Gamla och nya vyer

Från hit till dit eller snarare från dit till hit…….

I fredags packades bilen KNÖKfull och sedan lämnade vi Nigüelas och Sierra Nevadas fagra vyer bakom oss.

Färden gick till Valencia, en resa på cirka 55 mil. Lilla A var  som nästan vanligt på ett strålande humör så resan förflöt utan några som helst komplikationer.

Som alltid när jag reser genom detta land så blir jag en smula hänförd över alla gamla välbevarade borgar som tronar på en höjd i vart och vartannat, litet som stort samhälle. Man kan höra hur historiens vingslag slår, i alla fall inne i mitt huvud. Framme i Valencia så blev det åter till att borda nattbåten till Mallorca. Ja, förra årets vistelse gav som ni förstår mersmak. Den här gången tredubblar vi vår vistelse och stannar tre månader på ön. Huset vi har hyrt ligger inte så otillgängligt som huset förra gången, men det blev den norra delen igen. Så nu befinner vi oss utanför byn Pollença i ett bedårande hus med en ännu mer bedårande trädgård. Något som jag verkligen längtat efter, att barfota i pyjamasen med Agnes i famnen bara kunna få stega rakt ut i gröngräset. Lovely!

Att samtliga trivs med vårt val är det ingen tvekan om, även om huset verkar vara hemsökt…. Igår var det ett helt fantastiskt väder, det kändes väldigt avlägset med snökaos då.

Ingen svensk jul för vår del alltså i år. Men en och annan sillbit och några pepparkakor ska vi nog kunna klämma ändå ( IKEA fixar julen!). Och när vi inte kommer till dem så får delar av familjen komma till oss istället. Ikväll (måndag) kommer Andreas mamma och pappa och på fredag kommer Andreas bror med familj. Mysigt! Nu håller jag mina tummar allt vad det går för att lilla A som i natt och idag har tampats med både tandsprickning och hög feber blir pigg och kry som en lärka omedelbart bums.

Over and out from Pollensa

¡Nunca más!

Stora A är i Barcelona över helgen så  jag och lilla  A passade på att ta en sen eftermiddag/kvällstur till det nyöppnade  och mycket fräscha shoppingcentrumet i Granada. Jag tänkte att det kunde ju vara mysigt att spatsera omkring där, shoppa lite julklappar o kanske käka middag. NOT! Vet inte hur jag tänkte?! Fredagskväll och december! Spanjorerna hade naturligtvis gått man ur huse och begett sig hit. I och för sig är detta shoppingcentrum ganska stort och välplanerat så det var inte så att man blev besvärad av de andra människorna och några långa köer, nej, det enda besvärande var ljudnivån. Jag är nu helt och fast övertygad om att ALLA spanjorer bara måste vara lomhörda! För varenda en såg banne mig helt oberörd ut av det faktum att inget som helst ljuddämpande material verkar ha funnits med i budgeten för bygget. Dessutom så spelade alla butiker musik galet högt, musikvalet var naturligtvis av varierande slag, men på den nivån blev det vare sig juligt eller ljuvligt och konversation var inte att tänka på. Och när de ropade efter personal i högtalarna så var det som om de skrek på någon som jobbar allra, allra längst ner i garaget. Jisses, det tog inte lång tid innan både Agnes och jag var helt utmattade, hålögda och svettiga. Med bankande trumhinnor tog vi oss tilltufsade och chockade till matbutiken Mercadona. Där var det behaglig (ljuvlig) julmusik på lagom dämpad nivå och tillsammans med de övriga som var där, ( kanske var de där av samma anledning som vi?) så flanerade vi omkring bland butikens sortimentsfyllda hyllor. Då och då tog vi oss ett litet danssteg.  Paniken bakom våra ögonlockar försvann och vi kunde åter skratta och le. Så visst blev det lite shopping men av lite annat slag än vad som var tänkt. Och vilken tur att rulltrappan ner till garaget var precis utanför Mercadona! Jag säger -¡Nunca más!

Problem med att somna när vi var åter i hemmets lugna och tysta vrå? Skulle inte tro det…..

En el sol de nuevo

Så är vi då tillbaka i den spanska solen igen. Hemma i Nigüelas sedan snart två veckor tillbaka. Väskorna är med andra ord uppackade, tvätten fixad, dammlagret bortstädat, jeansen av och shorts och linne på och det mesta som vanligt igen. Vilket är ganska så mysigt faktiskt. Hade ingen som helst lust att åka tillbaka till Spanien när jag knatade omkring i det svenska blåbärsriset  men väl tillbaka i Nigüelas under strålande sol, prunkande vinrankor och mogna fikon så ändrades detta raskt till att jag visst ville vara där jag just nu är. Tack och lov så har den spanska hettan som varit gett med sig och det är nu ganska behagligt med ett gradantal på mellan 22- 27 grader. (Horrible är ordet på allas läppar när man pratar om vädret som varit här nere under sommaren.)

