bott och verkat här i åtta år. En mycket trevlig dag! Tittade allt som allt på nio hus i sju olika byar.

Efteråt hade jag i princip skavsår i ögonen efter allt tittande och jag hoppas att Danielle inte hade skavsår i öronen… (Vad ska jag säga, efter att ha tillbringat några dagar på egen hand då Andreas fortfarande är på resande fot så blir ens status något pratsjuk, eller kanske man ska säga mer pratsjuk än vanligt.)

En riktig informationsbonus är att jag nu också nu vart vingården för vårt nya lokala favoritvin Señorío de Nevada huserar. Visade sig vara ett extremt lokalt vin då det tillverkas här i dalen. Att vingården förutom bodega (butik) även numera har hotell, restaurang och spa gör det hela ännu mer tilltalande.

Om det blir någon husaffär återstår att se, men en sak är säker - ju mer jag ser av området här, ju mer tycker jag om det! Skulle jag kunna tänka mig bo här på riktigt och inte bara som en kringflackande gipsy? Absolut!

Destination Sierra Nevada

I senaste numret av tidningen España som ges ut av Spanska Turistbyrån i Sverige så kan man läsa om destinationen,  bergskedjan och skidorten Sierra Nevada.  Texten nedan är ett utdrag från denna artikel.

Två timmars bilfärd från medelhavskusten ligger något så otippat som Europas sydligaste skidort. I den sydöstra delen av regionen Andalusien, som för svenskar oftast förknippas med Málagas värme och Sevillas kulturliv, breder bergskedjan Sierra Nevada ut sig med sina 20 toppar som alla når 3 000 meter över havet. Mulhacén är den iberiska halvöns högsta berg med sina 3 478 meter. Sierra Nevadas namn är på alla sätt talande, då det betyder ”den snöbeklädda bergskedjan” – skidåkning längre söderut än så här är knappast möjligt. Snön är, som bergskedjans namn antyder, med andra ord garanterad tack vare de extremt höga topparna. Med god tajming och en del tur kan en resa till denna del av Spanien alltså innehålla två av livets mest njutningsfulla aktiviteter – sköna åk nedför backarna i Sierra Nevada och avkopplande soltimmar på stränderna utmed Costa del Sol eller Costa Tropical (Granadaprovinsens kust).

Storleksmässigt kan skidorten Sierra Nevada jämföras med Åre, men den svenska skidorten ligger rejält efter när det gäller kvalitet och komfort. I väntan på den stundande Granada Winter Universiade, ett internationellt event som kan liknas vid OS för studenter och som hålls i området 2015, rustar man nu upp. Redan inför årets skidsäsong kan man stoltsera med en rad förbättringar i pisterna – Universiadepisten är med sina två kilometer och en fallhöjd på 600 meter utan tvekan vinterns enskilt hetaste skidbacke. Snowboard- och freestyleåkarna lägger brädan på ryggen, och tar sig till Sulayr Superpark i Montebajo där de fysikaliska lagarna kan utmanas till bristningsgränsen. Sierra Nevadas 115 gröna, blå, röda och svarta pister lämpar sig för nybörjare, proffs och allt där emellan. Snöaktiviteter i alla dess former, utan att behöva dra på sig en endaste pjäxa, finner man på nöjesfältet Mirlo Blanco. Två 130 meter långa kälkbackar, en ishall och udda nöjen som sittskidåkning, skridskoskidåkning och skidbobslädåkning kombinerar vintersporterna till helt osannolika, smått surrealistiska
höjder.

Att en skidort av denna kaliber dessutom är förhållandevis prisvärd, gör destinationen till ett hett eftertraktat resmål även för snösugna familjer. Säsongen sträcker sig från december till 1 maj, och är under jul- och nyårshelgerna som mest välbesökt. Se därför till att vara ute i så god tid som möjligt vid bokning av resan.

Vill man läsa hela artikeln som även omfattar staden Granada som ligger väster om Sierra Nevada och Las Alpujarras som ligger söder om bergskedjan eller kanske bara bläddra lite i tidningen för lite spanska influenser så KLICKA HÄR

Vi kanske ses i backarna!

