På andra sidan av plasten - Cabo de gata

Vår helg i lilla byn San José i Pargue Natural Cabo de gata var väldigt mysig. Vi besökte resterna från en guldgrävarepok där idag endast parkvakterna och fladdermössen huserar, passerade saltvattensjön med flamingos på rad. långa sandstränder och gömda stenvikar. Vi tog svalkande dopp och snorklade i kristallklart vatten och förgyllde våra smått Svedala bleka kroppar. På kvällarna promenerade vi genom byn ner till stranden och hamnen där vi åt gott hos en italienare (båda kvällarna faktiskt….tråkigt kan tyckas men hur ofta snubblar man över en trevlig italienare här nere? Som dessutom serverar riktig italiensk mat. Läcker carpaccio, färsk hemgjord pasta med ost- och svart tryffelsås – mums! Sov “como una princesa” gjorde jag också, utan att störas av några ystra fiestafantaster eller skällande hundar för den delen. (Nigüelas har ju en hel del hundar och de har verkligen levt rövare på nätterna den senaste tiden. Förhoppningsvis lugnar de ner sig nu när fiestan är över och inte en massa fyrverkerier dånar mellan bergen kvällarna igenom.) Precis så som man vill att en weekend vid havet ska vara!

Tyvärr så ligger Cabo de gata bakom ett stort område för grönsaksodling. Stålskelett på stålskelett med fladdrande vit plast och ganska så ruffig miljö runtom. Men så länge man vet vad som gömmer sig där bakom plasten så känns det lugnt. Ja, då menar jag inte grönsakerna som odlas, utan om Cabo de gata med sin karga och bergiga natur, sina sandstränder, undangömda vikar och små byar. Kanske inte Spaniens finaste stränder som guideboken beskrev, men fina och framför allt så är de inte överfyllda till bristningsgränsen vilket annars är vanligt en varm spansk helg.  Så på andra sidan plasten väntar en mycket trevlig strand-, bad- och naturupplevelse på en.

Bättre fly än illa fiesta

Just nu pågår den årliga fiestan i Nigüelas. Den började i söndags och pågår till måndagkväll. Det har varit en-två aktiviteter varje kväll. Teater, dansuppvisningar, femkamp för barn och konserter. Men idag fredag brakade det igång ordentligt. Klockan tolv sköts skottsalvor så att det dånade mellan bergen. Skottsalvorna har till Teklas stora förtjusning varit dagligen, de inleder festligheterna för dagen. Nu under helgen är det programpunkter hela dagen och kvällen lång och längre än så… Sista programinslaget idag och imorgon är 02.30 respektive 03.00 (du läste rätt, mitt i natten).  Imorgon vid denna sena eller tidiga timma, beroende hur man ser det, drar två stycken orkestrar igång. När fiestan slutar för dagen? Enligt programmet så håller det på “hasta el cuerpo aguantes! vilket är likvärdigt med de engelska uttrycket “ until you drop”…… och spanjorer är av segt virke när det kommer till fiesta. Enligt information har byns alla barer och restauranger öppet till 5-6-snåret på morgonkvisten, men jag antar att det också är beroende hur lång tid det tar innan de sista tappra kastar in handduken. För er som tycker att svenskar är högljudda när de festar har aldrig festat med spanjorer. Toppa det sedan med lite engelsmän och du har något som slår de flesta svenska festljudvallar med hästlängder.

Vi betraktade programmet, begrundade informationen en smula och visualiserade det hela och kom raskt fram till att det är INTE läge för fiesta natten lång just nu. Så nu befinner vi oss i byn San José som ligger i naturparken Cabo del Gata-Níjar, lite öster om staden Almería. Enligt resguiden Lonely Planet ska här finnas några av Spaniens vackraste och minst befolkade stränder.

Här har vi checkat in på Hotel MC San José. Förhoppningsvis med en något lägre ljudnivå än den som kommer att vara hemmavid!

Som sagt – bättre fly än illa fiesta!

En gatans hund

Under vår första vecka på hemmaplan igen har vi hunnit vara fosterfamilj under ett par dagar till en 5-månaders valp som Linda och Frank hittade i sitt kvarter. Lufsandes omkring alldeles ensam med såriga trampdynor, skitig, hungrig och väldigt, väldigt trött. Naturligtvis kunde de inte låta bli att ingripa, det är inte den första hunden de räddat från gatans hårda värld. (Hunden Scooby som numera bor hos Franks dotter och sambo i England räddades efter att ha kastats ut som valp från en bil, ej stillastående…) De har två hundar varav den ene, som också är “hittehund”, inte fungerar så bra med valpar så behövde de hjälp och vi erbjöd oss. Så under ett par dagar så bodde och förgyllde Bailey vårt hem med sin närvaro.

För Teklas del har dessa dagar bestått av en massa, massa bus. Ibland kanske lite väl mycket….. Hon fick ibland den där looken som sa “ånej, inte den där jobbige kusinen från landet IGEN…”. Men för det mesta var det nog bara otroligt kul och härligt med någon som ALLTID var leksugen, oavsett tid på dygnet. 

I måndags var det dags att vinka av honom. Det finns en stiftelse vid kusten som heter CAS och som sedan 1986 hjälper övergivna och misshandlade djur. Till dem hade Frank och Linda vänt sig för hjälp. Och med deras hjälp har vår lilla skyddsling fått en mer permanent fosterfamilj och ska med största sannolikhet flytta till Österrike så snart alla vaccinationer och papper är klara. Men mitt hjärta höll på att brista när jag såg honom försvinna iväg längs gatan till bilen som skulle ta honom mot nya destinationer och äventyr. En helt underbar hund! Visst slog tanken mig att själv behålla honom men jag insåg att för vår del är det inte optimalt att ta sig an en energisk valp som ska fostras med allt vad det innebär just nu. Men jag blir också väldigt glad över att ännu en gatans hund (tyvärr finns det alldeles för många här nere) fått möjligheten till ett drägligt liv, antagligen mycket mer än drägligt.

Oavsett bristningarna i mitt hjärta (jag är och kommer att förbli en obotlig djurvän) så är jag otroligt glad över alla fina minnen  och alla skratt som denne lille filur gav oss. Buena suerta Bailey med resten av ditt liv!

Tillbaka!

Efter vistelsen i Svedala är vi nu tillbaka i vår andalusiska by sedan en vecka tillbaka. Men tyvärr var det inte bara packningen vi fick med oss på färden. Några gratispassagerare verkar ha smugit sig med och inte bara det, dessa eländiga “bassislusker” har även haft fräckheten att checka in i våra kroppar. Suck! Förra veckan var Andreas i princip utslagen och denna vecka är det min tur. Men det går väl över som allting annat……

Hur som helst, oavsett alla underbara upplevelser och kära återseenden som vi haft i Sverige så var det väldigt skönt att få komma hem igen, packa upp och ställa undan väskorna. Komma tillbaka till det ordinarie, humana frukt- och grönsakspriser, yoga med Kelly, bergen, luften och till en strålande sol som man kan lita på.

Alldeles perfekt väder kan man säga att vi har nu. Med perfekt tempererade dagar, inga 44 grader som de tydligen haft under augusti, och svala nätter och morgnar.

No hay lugar como el hogar!