Att åter få stifta bekantskap  med de fantastiska spanska priserna på grönsaker och frukt, vilket vi äter mängder av, var också trevligt. Jag vet att jag nämnt det förut, men för jisse namn, bara man sticker in näsan på en svensk matvarubutik och tänker ordet grönsaker så blir man ju 200 kronor fattigare. Inte nog med att tomaterna är billiga här, de dessutom smakar ju tomater också!

Vi lyckades med att pricka in att komma hem till den årliga fiestan här i byn…. och det är ju ett trevligt inslag i vardagen om det inte vore för alla himskans raketer de envisas med att fyra av ideligen, dag som kväll. Inte undra på att spanjorer pratar så högt, de är ju för fasiken lomhörda hela bunten efter vuxit upp under liknande former. Och nej det är inga färgsprakande fyrverkerier det bjuds på utan bomber av de mest ljudliga slag. Med tillhörande eko mellan berg och dalar. Dessutom ackompanjeras de ofta av kyrkklang, bara för att vara riktigt säkra på att ingen, INGEN, ska undgå att här minsann är det fiesta. Så Tekla och stundtals även Bus har gått omkring med skrämselhicka. Vid den första smällen som brändes av så höll Agnes på att ramla ur sin säng med uppspärrade ögon, nu reflekterar hon inte längre…. eller så är hon helt enkelt så där spanskt lomhörd hon också numera.

Sakta och inte alltid så speciellt säkert går det framåt. Igår fem och en halvmånad gammal så tog Agnes sina första ordentliga “kryp”.

Krypandet triggas av att hon vill vara där Tekla är. Vilket numera är ganska så OK med Tekla. Hon kommer med bollar till Agnes, ligger till och med KVAR när hon kommer “farandes” och fixar en ansiktstvätt då och då till Agnes stora förtjusning. Att man sedan får sina öron dragna så att man piper lite är inget man tjurar över så länge. Agnes har också börjat med smakportioner och idag slukades morgongröten med stor aptit och potatis- och morotspuré är även det en riktig höjdare. Hennes första riktiga tår trillade också igår. Så nu känns det som om varje dag har något nytt med sig vad det gäller Agnes.

Himmel och pannkaka vad det går fort! Dagarna försvinner i rasande fart. Laga mat, äta, sova, åka på yoga, gymma, promenader med Tekla, palla fikon, vindruvor och äpplen, (koka marmelad), handla, tvätta, hänga tvätt, plocka (vad kommer alla saker som hela tiden flyter omkring i hemmet?), dammsuga/torka golv (hår, hår, hår… mängder med hår, mest tappar nog jag själv för tillfället, att man inte blivit flintis är ju ett mirakel), försöka hinna kolla mejlen, gulla, krama, leka, busa, amma, mata, natta, pumpa osså börjar vi om från början. Mer spännande än så är det inte för tillfället. Fast ändå vansinnigt spännande!



PS. Nej, Agnes har fortfarande inte kommit in i det spanska systemet. Fått information av  Alejandro att under september månad så kan Registro Civil i Granada, på grund av semester som resulterat i underbemanning, endast expediera totalt 25 stycken personer per dag, vilket gör att man måste hänga på låset och gärna en bra stund innan de öppnar, vilket han inte har möjlighet till. Men eftersom vi nu har hennes riktiga svenska pass i ordning så är det inte längre någon brådska men för Alejandro har nu detta, som från början var ett mycket enkelt uppdrag, blivit en personlig utmaning.  Still in progress m.a.o

¡Hasta la proxima!

På sista refrängen

Ja, nu sjunger vi på den sista svenska refrängen för den här gången. Imorgon fredag lämnar vi Lill-Sutsberg för att sakta men säkert ta oss söderut igen. Diverse “stop over” ska göras på vägen, bland annat för bröllop på Alnön utanför Sundsvall. På måndagskväll checkar vi alla, två- som fyrbenta, in på hotell vid Arlanda för att tidigt i ottan på tisdagen lyfta mot spanska varma breddgrader igen. Det har varit en helt underbar tid här i Svedala med ett fantastiskt boende i Stockholm (tack Lina & Arvid för det), goa stunder med nära och kära från Sveriges alla hörn och en härlig tid här uppe i norr där vi har fått möta hösten. Men naturligtvis är det alltid människor man skulle vilja fått träffa och platser man skulle vilja varit på, men man kan ju inte hinna med allt, speciellt inte med spädbarn, hund och katt i bagaget.Well, well - we will be back! Hur som haver nu tackar vi för oss och säger -

Hasta luego!

¡Madre Mía, ¡qué día!

