Likheten mellan fru och handbojor?

Vet du det? Svaret är att båda två heter esposa på spanska. ???

Andreas påstår att det heter att “i spanskan finns sanningen”, men  jag har för mig att det gamla latinska uttrycket ska vara “i vinet finns sanningen”. Hur som haver - Att fru och handbojor är same, same, but different har jag idag lärt mig via det relativt nya och enligt mig helt fantastiska språkprogrammet Fluenz.

Efter mina fyra veckors pluggande i skola under våren blev det totalt stilla på den spanska språkfronten. Besök, Costa Tropical och Sverige kom i mellan. Hemma igen från Sverige gick jag omkring och stirrade apatiskt på min osorterade och mycket ostrukturerade pappershög från skolan. Flyttade runt den, ryckte i den då och då, men så fort jag fick syn på något av alla otaliga papper om klädplagg och grönsaker stuvade jag raskt undan högen på ett nytt ställe för vidare lagring. Att återgå till programmet Rosetta Stone jag hade påbörjat under vintern var jag absolut inte sugen på. Inget mer tjat om bollar, färger och män som kör bilar. Så fruktansvärt tråååååkigt. Jag vill ju kunna kommunicera med folk, förstå språkets uppbyggnad och lära mig det som tillför något i min vardag just nu, inte sen, NU. Nog för att ordet boll är bra att kunna med tanke på bollfantasten som vi har hemma, men man behöver väl inte upprepa det till dödagar om och om igen? Hur svårt kan det vara att komma ihåg ordet pelota?

Men Andreas hittade programmet Fluenz och det verkar vara som klippt och skuret för mig. Användbara dialoger som sedan bryts ner  och orden och grammatiken förklaras enkelt och kortfattat av en söt och trevlig tjej.Sedan är det lite interaktiva övningar på dialogen man. En lektion tar en si så där 45-60 minuter och det är KUL.  Jag gör lite egna anteckningar på sidan av så att jag kan gå tillbaka. Att förstå sambandet och logiken är A och O för mig. (Fast det där med esposa är inte ett dugg logiskt för mig och kommer aldrig att bli, hur mycket förklaring jag än får :-) När man väl kan det är det bara att fylla på med ord. Du kanske ska testa du med, om jag lär mig spanska så kan väl du lära dig mandarin? ¿Estamos de acuerdo?

Tour de vespa

Sista dagen med Ylva och Henrik bjöd vädergudarna på ett riktigt härligt höstväder. Så vi hyrde scootrar och puttrade iväg över Mount Igeldo. Ganska så omgående blev det ett lunchstopp på Jatetxea (restaurang på baskiska) Buena Vista, som förutom en väldigt god baskisk fisksoppa och en smaskig ostkaka även serverar  en  “maravilloso” utsikt över havet. Precis vad namnet utlovar.

 

Vyer, vinrankor……

………. och två riktigt vassa spättor.

Var denna dag också nästan på väg att utöka vår lilla familj med fler fyrbenta medlemmar. (Nej, inte hästen. Jag tror inte den går in i hissen.)

  
Hjärtat smälte flera gånger om då den lille krabaten hoppade upp i famnen på mig, när den med stora gröna ögon satt och tittade på mig, trampandes med sina små tassar……

och när den hoppade upp på vår scooter. Den ville helt klart följa med hem!

Hjärtegryn! 

Men lugn, jag har inte kidnappat någons katt.


Vi vände hemåt och dagen och även Ylva och Henkes San Sebastian- vistelse avslutades med en god tapasmiddag i hemmets lugna vrå.

Ylva o Henke kom med hösten

Vi har besök. Ylva och Henrik som envisats med att ta med sig hösten som det ser ut. När de landade i onsdagskväll (utan bagage så klart, vad annat när man flyger Iberia) så var det svettigt varmt. Men sedan så gjorde hösten sitt intåg och det har varit dagar utan sol, en del regn och betydligt svalare.