Gamla vägar, nya bekantskaper

Igår när jag skulle lämna tjejerna i Malaga så undrade Teresa om jag skulle ut på bergsvandring eftersom jag tog kängorna på mig. Och faktiskt så kom de väl till pass (lita alltid på din intuition!) För i vanlig ordning kunde jag naturligtvis inte bara köra från en punkt till en annan och sedan tillbaka. Utan i Malaga bestämde jag mig för att ta kustvägen hem (finns två olika vägar att ta sig till Malaga, inlandet eller via kusten). Och väl i bilen så tänkte jag att jag skulle “skojsa” till det ännu mer och ta den gamla Granada vägen som går över bergen “Sierra de Almijara”. För mig är det nämligen många gånger resan som är själva målet och inte slutdestinationen.

Detta är en väg som jag aldrig åkt innan och som jag och Andreas vid vår rekognoseringsresa här nere förra sommaren gjorde ett halvdant försök att hamna på utan att lyckas. Denna gång var det inga problem.

Milda makter vilken fantastiskt vacker väg…. Om man nu tycker att det är OK med smala och slingriga vägar med dödsföraktande stup och stora stenblock som ramlat ner och ligger och skräpar längs/på vägen vill säga. Vilket jag tycker det och det är banne mig bland de vackraste vägarna jag någonsin kört på!

Efter att man passerat byarna Jete och Otívar så är det för det mesta du, din bil och naturen.

Tyvärr så hade min mobilkamera tagit semester för dagen för bilderna gör absolut inte miljon rättvisa och sedan tog batteriet slut när vi var högst uppe. Men kängorna kom alltså väl till pass eftersom jag och Tekla inte kunde hålla oss från att då och då stanna bilen och rusa upp på närmsta lilla topp eller utsiktpunkt.  Efter högsta punkten så var det som att köra på kalfjället.  Härliga vyer med Sierra Nevada toppen Caballo (“vår” lokala topp), ibland lite tallskog, några övergivna gamla hus och sedan ett glittrande Granada nedanför en på vägen ner. Ännu en bonus är att manvhamnar precis vid Valle de Lecrin (“vår” dal) (mycket vårt här :-) och slipper kroken förbi stan.

Trots avskedet av mina “amigas” så är jag feliz como una alondra en la primavera (glad som en lärka om våren) för denna nya bekantskap!

Tres amigas

Känns tomt. Jättetomt. Har idag varit och lämnat Teresa och Helle (mina barndomsvänner från den skånska myllan) på flygplatsen i Malaga. Fem fantastiskt roliga dagar är nu ett minne blott, men vilket minne sedan! Citrusodlingar, bergstoppar, Alhambra, Granadas gator och havet har “betats” av. På kvällarna har vi ätit och druckit gott och spelat sällskapsspel till “miss i nassa”.

Vi har också -

plockat mandlar, kottar och apelsiner.

Enligt vissa så är det tydligen utmattande att vara i mitt sällskap…. Hur det nu kan komma sig? Bara några mindre promenader på en si så där fyra-sex timmar uppför och utför. Kan det bero på det?

Teresa: – “Det är bra mycket ojämnare nu.”

Vägen alltså, efter att vi delat på en flaska vin. Hur kan det komma sig?

Det är frestande, men jag tänker INTE lägga ut vare sig några filmer eller kort från när vi spelade “Helt hysteriskt”. De ÄR verkligen helt hysteriska och kan lätt användas för att sätta oss med tröjor med lååååååånga ärmar bakom låsta dörrar för en längre tid framöver så det låter jag bli. Men jag kan ge er en hint med att visa några av de så kallade tvång-korten, som man oftast har flera stycken, så får ni använda er fantasi för hur det kan se ut …..

“Det blir inte speciellt ljust när det är så här mörkt”  (Så sant, så sant Helle!)

Högtryck på väg in över Spanien

Om ett par timmar är det dags att sätta sig bakom ratten för att köra ner till Malaga flygplats och hämta upp mina älskade barndomskompisar Teresa och Helle. Med andra ord ett  rejält högtryck är på väg in över landet. Ett mycket efterlängtat sådant!

