Sköna söndag, skönt med grannar

Idag på eftermiddagen slutade det äntligen att regna. Det var väldigt skönt! Började ledsna lite på att bli blöt och kall så fort man stack ut näsan, vilket man som hundägare gör ett par gånger om dagen.  Regnets upphörande kändes som ett riktigt bra tecken på att det skulle bli en skön söndag. Vilket det har varit med träning (imorgon vilodag :-), plugga spanska (No hay de que!) och långpromenad med Tekla på Mount Urguell, (lilla berget med en vakande Jesus på toppen). Många små mysiga stigar och härlig utsikt över staden, speciellt utan regn och tillhörande dis.

På muren låg ett vårtecken, det är jag helt övertygad om. Bäst att börja ladda för det årliga vårskriket. Soon, very soon…

Men något som också är skönt är grannar. Idag när vi kom hem efter träningen, utmattade och med kurrande magar, så bestämde sig hissen för att mellan 1:a och 2:a våningen ta ett litet skutt och sedan tvärstanna utan minsta intention att fortsätta vare sig upp eller ner. Så där stod vi. Fick upp hissdörren och insåg att det var en halvmeter nedanför andra våningen utan möjlighet att kunna öppna dörren till själva våningsplanet. Tro inte att Andreas inte försökte, men det var totalt “imposible”. Det var bara att trycka på larmknapen… una momenta och sedan upptagetton…que? Men då kom vår granne dörr-i-dörr. Efter att ha konstaterat till en annan granne att “suecos” (svenskarna) har fastnat i hissen, så ringde hon larmfirman och efter utlovade 10 verkliga minuter (inte spanska) dök det faktiskt upp en reparatör som öppnade dörren och vi kunde kravla oss upp/ut. Det blev the easy way att fastna i hissen på. Rápida y fácilmente!

Hamnen, delar av Parte Vieja (Gamla Stan) och Centro i kvällsskrud.

Mätt och belåten

Restaurang Bokada avkryssat! Mätta och belåtna är vi nu hemkomna efter en något kort, men ganska blöt och ruggig promenad från hamnen. ( Det har regnat i dagarna två här nere och när det regnar vintertid här nere så regnar det… ordentligt!) (Inget halvdant eller så där lagom här inte… ska det vara, så ska det vara ordentligt.)

Vi hade beställt bord till 21.00 och då var vi bland de första gästerna. Mattiderna här nere är verkligen helt förskjutna om man jämför med de svenska. Inte förrän vid 22-tiden hade de flesta borden fyllts. Restaurangerna öppnar för middag tidigast vid 20.00 men oftast 20.30. Men då ska man komma ihåg att många av dem har öppet för lunch också mellan typ 13-16/17.00. Mat och vin är viktigt här nere! Alla tider på dygnet! Förutom under siestan då vill säga.

På Bokado idag valde jag krabbfylld ravioli och till “secondo” tog jag tonfisk med rischips. Tonfisken var superb, alldeles precis lagom i mitt tycke. Till det avnjöts ett vitt vin med en massa druvsorter, har nog aldrig hört på maken till en sådan blandning. Chardonnay, Viogner, Marsanne, Sauvignon och 4-5 till som jag  nu inte kommer ihåg. Maten var inte i toppklass, den var bra och det var gott, men inte i toppklass. Men SERVICEN! Verkligen fantastisk! Så himla gulliga, trevliga och snabba alla som jobbade där. Stor eloge. Läget är verkligen helt fantastiskt. ligger precis på udden in till den stora viken/stranden i San Sebastian och man har utsikt över inlopp, havet och delar av staden. Kommer att bli helt grymt att sitta där i sommar sippandes på en god drink eller ett glas skumpa. Looking forward!

Alldeles för bra…

….för att vara sant. Vilket det naturligtvis inte var.

Som ni förstår så har jag varit i kontakt med mäklaren till den fantastiska lokalen som vi mer än gärna ville hyra. Ja, jag skrev ville med flit. NU visar det sig nämligen att mäklaren hade en version av vad som gällde och ägaren en annan.