Men vad gör väl det?  Det hindrar ju inte bad och häng på stranden…

Henke fullkomligen vrålar av lycka över den höga temperaturen i vattnet. Att det sedan tog cirka 10 minuter för honom att ta sig i måste ju berott på att han är lite rädd för haj eller något…

Surfer dudes. So far so good…. kanske man kan säga.
 

Det bästa med strandhäng en dag som denna är att man behöver inte bada för att bli blöt och man behöver inte trängas. Men man bör alltid som Ylva helgardera sig för sandskvättning av fyrbent strandterrorist.

En fyrbenting som inte tycker att det är trist att hösten är här och därmed sol- och badsäsongen är över. Äntligen får man härja på stranden igen. Ännu bättre när husse busar med en. Finns det något bättre?

Men idag söndag har solen visat sig igen, men jag tror att det är Bonos (han i U2) förtjänst. Det är nämligen U2-konsert ikväll och där ska vi befinna oss …… 

It's a beautiful day,
sky falls, you feel like
it's a beautiful day
don't let it get away

Pasaia t/r

Jag och min grymma träningsvärk i ben och stuss tog vår fyrbente vän Tekla och knatade till Pasaia, en gammal fiskeby och en numera också stor kommersiell hamn. Pasaia ligger cirka 9 km från San Sebastian och man kan gå längs El Camino del norte, alltså den nordliga Santiago de Compostela-leden. Fortfarande, efter snart ett år, kan så kan jag inte låta bli att förundras över denna storslagna natur som finns här runt hörnet. Så jag kan bara inte låta bli att dela med mig lite av den.

Dit ska vi - bakom den spetsiga toppen med den vita fyren på ligger infarten till Pasaia.

Längs leden träffar man på Donostier ute med sina hundar, stora grupper med glada och svettiga franska pensionärer som muntert hälsar “bonjour”, ensamma vandrare av olika nationaliteter med vandringsstaven i högsta hugg och skolklasser med spring i benen, rödflåsiga kinder och t-shirten i handen.

 
Vi närmar oss – där bakom och nedanför ligger det.

Framme – byn är på båda sidor om kanalen in till hamnen. På andra sidan, Pasaia Donibane och vi befinner oss i Pasia San Pedro.

Längst in så har vi själva hamnen och den mer nybyggda delen av Pasaia.  Kanske inte så vackert direkt,  men allt har sin tjusnig. Well, well, been there,  done that. Dags att vända  tillbaka……

…… men först blir det till att ta sig upp igen. Längs en himskans massa trappsteg. Trappsteg som är en aningens för höga så att det blir så där ruskigt apjobbigt. Ja, kanske inte för alla då…. En i sällskapet tog sig ju springandes upp.. Nej, det är inte jag på bilden. Denna fantastiska energi höll i sig under 15 km. Slänga kottar framför fötterna, bada i kallkällor, rulla sig i alla skuggiga gräsplättar som kom längs vägen. Men sedan var det som om någon tryckte på OFF-knappen och under resterande kilometrar fanns endast hemlängtan i benen. Och ska jag vara ärlig så gällde nog detsamma för matte vid det laget. :-)

Valvaka

Valvakan är snart till ända och jag är både glad och fruktat besviken.

Glad för att  Alliansen får chans att fullfölja det arbete de påbörjat.

Besviken på att hela 20% av svenska befolkningen inte kunde ta sig i kragen och göra det som många människor runt om i världen lägger ner blod, svett och tårar och många gånger sitt liv för att få göra – nämligen att få göra sin röst hörd i ett demokratiskt val.

Besviken och i princip skräckslagen över 6% av alla röstande valde att lägga sin röst på ett främlingsfientligt parti. Jag önskar så att jag kunde skriva att det är ett stort skämt, men det är det inte. Ett gäng rasistiska människor är på väg in att få göra sin talan hörd i den svenska riksdagen. Jag kan förstå att detta parti bland annat vill att utbetalningar av skadestånd till brottsoffer garanteras av staten och inte av brottsutövaren… för annars så blir de väl skuldsatta en hel del av dem.