Fragment från de senaste dygnens mejlkorrespondens -

BZ = Teresa      HBB = Helle     Ellen = undertecknad

HBB - Du är för härlig! Länkar till flygbolagens hemsidor. Hi hi hi.... tycker du vi är lite vimsiga eller så =0) Diggar dig!

BZ - JAG ÄR TOTALT VIMSIG SÅ ALL HJÄLP BEHÖVS!!!!  Blir imponerad om jag kommer fram alls...

Ellens flygfararbyrås checklista inför kommande resa: Att packa med sig, vädret, ädla drycker, dineros, sovpreferenser, dricks/mutning till guide på plats (= Ellens önskelista,) aktiviteter, kattsnuva, nåbarhet, check av flygstatus

HBB - Ellen, jag lovar att inte dra katten i svansen. Nu har jag varit och inhandlat en super snygg pyjamas. Peter, han nästan skrattade ihjäl sig. Ha ha vad snygg man kan bli....!!! =0) Jag har lyckats att hitta byxor som jag nästan drunknar i. Inte dåligt... ha ha ha, jag tror jag svimmar.... =0) Och till detta inneskor. Herre jisses!!!

Ellen -  Inälvsmat är väl inte heller direkt något som brukar stå på menyn här i huset. Sniglar får jag kväljningar av bara vid blotta tanken, men vi får se upp för Helle hon gillar grodor hon.... men så är hon ju danska och man vet ju aldrig vad de tar sig till!

HBB - du anar inte vad du kommer att äta i sällskap med med Ellen. Måste vara något i det spanska vattnet. Grodlår.....!!!

Ellen – Allergisk mot allt som växer? Qué? Tvätthögen, disken, soppåsen, strykberget eller vad menar du BZ?

BZ - Allt som växer = alla träd och grässorter known to man enligt de tester jag gjort, men kan inte säga att jag känner av det nämnvärt och nu är det ju dessutom inte pollensäsong... Är även allergisk mot de växande saker du nämnde !!! MYCKET allergisk!

Ellen - Då väntar vi bara på att HBB åter ska komma ut ur radioskuggan. Vissa människor går in i depression vissa går in i radioskugga!

BZ - Det gick ju sådär med den där packningen i god tid... Har inte börjat än!!!! Som tur är är Chris på julbord med jobbet ikväll så han är inte hemma och stör!!! Behöver man några "finare" kläder med sig såväl som bergsklättrarkängor och thermopyjamas? Nu ska jag gå hem från jobbet! Spänningen stiger!!! Behöver man raka benen tro *funderar* eller behöver jag kanske all värme jag kan få...

Ellen - BZ, om du hade tänkt värma dig i Helles säng så tror jag rakning är att föredra om du tänkte stanna i din egen så skippa det.... faaaaast du får inte skrämma djuren!

HBB - Lussekatter är fixade. Var hos syrran igår och hon bakade till så jag fjäskade till mig några. Packat!? Jag vet inte ens vad jag ska ha med mig!!! Blir in i det sista som vanligt och då har man med sig för mycket och fel......

BZ - Pluggar lite spanska såhär i sista minuten, Den här meningen ska tydligen lösa det mesta "Mí español es no bueno, soy suecaaaaaaaa" och så ska man le stort och himla sött med ögonen (hur nu det ska gå till...)

BZ - Imorgon vi den här tiden är vi tillsammans =D SMACK (puss)

HBB - Blir snabb packning i morgon bitti.Orkar inte nu! Ups! Skor! Jag har ju inga skor!!! Måste ta en snabb titt så att jag kan sova i natt. Åhhh vad det ska bli kul.........