Idag stod det Málaga på schemat. Klockan halv nio var det avfärd och en timme och fyrtiofem minuter senare parkerade vi på Xanit Hospitals parkering i Benalmádena. Först en vaccinering (aldrig roligt men gick bra, endast en halv minuts gråt) sedan var det “date” med Dra Rojas, barnläkaren. Mätning, vägning och allehanda inspektion. Status -bara bra.

Dra Rojas skrivbord är av det intressantare slaget.

Sedan ner en trappa för ett ultraljud av Agnes lilla huvud. Detta då hon föddes med navelsträngen två varv runt halsen och var i princip livlös ett litet, litet tag när hon kom ut. Obligatoriskt då att  de kollar att allt ser ut som det ska, hur det nu ser ut. Statusen på skallfronten verkade också bra, ska ringa Rojas imorgon för att höra när hon fått ta del av rapporten.

Efter nästan 2,5 timme på sjukhuset blev det till att slänga sig i bilen för att bege sig till Svenska konsulatet inne i Málaga vars kontorstid egentligen bara är till 13.00. Men Gunilla på konsulatet är en vänlig själ så hon hade lovat att ta sig an oss trots att vi skulle dyka i sista sekund. Klockan fem i ett kom jag med Agnes på armen inrusande, insåg att jag glömt alla dokumenten i bilen, fick ringa till Andreas som parkerat bilen och redan var på väg och därmed fick knata tillbaka till bilen medan jag med raska steg gick till fotografen, eftersom foto hade vi ju inte heller fixat. Men det gick fort värre. Och tillbaka på konsulatet varm och svettig, både jag och Agnes blev det till att fylla i papper medan Gunilla konsulterade med ambassaden i Madrid om dilemmat med födelseorten. Benalmádena eller Granada, hon finns ju fortfarande inte i något register, så vad är det som gäller, där hon föddes eller där hennes föräldrar är skrivna? Agnes hon gav blanka sjutton i allt och somnade. 10 minuter och 170 euro senare så var det klart -

- Agnes provisoriska pass!
Så på tisdag så bär det av mot svenska breddgrader! Tjoho! Nu känns det som om nedräkningen kan börja på riktigt. En sekund, två sekunder, tre sekunder….

En snabb lunch och sedan lämnade vi staden bakom oss för två timmars returresa hem och ett stop på vägen för proviantering. När vi vid halvfem-tiden parkerade bilen utanför vårt hus ut kunde vi flämtandes pusta ut - ¡Madre Mía, ¡qué día!

Längtar

Längtar, längtar, längtar…….

Är just nu full av längtan. Längtar efter nära och kära, frodig grönska, färre grader, skiftande väder - ömsom sol, ömsom regn, Stockholms skärgård, Stockholm stad - en stad full av vatten, insjöar, sommarblomster, björkträd, våfflor med hjortronsylt och svensk vispgrädde, mjukglass, svenska matbutiker (men jag längtar inte efter svenska frukt- och grönsakspriser - hugaligen), fjällen, vajande rapsfält, paltfiesta a la Eri med tillhörande paltkoma, mitt älskade Lill Sutsberg, mygg som man kan se och därmed har en sportslig chans att få drämma till (ha ihjäl m.a.o), Stockholms gator, Håkan Bråkan (min frisör, jag inga andra frisörer hava jämte honom), midnattssol, blåbär, renskav och……….allt annat som gör Sverige så himskans fantastiskt på sommaren!

Galen av läääääääängtan e jag!

Förvånad? Inte alls!

Never ending stooooooryyyy la la la la laa………….

Skratta eller gråta? Jag väljer det första alternativet. Så skrattandes tillstår jag att jag är inte speciellt förvånad. Det låg liksom i luften vid vårt första besök på det spanska civilregistret. Vad annat kan man göra än att skratta åt denna makalösa, hopplösa, tidskrävande, energikrävande och som det verkar helt omöjliga process att i detta land registrera ett litet barn som är född av svenska föräldrar? I alla fall om man får tro tanterna på Registro Civil i Granada.

Detta har hänt

FREDAGKVÄLL: Mejl från Alejandro vår “gestor”

Dear Elisabeth:

Today, I have been again in Civil Register in Granada. After two hours waiting for there, the worker say to me that the text put for your Consulate is not correct.

She says that the text must be put with a stamp (not written) and the text must put something like:" Visto bueno para legalizar….. She says that this stamp is something very usual in all Consulate, so she do not understand why reason you Consulate in Granada has not put that stamp. She says that it is better that you talk to your Embassy and ask them about where can you put that stamp necessary to complete the papers for the Agnes process.

Next Monday I will be in my office since 10:00 to 13:00, so that you can pick up the documents again.

Note.- I know that this is incredible but it is truth!!!!. I have been five time in Civil Register an every time they have changed the necessary papers or something else.

MÅNDAG: Jag hämtar papper hos Alejandro och mejlar Christina på svenska konsulatet i Granada om vad göra.