Nu hoppas denna svenskt politiskt medvetna spanjorska bara på att hon inte behöver bli besviken på att detta parti också får möjlighet att “ge” sitt stöd och därmed bjuds in till regeringsmakten.

Vad det gäller för egen del har detta val varit mycket intressant och lite av en ögonöppnare. Mitt utlandssvenska tillstånd har gjort att jag inte blivit överhopad med valpropaganda utan att jag på eget initiativ har fått söka information om de olika partiernas politiska ståndpunkter. Så här väl insatt har jag nog aldrig varit och dessutom i ett relativt tidigt skede. Känns skönt – jag vet nu vart jag står, stadigt till och med, var det gäller min politiska åsikt. Tänk att det skulle krävas att man skulle bli “spanjorska” för det!?!

Grodlår, franskt bad och hög IQ

Paret Karlsson från Skånska Vejbystrand har varit på besök. Kort men innehållsrikt och mycket trevligt har det varit. Trots mina varningar om att kombinationen Iberia och incheckat bagage inte var att rekommendera så var de i alla fall en väska kort vid ankomsten i måndagskväll. Men den dök i alla fall upp efter frukost morgonen efter precis som utlovat så det var ju alltid något. Under de två (korta) dagarna som de förgyllde vår tillvaro med så blev bland annat …..
- den ordinarie promenaden upp till Mount Urgull för att njuta av utsikten
 

 

 

- intag av diverse pintxos på Plaza de la Constitución. Bland annat grodlår….

 

 

 

 

- besök i vackra Hondaribbia med lååååånglunch på en smurfrestaurang. (Rek. av guide Michelin) Det blev fisk för nästan hela slanten. En kvart efter att vi bänkat oss var uteserveringen full.

- sol, bad och siesta på stranden i franska Hendaya där det inte är förbjudet att ha hunden med sommartid. Lyckan var stor…..

 

- fisk, fisk, fisk, bara en massa fisk. Här bland annat tonfisk. Eftersom vi inte bara tittade, utan också åt en hel del fisk så är nu intelligenskvoten säkrad.

- En sista photoshoot in da hood kl. 00.34 på väg hem från hamnen där vi ätit fisk (vad annat?)  och druckit baskisk cider.

Åtta timmar senare var det dags att vinka av paret Karlssons till ackompanjemang av regnet som föll….

“Råkade” de packa med sig solen eller?

Vi har drabbats av fikonfeber!

Vi har fått fikonfeber med tillhörande fikonfrossa. I och för sig en ganska så harmlös feber och frosseriet kan som det verkar endast mynna ut i en förbättrad hälsa. De är tydligen fullproppade med nyttigheter. En av de bästa källorna till antioxidanter, kalcium och fibrer.Hoppsan, en viss laxerande effekt ingår visst också…. Jaha, jag tyckte väl att det verkade konstigt att frosseri enbart skulle vara positivt.

Upphovet till detta ohämmade frosseri (som ännu enbart är av positiv karaktär) är att vi under en av våra promenader har hittat ett superfint fikonträd ute i det fria. (Så ni kan vara lugna, vi springer inte omkring på nätterna och pallar fikon. Även om det skulle vara ganska så spännande…..fast med en mycket upprörd spanjor, till råga på bask, efter sig – nej tack vid närmare eftertanke.)

Trädet ligger så till att det inte är så många som fått vittring på det och de som har gjort det är nog inte så intresserade av att plocka fikon. Det ligger inne i en ruin, på en udde nedanför Mount Ulía och det verkar mest vara nakenfisar och homosexuella män som knatar ner dit och som sagt det verkar inte vara intresserade av fikonen….. Vilket vi är så glada för!!!

Det gäller att skörda fikonen exakt när de är mogna, när de hänger ner och har börjat mjukna. Omogna är de inte alls goda och  när de är mogna blir de snabbt övermogna och ruttnar.Tydligen ska fikonet likna en änkas öga och en tiggares kappa. Med det menas att när det nästan droppar ur fikonets öga och skalet har blivit lite skrynkligt, då är det dags.