Husvisningrunda i olivlunden

Har idag varit iväg på den husvisning som i förra veckan snöade inne. Men idag var det ingen tillstymmelse till snö utan tvärtom strålande sol och varmt. Diane, mäklaren för dagen, jag och Tekla svischade omkring byarna några mil nordväst om Granada. Närmare bestämt i Jaen provinsen som främst förknippas med olivodlingar. I Spanien kallas Jaen "Capital Mundial del Aceite de Oliva" vilket betyder olivoljans världshuvudstad. Och maken till många olivträd! Ibland på de mest obegripliga och svåråtkomliga platser.  Kanske var det så att morerna då de planterade träden en gång för länge, länge sedan ville att det skulle för kommande generationer oilvbönder vara lite av en utmaning att skörda dem, eftersom det fortfarande görs för hand. (Man skakar ner dem i ett nät som läggs under trädet.)  Just nu är det skördetid och flera generationer hjälps åt och otaliga gånger idag har vi hamnat bakom en mycket fullastad och mycket långsam olivtransport på väg till byns olivpress (alla byar här har minst en olivpress) för att sälja dagens skörd. Precis som guld och olja varierar priset på oliven från dag till dag.Allt beroende på tillgång och efterfrågan. Naturligtvis hade alla husobjekten som vi kikade på idag mer eller mindre antal olivträd. Jag kan riktigt se framför mig hur jag och Andreas går och skakar 235 olivträd och därefter samlar upp alla oliverna. Inga problem, det fixar vi på en förmiddag……

Det första huset vi åkte till var ursprungligen en olivfabrik (så klart, vad annat). Kanske lite väl off beträffande flygplatser etc, men både omgivningen och huset i sig var absolutely lovely” som Diane skulle sagt. Och det fanns potential att göra så mycket mer. Och vilket underbart engelskt par som restaurerat huset till den lilla juvel som det idag är! Fick med mig en aprikosmarmeladsbruk. Från ett av deras träd. Provsmakning imorgon på frukostmackan!

Att det är skillnad på folk och fä blev vi också varse om då vi var o kikade på ett hus där ägarna renoverat en gammal kvarnarbetarbostad med gediget och därmed kostsamt val av material. På grund av personliga skäl var de tvungna att flytta tillbaka till England och för att kunna klara av lånen på huset så har de hyrt ut huset, Bad choice! Familjen som bor där har på sex månader lyckats totalt “tear this house apart” om man säger så. Så mycket som har blivit förstört och jag blev helt förtvivlad för ägarnas skull. Och framförallt så undrar man hur människor kan vara så rent ut sagt vidrigt äckliga. Skitigt, snuskigt, tjock med spindelnät i alla fönster, lämnade dynor på utemöbler som fått svälla och mögla, svartfläckiga väggar….. snuskfä!

De till höger är dagens status på ett av badrummen och bilden till höger ger en känsla av hur det såg ut innan. Ta då i beaktning att hyresgästen sagt till ägaren att hon städat för att vi skulle komma…. Vill inte ens tänka på hur där sett ut innan. Tragiskt! Själv ter man sig nu som den optimala hyresgästen som lämnar hyresobjektet i bättre skick än när man kom.

Avslutade trippen med ett helt fantastiskt hus som egentligen var två hus och en himskans massa olivträd förstås. Valet finns att bara köpa det ena, antingen det stora eller det lilla. Det stora huset hade bland annat ett mastbedroom to kill for (nästan) med tillhörande stor walk-in-closet to kill for (nästan) och stort badrum med badkaret GRANDE to kill for (nästan). Och visst uppstod lite kärlek, det kan jag inte förneka.

Efter dagens husvisningsrunda så är då frågan man måste ställa sig – Vill man bo i en olivlund? Tål att tänkas på!

Jakten fortsätter - Nästa fredag är det dags att svischa runt bland citrusträden här i Valle de Lecrin.

Home alone part 2

Jaha, då var man mol allena igen. Andreas och Mattias har nu till slut kommit iväg till Sydamerika. Igår lyfte de från Granada och jag har i skrivande stund chattat lite med Andreas som befann sig på ett hotellrum i stora staden Buenos Aires. Men här hemma är det nu SF (sambofritt med andra ord) ända fram till den 22 december då de kommer nerdimpandes på spansk mark igen. Men en redig kvinna sköter sig själv! Med tanke på att barndomskompisarna Teresa och Helle är på väg att förgylla min tillvaro under ett par dagar från och med lördag så känns det inte så svårt direkt. Sedan har jag ju mina fyrfotade vänner också, så direkt ensam är jag inte. Nästan trångt, i alla fall i natt  då Tekla snussade gott under täcket på ena sidan och Bosse ovanpå täcket på andra sidan om mig.