Tisdag: Svar från Christina

Hej!
Har just kommenterat detta med stämpeln med Violeta på Sveriges Ambassad i Madrid. De har ingen sådan stämpel! Hon rekommenderar er att be "el Gestor" ringa henne och få det förklarat och sedan att han via Registro Civil ringer Violeta igen så att Violeta får prata med personen på Registro Civil direkt och förklara att svenska myndigheter inte har en sådan stämpel. Jag beklagar verkligen allt detta besvär!

Tisdag: Jag mejlar Alejandro och nu väntar jag på respons från honom så får vi se…… Men med största sannolikhet kommer Agnes att vara myndig och boendes i Sverige sedan flera år tillbaka innan hon blir registrerad i Spanien. Och då är det så dags!

Men jag är SÅ glad att inte passet är beroende av att hon ska vara registrerad här i Spanien. Man får bara hoppas att det inte är samma variant av (tjur)tant på svenska Skattemyndigheten som ska utfärda hennes samordningsnummer som behövs för passansökan!

VA? Är jag en outlaw?!? Hmmmm, betyder det att jag kan uppföra mig som jag vill, leva rövare och göra en massa bus utan en massa repressalier (Agnes eget val av ord)?

Svettigt värre

Svettigt på längden, tvären, inne, ute, fysiskt och psykiskt. Vi svettas med vädret, vi svettas med att hålla Agnes sval i detta väder, vi svettas med den spanska deklarationen, vi svettas med Registro Civil, vi svettas med Agnes pass, vi svettas med bilen som nu har fått en spansk helt normal och obligatorisk buckla,  jag svettas med osynliga små flygfän som lämnar kliande röda bulor på min kropp och Andreas svettas med att få mig att låta bli att klia på dessa. En hel del svett har runnit och mer lär det antagligen bli.

Först och främst det här vädret – det är fruktat varmt och torrt. Inte ett moln så långt ögat kan nå, inte en droppe regn på fleeeera dar…. Över 30 grader heeeeeela tiden, på natten blir det lite, lite, lite svalare, i princip inte märkbart. Går flämtandes omkring halvnaken (på gränsen till helnaken) bland fläktar som surrar lite varstans i huset. Risken för härdsmälta på hjärnkontoret är stor, varningslampan blinkar ilsket rött. Och på mjölkcentralen levereras numera bara varm mjölk till kunden, dessutom har leveranstiderna ökat markant dagtid då törsten är som störst. Frysen är full med små handdukar som vi lägger på Agnes och då blir hon alldeles salig. Jag vet att det svenska vädret varit ganska kasst men just nu i denna svettiga stund låter det bara som ljuv musik. Men man ska väl inte klaga med tanke på att det är ju ingen som tvingar oss att bo här så det är väl bara att hålla snattran och se glad ut medan svetten lackar!

En svalkande bild från morgonen den 19 juni. På kvällen innan och under natten drog ett härligt åsk- och regnväder förbi. Vaknade upp till fuktiga dimbankar som svepte fram och tillbaka i dalen. Lovely!

Vad det gäller ärendet med att registrera Agnes i det spanska civil registret har vi kommit en bit på väg men inte hela vägen så hon är fortfarande en outlaw. Vilka turer det har varit med detta tröttsamma, eländiga, uråldriga och energikrävande Registro Civil!  Speciellt tanterna på kontoret i Granada. Alejandro, vår gestor var ju där och de ville som jag skrev i mitt tidigare inlägg ha papper, mera papper.  Papper på att  Agnes inte redan existerar i några andra register och papper på att jag och Andreas inte är gifta.  Så vi har jagat runt.

I kommunhuset i Benalmádena utanför Málaga, där hon föddes.

Det lustiga är att både här i Nigüelas och i Benalmádena såg de förvånade ut när vi bad om ett intyg på att hon INTE är inskriven hos dem. De kunde inte förstå varför de skulle vilja ha det. Men hur som haver så fick vi dem i alla fall. Och via konsulatet i Granada så ordnades inte-gifta-intyget fram efter att de fått fått personbevis från Sverige. Så i onsdags var vi tillsammans med Alejandro OCH hans mamma (två vittnen behöver man också) på Registro Civil. Nu ville de helt plötsligt inte ha inte-gifta-intyget, de som vi betalt 30 euro för på konsulatet! Som Alejandro sa, annan tant, andra spelregler….. MEN hon ville istället att det på våra födelsebevis som skickats från Sverige och översatts till spanska ha legaliseringsstämpel på originalen. Blev till att ringa Christina på konsulatet igen och efter att ha blivit bundis med henne efter alla våra turer och ärenden så kunde vi komma med en gång trots att kontorstiden för dagen var över. Så idag fredag skulle Alejandro åter till Registro Civil och nu får vi hoppas på att allt ska vara till belåtenhet. Vi slapp alla åka med eftersom Alejandro tjatade sig till att anmälan skulle signeras och bevittnas när vi alla väl var där i onsdags. Det ska bli intressant att se hur lång tid det sedan tar för att få det klart. För enligt tanterna så måste de skickas till Benalmádena (oh nej inte via internet, utan gammal hederlig postgång) där hon är född (fast när vi nämnde det för dem i Benalmádena så förstod de inte där varför de skulle skicka den till dem eftersom vi bor i Granada) sedan tillbaka till Granada för att fullfölja processen. Sedan kan man ju bara gissa att när väl alla papper är tillbaka i Granada så kommer de att försvinna i hanteringen och det blir till att börja om från början.