Hmmmm, tydligen så var detta fikon väldigt moget och skulle antagligen inte klara vidare transport till Calle Arrasate…….

De fikonen som satt allra högst upp på trädet och som man kom åt genom att klättra upp på ruinväggen var de som var riktigt söta, saftiga och klarröda inuti. Om det beror på att de högst upp får obegränsat med sol eller på att det som är mer otillgängligt är godast vet i fasiken. Vilket som - snuskigt goda!

Skördat och klart för denna gång. Hem och frossa. Ska nog testa att göra marmelad också.

We will be back…. soon!

Del día de la regata

Klockan 12.00 under de två första söndagarna i september arrangeras och avgörs, för Baskien, en av de viktigaste sporteventen under året - Las Regatas de La Concha. 

Regatta i rodd.  Ja, inte med små ekor alltså, utan större doningar, med många svettiga roddare bakom årorna.

Huvudstranden La Concha, bergen runt viken, hamnområdet och Parte Vieja (gamla stan) fylls till bristningsgränsen med åskådare som iklädda i sitt lags färger hjälper till att föra fram båtarna under jubel. Det är en traditionsenlig regatta med 119 år bakom årorna. Den enorma populariteten för denna form av regatta har orsakats av den långa fisketradition som finns i området. Förr i tiden behövdes starka och motståndskraftiga individer som i ur och skur kunde hålla modet uppe i timmar för att nå fiskeplatserna och sedan vända hem, fullastade med fisk. Men även idag, i motorns tidevarv, så är de bästa klubbarna och roddarna från ställen där fisket än idag har sin givna position.

 Dagens tidsmässigt bästa lag idag Kaiku, förra årets vinnare, bär upp sin båt under stort jubel från de sina.

Sedan kan man ju inte sticka under stol med att baskerna antagligen ser det som en ypperlig chans till “fiesta”, något som verkar vara varje basks stora nöje här i livet. Flaskor med cider, något att tugga på och som pricken över i:et något att betta på och därefter högljutt diskutera.
 
Liten söt tant säljer snacks i baskisk tappning till sugna åskådare. Små, små räkor och små, små snäckor i strut. Mumma….

En söndag kan inte bli mycket bättre!

Nästa destination klar!

Den sista oktober lämnar vi Baskien och San Sebastian, staden som varit hemma under ett år. Vi styr då söderut till El valle de Lecrín och lilla byn Nigüelas. El valle de Lecrín består av ett antal små och rustika spanska byar. För morerna mer känt som “glädjens dal”. Morer kallas de muslimer som under den islamiska expansionen intog och bebodde Iberiska halvön från 700-talet ända till 1300-talet. Iberiska halvön är alltså den “lilla” biten land där länderna Spanien, Portugal, Gibraltar och Andorra huserar. Så nu vet du det! Men hur som haver - vart ligger då denna glädjens dal?

Här!

 
Mitt mellan staden Granada och Costa Tropical. Ungefär 30 minuters bilväg åt vardera håll. Precis på kanten till nationalparken Sierra Nevada.

- Va sa du? Om vi har varit där? Jaaaaa alltså i Granada har vi ju varit och Sierra Nevada…men i Nigüelas, njaeeee. Men vi kör på vår väl beprövade metod med att kolla Google maps och läsa lite på nätet. Den här gången struntar vi att åka dit och reka några dagar innan. Vi har ju nästan varit där i alla fall och gillar vi inte det så är det ju bara att packa våra 14 kartonger, ta våra cyklar och hunden och dra vidare. Vi ska i alla fall ge det tre månader. För det är så länge vi har hyrt ett hus.

Ett litet hus! Med oliv- och fruktträd i trädgården! Inte för att jag har någon aning om hur mycket frukt det finns kvar på dem i november men ändå. Jag e smått lyrisk! Sedan att det ligger precis så att man har nationalparken bakom huset gör ju inte saken sämre direkt. Så nu får vi se om jag får “lappsjuka” efter en vecka eller två….. (Antal invånare i byn är cirka 1000, men de har i alla fall några restauranger :-)

Ta en tjuvkik på huset här!