Vädret som vi har just nu (peppar, peppar, ta i trä) gör situationen inte sämre heller. Idag har vi haft +20 grader, min löprunda avverkades i linne och solglasögon (ja inte bara, jag hade byxor och skor också). Någon vidare julstämning är det absolut inte tal om. Det enda “juliga” i detta hem är en julstjärna. Känns VÄLDIG avlägset med jul just nu.

Första dagen solokvist spenderades förutom i löpskorna med att tvätta, åka och träffa Daniella, en mäklare som håller till här i dalen och besöka veterinären till Teklas stora lycka (yeah right….NOT!). Dags att fylla på diverse vaccinationer och framför allt mot rabies så att man utan problem kan passera tullgubben vid ankomsten till Stockholm den 23:e december. Hon fick med sig nya stämplar i sitt pass, lite godsaker som avmaskningspiller och en smaskig hundgodisklubba. Men klubban försvann i ett nafs så den är numera bara ett minne blott. Så även den traumatiska upplevelsen på ett skakigt undersökningsbord med en termometer i rumpan och sedan två ruggiga sprutor, varav den ena kliade som sjutton efteråt så att man höll på att bli spritt språngandes galen.

Vad tycker vi om veterinärer? Illa, illa! Hur illa? Jätteilla! Usch,usch usch!

Husvisningen som snöade inne

I fredags skulle jag åka till byn Alcaduete för att möta upp mäklaren Diane för att åka och titta på några hus av potentiellt intresse. Det var kyligt värre när jag satte mig i bilen vid 8-snåret för att åka de närmare 10 milen till Alcaduete. (Ja, jag har inga problem med att köra bil utan tvärtom ser det som ett rent nöje och avkoppling för det mesta.) Ovanför Granada körde jag rakt in i olivlundarnas förlovade land. Olivlundar så lång ögat nådde, över berg och djupa dalar, lundar som också under den kyliga natten fått ett mycket tunt snötäcke över sig.

När jag bara hade 20 minuter kvar till Diane så ringde hon och meddelade att vi inte skulle kunna ta oss till de hus som vi skulle titta på denna dag. På grund av snön som fallit ….

Pratar vi om pudertäcket utanför mitt bilfönster?

Nej, så illa är det inte att några millimeter snö orsakar kaos här i Spanien. Men husen som jag vill titta på ligger just lite mer uppåt bergen och “off” (naturligtvis, varför göra något enkelt för sig?). Och eftersom ingen av oss har en bil med fyrhjulsdrift var det säkerhetsmässigt bäst att låta bli denna dag. Men det blev en tur till hennes kontor i alla fall, en kopp kaffe, fick information om lite andra objekt och sedan tog jag en liten promenix upp till byns borg och kollade in utsikten. (Jag vet, inte en tillstymmelse till snö i den här byn, men det var här det som sagt och något senare på dagen.) Diane som själv bor lite avsides hade haft problem med att ta sig till kontoret.)

Sedan blev det att sätta sig i bilen och styra hemåt igen. Men roade mig med att ta en annan väg som bjöd på fantastiska vidder.

20 mil senare och fortfarande med humöret i topp rullade jag in på -
”Country roads take me home, to the place I belong (för tillfället i alla fall), Nigüelas mountain momma, take me home country roads”.

Back on the road again på fredag blir det. Då var det själva fasiken om jag inte ska få se några hus! Långfärdsskidor kanske?

Estado de alarma!

Regeringen har utlyst katastroftillstånd “estado de alarma” här i Spanien, för första gången i historien om demokrati. Detta på grund av att de spanska flygledarna vid i princip samtliga flygplatser på fredagen i missnöje massjukskrev sig och knallade hem. Resultatet blev en total lamslagning av hela det spanska luftrummet. Precis lagom till en av Spaniens absolut största helger (helgdag måndag, klämdag tisdag, helgdag onsdag=stor resenärshelg)) och även till Andreas och Mattias resa till Sydamerika. Och det är ju "bara" typ 599.998 andra personer som också blivit strandsatta så det ska väl inte vara så svårt att ordna med en ny flygresa, eller?