Vad det gäller Agnes pass så säger jag bara - tack och lov för det svenska konsulatet i Granada och den svenska ambassaden i Madrid! Eller rättare sagt tack och lov för konsul Christina i Granada! Hon förstod vårt dilemma och pratade med ambassaden och kom överens om att för namnanmälan till den svenska myndigheten som först och främst måste göras räckte det om vi gav dem en kopia på dokumentet från sjukhuset som fick då hon föddes samt att vi visade upp henne. I vanliga fall ska det vara utdrag från Registro Civil samt uppvisande av den spanska familjeboken Libro de Familia som vi nu också håller på att införskaffa i samma veva från Registro Civil. Men nu är alltså namnanmälan inskickad och vi kan inget annat än att vänta på att samordningsnumret ska komma per post från Skattemyndigheten. Förhoppningsvis ska det ta max två veckor… (peppar, peppar ta i trä). När vi väl har det i vår hand är det bara att bege sig till Málaga och skaffa ett provisoriskt pass till henne (som görs på dagen) och sedan kan vi packa ihop oss, tvåbenta som fyrbenta, och äntligen bege oss mot nordligare och SVALARE breddgrader!

Agnes 11 veckor

Nöjd!

“Var nöjd med allt som livet ger och allt det som du kring dig ser…”

Att jag är! Och kanske ännu mer än vanligt just nu efter en riktig “fröken duktig söndag”. Storrengöring av terrassen, rensning och städning av skafferiet (skafferi existerar ju inte riktigt här i detta hus, men hyllorna som tjänstgör som det då), tvättat (fast det är ju inte så jobbigt eftersom det är maskinen som sköter den biten, men jag har i alla fall hängt tvätten), strukturerat och rensat bland våra foton som ligger en här och en där på våra datorer ( är en del arbete kvar…..suck, varför gör man inte det ordentligt från början, tänk vad nöjd man hade varit då) och som prickarna över ö:et på denna dag så trampade jag en tur med hojen. Det blev en cirka si så där 13 kilometer i underbart kvällsljus med en smäktande, fläktande skön kvällsbris. Härligt med lite svalka höll jag på att skriva, men det kan man väl inte påstå att man var, sval alltså. Svettades ju som en tok efter backe upp, upp, upp. Dessutom har jag problem med ett knä som gör att det inte fungerar att stå upp och därmed så blir ett vist kroppsligt parti lite ömt om man säger så. Nästa gång tar jag med bomullspaketet och sitter på. Eller tar på mig alla cykelbyxor som går att uppbringa i detta hus, fyra-fem stycken. Men oj vad nöjd jag var när jag flåsandes ställde in min cykel i garaget igen. Också väldigt nöjd med att i veckan återvänt till gymmet. Ett återseende som var helt magiskt, jag fullkomligen älskar att lyfta skrot! Vet inte men det verkar banne mig bli någon form av en kemisk reaktion. Jag trodde att jag skulle gå dit och ta det lite försiktigt så här efter uppehållet, men det gick ju inte så bra med det. Man bara måste ta i för allt vad man är värd och gärna lite till. Vilket naturligtvis resulterade i att yoga passet dagen därpå blev av det mer smärtsamma slaget. Men EFTER ett sånt pass då är man verkligen nöjd…… kanske mest för att det är över.

Men som mest nöjd är jag över den här lille krabaten, nu 9 veckor.

Papper, papper och pappor

Vi har den senaste tiden “roat” oss med att registrera, eller rättare sagt försökt registrera lilla Agnes i det spanska systemet. Blir någon förvånad om jag säger att det är lättare sagt än gjort?  Skulle inte tro det. Blir någon smått chockad om man säger att det kan driva en till vansinne? Knappast. 

Först åkte vi ner till Motril för vi trodde det var där man skulle göra det, men det var det inte. Killen där ringde och kollade och fick information om att detta kunde vi göra i Nigüelas. Dagen därpå gick vi till byns “ayuntamiento” (kommunhus) och fick en mångsidig folder som skulle fyllas i (bland annat ville de veta hur länge jag och Andreas varit ett par och vad vi har för utbildning), gick hem fyllde i och återvände dagen därpå (har ju bara öppet ngr timmar på förmiddagen). Men då fick vi besked om att de inte kunde göra registreringen eftersom jag och Andreas inte var gifta utan vi behövde göra det i Granada. Eftersom det var fredag var det bar att vänta till måndag.

På måndagen åkte vi alltså in till Granada och en MYCKET trött och lite butter receptionist påpekade att detta kunde enbart göras på förmiddagen, vilket inte var nu…. Que? Klockan var 12.30 och enligt alla andra spanska normaliteter är detta inte eftermiddag utan förmiddag. Suck!

I Granada - försök nummer 1

Mañana, mañana…..Det var bara att köra hem igen för att  återvända och hänga på låset dagen därpå. Samma “strålande” receptionist mötte oss och nu började hon pladdra om att vi var en dag för sen (registreringen ska göras senast 30 dagar efter födseln.) Vi förklarade att vi faktiskt försökt göra det inom 30 dgr (kan medge att vi varit lite slappa på denna front, med facit i hand skulle vi gjort det OMG när vi kom tillbaka från Benalmádena) men inte lyckats och fick till slut en könummer. Kom till en mycket trevlig och hjälpsam äldre herre som även han fick tampas en hel del med receptionisten för att få ett informationspapper om vad som krävs för registreringen samt kölapp till en trappa upp där själva reggandet skulle göras. Av honom fick vi också ett s.k “negativt certifikat”, det vill säga ett papper på att Agnes inte redan är reggad i Granada. Ett papper som intygar att man inte redan finns i deras system…? Kan inte de en trappa upp själva se det in sina egna datorer…? Don´t even go there Elisabeth! INTE börja filosofera över den spanska pappersexercisen. Att komma underfund med den är som att komma underfund med stora existentiella frågor såsom den egentliga meningen med livet.

När vi efter lång väntan satt framför tanten en trappa upp sa tanten att detta kunde hon inte göra, utan tog fram en gul understrykningspenna och på informationspappret som vi fått började hon att gulmarkera vad vi, förutom det som vi redan hade med oss, behövde. Det som mannen en trappa ner satt ett kryss över eftersom vi INTE behövde det, gulmarkerade alltså tanten en trappa upp och sa att vi VISST behövde. Sist men inte minst på detta dokument stod det att man ska släpa med sig två stycken vittnen, det räcker alltså inte med att de de bevittnar skriftligen utan de måste fysiskt släpas med och sättas framför hennes skrivbord. (Ja, man behöver ju inte direkt släpa dem, man kan ju be dem snällt och få dem att gå för egen maskin.) Vid det här laget varvade vi med att lite uppgivet småflina åt det hela till att sucka högt och uppgivet och efter en minuts insiktsfull tystnad kastade vi in handduken, lämnade lokalen och åkte till Alejandro, vår “gestor” och räddare i nöden när det kommer till den spanska byråkratin och dess pappersexercis

Så nu väntar vi på att födelsebevisen som skickats från svenska Skatteverket ska dimpa ner i brevlådan och därefter lämnas till Alejandro som sedan ska lämna dem vidare för översättning till spanska och därefter kan processen fortsätta men då med Alejandro som med spansk hand, mun och manér står bakom rodret och styr processen vidare och i rätt riktning. Skönt!

Som Alejandro skrev i ett av mejlen till oss:

Do not worry about this matter because like you know in Spain we need a LOT of papers for everything, but finally we will get it solved.

Och när det väl är klart är det dags att fixa pass till henne, först svenska konsulatet i Granada och sedan på svenska ambassaden i Madrid, ett stenkast bort………… not. 

Från papper till pappor

I fredags kom thai-veteranen Bendik “pappa to be” med resten av familjen upp från kusten. Lilla Wilma, Bus extramatte, ville hälsa på Bus och sedan skulle vi äta på thai-restaurangen här i dalen. Det första restaurangbesöket för Agnes del. Precis som mamma verkade hon gilla det skarpt. Och när vi efter 23-snåret på kvällen tackade för oss så var det just lilla Agnes som verkade vara den som var piggast av oss alla.

Och idag så kom Andreas pappa, Gunnar, på besök. Han ska om allt går enligt planerna gå pilgrimsleden Camino de Santiago de Compostela. Men först ett par dagar hos oss och barnbarnet. Mysigt!

Mjölk- och blöjcentralen….

……. var god dröj. För er som väntar på kontakt av något slag från Mjölk- och Blöjcentralen vill vi informera om att det kan tyvärr dröja då all tillgänglig personal arbetar under stort högtryck. För tillfället kan vi inte lämna någon tidsgaranti på denna tjänst.

Som sagt det kan dröja mellan varven!

GRÖNA PAKET

Paket på paket. Byns postkvinna hälsar numera glatt på mig.

Man kan inget annat än att älska Hoa Hoa bodysarna! Och resten med.

FRÅN ATT FRYSA TILL ATT SVETTAS

Snabba kast vädermässigt. Förrförra veckan så var det så här som ni kan se klädmässigt på kortet från när vännen tillika yogagurun Kelly var och hälsade på.