Katastroftillstånd, estado de alarma, är ett undantagstillstånd som kan utlysas av den spanska regeringen vid en naturkatastrof eller olycka — jordbävning, översvämning, storbrand, epidemi, miljökatastrof, livsmedelsbrist eller allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner. Beslutet kan gälla i två veckor, i en del av landet eller hela och kan exempelvis innebära att polisen i de självstyrande regionerna ställs under centralt kommando (militärt kommando), att områden utryms eller att fordonstrafik förbjuds. Medborgare kan åläggas att utföra arbete. Både att utöka militärens befogenheter och att frånta regionala myndigheter befogenheter är känsliga beslut i Spanien sedan Francodiktaturen 1939—75. Och det är första gången ett undantagstillstånd har deklarerats enligt 1978 års konstitution, som lite ironiskt nog firas med en allmän helgdag på måndag.

Flygledarna betraktas i och med regeringens utlysande som "mobiliserade" och uppmanas av militären att återuppta arbetet. Om de vägrar kan de dömas till straff för olydnadsbrott enligt militär strafflag. Flygledarna riskerar då fängelsestraff om de vägrar.

De spanska flygledarna som enligt uppgift tillhör de bäst betalda i Europa med en ungefärlig lön årligen på mellan 3,5 miljoner och i enstaka fall ändå upp till upp till nio miljoner, har varit i tvist med den socialistiska regeringen under ett år över planerna för att delvis privatisera den spanska staten Airports Authority, AENA. (Tror jag det, vem vill arbeta till ett privatägt företag med vinstintresse och besparande åtgärder, när man kan arbete till staten?)

En flygledare bad allmänheten om ursäkt då det är de som straffas för denna missnöjesaktionen, men försäkrade att det inte flygledarna som är orsaken till problemet, utan villkoren för "slaveri "när de utför sitt arbete…… Jag undrar var han fått informationen om att slavar har en årlig lön på ett antal miljoner och möjligheten att pensionera sig efter 50-strecket med full pension?

Jaha, då är det väl bara för resebyrå Kristoffersson att kavla upp ärmarna och hjälpa till med att få Andreas och Mattias över “the big blue” trots inställda flyg, förskjutna flyg eller vad det nu blir i slutändan. För än så länge är det vare sig strejk eller katastroftillstånd här i Cortijo Tornavieja (vi hade i och för sig ett i förrgår då ett lågtryck gjorde att rökmoln GRANDE bolmade ut i rummet istället för upp i skorstenen), men annars väldigt lugnt på denna front. Faaaaast……. om jag inte får en utomordentlig belöning för min insats och blir rejält missnöjd så kanske jag ska ta och sjukskriva mig, knalla upp till gästrummet och dra täcket över huvudet och lamslå hela huset.

Högt över havet

Inför vår flytt från San Sebastian vid den spanska nordliga Atlantkusten till Granada och Sierra Nevada så frågade en kompis om jag inte skulle sakna havet? Och nu vet jag svaret – nej det gör jag inte, inte när jag har fri och ohämmad tillgång till dessa fantastiska berg som jag nu har. Löjligt vackert och jag njuter av varje andetag… ja, även de mest flåsigaste. Det kanske inte alltid låter så om man går bredvid mig, men inombords så jublar jag hela tiden. Det är en lyx utan dess like att bara kunna bege sig rakt ut eller rättare sagt rakt uppför bara genom att gå ut genom sin egen dörr.

I förra veckan drog jag, Andreas och Señorita T ut på en liten eftermiddagshike. Målet var att spana in toppen Caballos, en av de 24 topparna i Sierra Nevadas bergskedja som är över 3000 m.ö.h. Men det som ser så nära ut hemifrån ter sig längre ifrån ju närmre man kommer…. Konstigt eller hur?

Vi “fuskade” lite med att ta bilen en bit upp längs vår väg.

På väg upp gåendes. Det var en fantastiskt fin dag med strålande sol, blå himmel och hög, klar och kylig luft.