Och i förra veckan blev det så här över en natt i princip

Härligt, men varmt, varmt, varmt, speciellt när man ska till och sova. Det blev liksom inget mellanläge i år med behagliga 22 grader. Så nu måste jag ut i garaget och rota fram sommarkläderna och stuva undan vintergarderoben, blir toksvettig bara jag ser dem.

EUFORI

Nej nu tänker jag inte på Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest utan på mitt första “riktiga” yoga pass på länge som jag körde hos Kelly i tisdags. Efteråt var jag nämligen helt euforisk, gick som på moln därifrån. Inte blev det mindre heller av att mitt ego boostades ordentligt då en av mina med yoganister (en spanjor som by the way livnär sig på att spela dockteater och turnerar runt världen med sina dockor!) efter passet sa: “My god, you are so fit for have been delivering a baby just a few weeks ago.” Det tackar vi för!  Fast jag antar att  det är yogan som jag ska tacka för det.

Ingen rast, ingen ro, sirenen ljuder på hög volym, dags att bege sig tillbaka in i Mjölk- o blöjcentralen.

¡Adiós y hasta luego!

Bland bergen igen

Efter tre veckor på Calle Koskenkorva (Finlandia) så lämnade vi för en veckan sedan turistgettot bakom oss. Det krävdes två vändor för att vi skulle få hem allt. Agnes, vi själva, djur, barnvagn, bilstol, packning, barnsäng etc, etc. Inte ha bråttom när man ska resa med barn OCH djur var det ja…... Bus smet och jag och grannen fick springa runt husen och jaga i fatt henne. När väl både katten och Tekla var på plats i bilen hade Agnes ledsnat och blev “rabiesbabie” så det blev till att muta henne genom att amma lite och sedan somnade hon och vi kunde (PUST!) äntligen styra färden hemåt. Den andra vändan gjorde Andreas dagen därpå.

Hem ljuva hem!

Madre Mía vilken njutning! Fåglar som kvittrar, vallmo och äppelträd som blommar, humlor som surrar, mandelträd och andra träd som står i full grönska, tuppar som gal, körsbärsträd med bärkart och gubbar med hatt. Och allt precis utanför dörren. Att även Tekla var lyrisk gick inte att ta miste på, hon for som en liten tok, än hit, än dit under vår första hemvändarpromenad.

Upp och ner

På söndagen gjorde Agnes sin första bergstur, rundan som vi kallar för Linas runda, 4 svettiga kilometer uppför och 3,5 branta kilometer nerför. Det var ju ett tag sedan jag själv avverkat den  på grund av den tidigare stora magen, men nu kunde vi (rättare sagt pappa Andreas) rulla “maginnehållet” i en vagn! (Jag är så glad över att vi köpte en barnvagn av jeep-varianten. Framkomligheten är grym!)

Underbart! Måste väl erkänna att jag var lite lätt flåsig och lite lätt högröd i ansiktet när vi väl nådde toppen, men kände mig ändå väldigt nöjd med min insats två veckor efter förlossningen.

På pensionärsberget

I torsdags tog vi en tur till kusten och “pensionärsberget” i Salobreña för att lite “häng” med Bendik. Grill och lunch på terrassen. Medan grabbarna spelade pingis så -

funderade vi på livet i godan ro och sedan

så visade Agnes Tekla hur man ylar. Tekla verkade “så där lagom” imponerad ut.

När sedan alla blöjorna var förbrukade så var det dags att åka hem.

Paket!

I fredags morse pinnade jag och Tekla på yrvakna ben till det lilla, lilla postkontoret här i Nigüelas som bara har öppet en liten, liten stund varje dag. Vi hade paket att hämta ut, eller rättare sagt Agnes. Två stycken till och med. Hela vägen från Svedala.

TACK Linda & Sten för de fina kläderna! Helt underbara och att strumporna är lite stora gör inget, värsta Pippi-looken, dessutom behövs inga brallor!

TACK Åsa, Sambo & Thomas för den fantastiska filten, bollarna, korgen och den tjusiga RÖDA mössan. Nu kan Agnes flyga högt då hon kan landa säkert .

Och så här utmattad blir man av paketöppning och testkörning av innehåll. Puh, vilken pärs!

Over and out från ett för lördagen regnigt Nigüelas! (Ett välbehövligt regn och efter regn kommer solsken så här hänger vi inte läpp för lite vatten från ovan.)

Agnes spanska entré

För lite drygt en vecka sedan, på själva påskafton, så gjorde hon entré, vår lilla Agnes. Japp, Agnes är namnet det blev till slut.

På påskaftonen vaknade jag med värkar vid halv sex på morgonen, “hookade” upp mig till min TENS-maskin (kan inte lovorda den tillräckligt nog), drog igång lugnande yoga-musik på ipoden och så förflöt morgonen och förmiddagen. På eftermiddagen blev det ett “uppehåll”, jag schasade iväg Andreas till gymmet och sms:ade glatt tillbaka på hans undran efter ett litet tag om allt var OK, att träna på du…. Sekunden efter drog värkarna igång med förnyade och intensivare krafter. Så jag bytte musik till lite mer rockigare slag att dansa och skråla med till under värkarna. Har tidigare hjälpt mig att distrahera mensvärk och det fungerade även nu. Från 5-6 minuter mellan värkarna till 2-3 minuter gick väldigt snabbt och när Andreas kommit tillbaka, tagit en snabbdusch och en snabbpromenad med Tekla och jag stod på knä och flåsade så kom vi överens om att det kanske var läge att åka nu. När jag sedan stod i dörren så insåg jag att det började bli brådis – NU ÅKER VI. I bilen räknade jag i princip bara sekunderna, 360 stycken sådana, tills vi skulle vara vid sjukhuset. Framme så skrev Andreas in mig medan jag stod utanför entrén med korsade ben (kändes som om hon annars skulle ramla ut där och då)  och mentalt blockerade värkar. Gissa om jag blev glad när chefsbarnmorskan Antonio (barnmorska känns konstigt när det är en han, men vad heter det då?), som jag tidigare mött och hoppats på att få när det väl var dags, kom emot mig med ett “Hi there”. Han kopplade upp mig på CTG och jag skulle ligga 10-15 minuter (trodde han ja!). Jag fick en värk som hette duga, kändes som om jag skulle bryta sönder sängen, så hårt höll jag i den, han undersökte mig raskt: “Oh my gosh you are wide open, I have to bring every one in NOW! You looked so totally cool when you walked in so I thought it was no rush”. (Kan det vara det som kallas pokerface?). In kom hela teamet som bestod av mest män, i motsats till Sverige så verkar det vara många män i min ålder som jobbar på förlossningen. Endast gynekologen som var med var kvinna. Ja, sedan var det bara att “tuta och köra”! Eftersom hennes hjärtljud gick ner så blev det ännu mer bråttom och jag fick ta i för kung och fosterland, även för den spanska kungen. Andreas var rädd att jag skulle få en hjärnblödning. Vid sista värken och de sista krystningarna fick jag hjälp av sugklocka eftersom hon var tvungen att komma ut. Klockan 20:15, 30 minuter efter att vi skrivit in oss, kom hon ut , med navelsträngen två varv runt halsen (varför nöja sig med ett) och raskt försvann barnläkaren och ett helt team med honom, iväg med henne. I och med att hon kom ut när hon hon gjorde så var det aldrig någon fara, men när jag hörde hennes första skrik så var lättnaden enormt  STOR.

Hon vägde 2960 gram och var 49 centimeter lång och enligt hennes föräldrar alldeles, alldeles bedårande! Antonio tyckte att hon såg så “baby färdig” ut och alla i teamet tyckte att det hade varit en fantastisk förlossning att vara med på. Blev ju lite av en “drive through”. Pappersarbetet efter förlossningen tog bra mycket mer tid än själva förlossningen. Vid 22-tiden rullades vi upp på avdelningen där vi fick stanna i två nätter. Vi försökte dagen därpå att få komma “hem” men si det gick inte.

Nu har en vecka gått och vi har njutit av varenda sekund som till stor del bestått av amning, blöjbyten och att ladda tvättmaskinen. Men vi även hunnit med en shoppingtur till Málaga eftersom de flesta kläder vi hade med oss till Agnes är för stora. Liten och smal, med smala, smala ben. Jag tror hon har ärvt sin farmors spiror. (Vilken tur för henne!) Vi har också haft celebert besök av Salobreña-borna Bendik och Carolina då det blev ett rejält fika tillslag med både tårta och äppelkaka. Några turer till kontoret för vår hälsoförsäkring (eller sjukvårdsförsäkring som det heter på svenska) och även ett besök till sjukhuset för att göra ett så kallat häl test. Man sticker i hälen och pressar ut blod på ett papper som sedan ska skickas för analys. Hon skrek och skrek och jag blev så förtvivlad inombords att livmodern krampade desperat. Usch, vilket test på en sådan liten en! Tur att det är över. Imorgon måndag är det besök hos barnläkaren och på tisdag ska vi på ett hörtest där hon måste vara vaken. Hur fasiken kan man garantera att en 1,5 vecka gammal baby är vaken vid ett visst klockslag?  Ska bli mycket intressant att se om vi kan få till det. Nu lite bilder på vår lilla señorita.

Att “picka och attackera” även pappas bröstvårta är en klar favorit.

Sedan blir det också dagliga promenader vid havet tillsammans med Tekla medan pappa Andreas är på gymmet. Skönt!

Over and out från Benalmádena!