Kan bara inte låta bli att ta med en bild på Lilla T som denna dag var helt lyrisk av lycka av fria vidder, snö (älskade snö) och Las cabras montés (bergsgetter) att skälla på. Livet kan inte bli så mycket bättre!

Hit kom vi, till 2150 meter. Sedan var det dags att vända eftersom dagens ljusa timmar började lida mot sitt slut.

Trampade nerför längs the highway to Nigúelas, genade över åkrar. Ja, just det åkrar. Fascinerande att på en höjd av 1700 meter snubbla över plogade åkrar och hus. I och för sig obebodda numera, men ändå!

Detta lilla mycket lättåtkomliga lilla jordbruk ligger på 1700 meter. Fråga mig inte vad som odlas på denna nivå, för det har jag ingen aning om. Men något måste ju trivas här, för jag har svårt att tänka mig att någon gör detta bara “for the fun of it” av att släpa upp allt hit.

Vy över Nigüelas (vår lilla by alltså) och Valle de Lecrin. En mycket härlig dag går mot sitt slut. Nöjda, belåtna, rosiga om kinderna och möra i benen. Amo las montañas!

Veckan som varit

Vår månad tillsammans med äkta makarna Winqvist och deras lille Edvin är nu till ända. I ett rasande tempo har tiden gått. Kommer att bli tomt. Inga fler happy smiles från lille Edvin – trist!

Men en bra sista vecka har vi haft! Även om vädret kanske inte alla dagar visat sig från sin bästa sida. Förutom träning, promenader berg upp och berg ner och partier i Agricola har vi - 

Varit inne i Granada och druckit vad jag tror det godaste kaffet i hela Spanien, i alla fall so far. Så den adressen är definitivt sparad. Där visade också Edvin varför öronlappsmössor kan vara ett rent elände. Såg ut att reda upp sig i början men sedan blev det rena rama “natta”. (Råkade filma på fel håll så ni får en stretchad hals som bonus.)

Edvin och hans öronlappsmössa (Klicka)

Ja, vi åkte alltså inte bara in för kaffet utan vi strosade runt lite och kollade in butiker också. Kändes som en bra dag att spendera en lite grå dag på.

Jag har också bekantat mig med vårt nya husdjur. Han eller hon (är lite osäker) var inte översocial utan sprang blygt tillbaka in bland böckerna. En bokmal kanske? Jaja, kommer väl ut när hungern gör sig påmind!

Vi har varit och tittat på hus som låg vid den långa, slingriga och gropiga grusvägens ände. Utsikten var det inget fel på men på flertalet ställen var takhöjden inte dimensionerad för vare sig Andreas eller Arvid och det är väl inte det optimala att köpa ett hus där några av oss (inte jag då) får krumrygg på köpet.

Sedan blev det en liten road trip upp till de vita byarna Pampaneira, Bubión och Capileira. Dessa mycket turisttäta byar ligger på
1200-1400 m.ö.h.

Där inhandlades det lite lokala produkter som vin, ost och chorizo. Tittades och klämdes på allehanda lokalproducerat (?) och turistanpassat krimskrams.
Fast en shoppingkorg för endast 14 euro hade ju inte varit dumt. Men det blir väl fler turer.

Vi har också avsmakat en av de skummaste (läs äckligaste) efterrätterna som jag fått mig serverat – någonsin. Som en stelnad, smaklös vaniljsås med endast en tendens till eftersmak av diverse lagliga och olagliga E-ämnen. Toppat med ett sedan länge (vill inte ens tänka på hur länge den stått i kylskåp) uppsvullet Mariekex. Det mest ätbara var kanelen som prydde det hela. Usch, fy och blä! Men det sägs ju att det som inte dödar en härdar en och så var det nog i det här fallet.

Nej, tummen upp och lystra blickar för Linas kladdkaka med banan och vispad grädde! Den fick avsluta vår sista gemensamma måltid, i alla fall för denna gång.

Till Lina och Arvid säger jag - Hasta luego! Jag hoppas vi snart sammanstrålar i Spanien igen! Och till Edvin muchos abrazos y besos, tú eres grande!