Jag hade hellre sett att mäklarens version var den riktiga då den var var mycket mer positiv för oss än ägarens. Det var/är inga problem med oss som hyresgäst MEN hon vill att vi som hyresgäster ska bekosta hela köksinredningen med skåp och vitvaror och även avgränsande väggar/skjutdörrar för rum. Men va f-n? Det är ju inte direkt något vi kan ta med oss. Skjutdörrar måttade för den lokalen? De kan säkert komma till användning för någon annat när man väl flyttar ut… Kanske som surfbrädor eller om man skulle få för sig att flyta över Atlanten på en flotte. Inte vet jag, det kanske är gängse kutym här nere vad det gäller företagslokaler. Men man tycker ju att ägaren borde upplyst mig antingen efter mitt mejl där jag skriver att vi letar boende eller vid mitt telefonsamtal med henne. Där frågade jag om lokalen var så att man kunde bo där, om badrum (de är i och för sig OK) och om kök.  Och allt var yes. Om inte annat åtminstone underrättat sin mäklare om vad som gäller men även hon var förvånad.

Började i och för sig få onda aningar då jag under promenaden med Tekla i morse hittade en annan mäklare som också hade lokalen ute (inget ovanligt här, mäklarna har inte ensamrätt) men då till drygt tusen kronor lägre hyra per månad. Annonsen som jag svarade på hade ägaren lagt in själv fast då till den högre summan. Misstag eller med flit - who knows!

Så nu är vi på ruta två igen, inte noll och inte ett, för visst har vi nu förslag på lägenheter att hyra efter veckans alla visningar…men inte någon som är lika udda, lika cool, lika åtråvärd…..

Men det är bara att BRYTA IHOP, bli alldeles matt, hyperventilera, göra en Britney, gråta en skvätt, och sedan gå vidare, glatt visslandes!

Kanske något urlakad och med en lite annorlunda frisyr, men i alla fall visslandes, någorlunda glatt.

När jag tänker efter så väntar jag med psykbrytet till söndag, vill gärna vara till min fördel vid vårt restaurangbesök imorgon kväll.

Gris

Det är vad det har varit här idag. Riktigt, riktigt gris…grått alltså, gris på spanska. Grått, grått och ruggigt. Nej tacka vet jag solen som sken igår.  Detta resulterade i en mitt i mellan dag och jag vet nog inte riktigt vad vi egentligen har gjort. Det var även vilodag från träningen så det mest aktiva var att ta en strandpromenad med Tekla, men det blev till hennes besvikelse inte superlång. Well, well, det kommer en dag imorgon med.

Gårdagens restaurangmiddag var inte en kulinarisk upplevelse direkt, det var alltså helt OK men ingen AHA-upplevelse. Men jag blev ändå inspirerad och nu vill jag ha mer. Jag fullkomligen älskar att gå på restaurang. Det är absolut bland det bästa jag vet och gärna då bra restauranger. Men denna “craving” har legat i träda lite, konstigt med tanke på restaurangutbudet i denna stad. Men igår kväll så började gaslågan sakta flämta igen. Detta resulterade i att jag idag har bokat bord på Bokado. Nerräkning till lördag har börjatr.

“ Njut av våra kulinariska erbjudanden och några av de bästa utsikterna över staden San Sebastian” . Ska bli intressant att se om detta uppfylls.



45 timmar och 50 minuter kvar i skrivande stund. Tick, tack…. Jag längtar.

What a birthday!

Idag har det varit min födelsedag… 24 år fyllde jag. Och med facit i hand känns det fantastiskt bra, känner ingen som helst skillnad mot att vara 23 år.

I morse blev jag väckt till sång, om inte skönsång, så i alla fall sång. En fantastisk frukost stod uppdukad, färskpressad morotsjuice, grekisk yoghurt, baguette och andra smaskigheter. Sedan togs halva bordet upp av presenter… till lilla mig! Tjohoo!

Rollerblades, skyddsutrustning och First Aid Kit…vad jag nu ska med det till…Que?
Sedan blev det att springa iväg på lägenhetsvisningar. Visning två var en omvisning så att Andreas även skulle få se en lägenhet som jag är totalt såld på och nu är vi två. 

En riktigt, riktigt cool lokal, stooooor, massa space. Inte helt färdig så man kan få vara med och tycka till lite. Nu håller vi tummarna för att det hela går vägen och att vi får flytta in där den 25 februari. Ser lovande ut, men man ska ju aldrig ropa hej eller vad det nu heter. Om inte annat så riskerar jag att få ett litet, men bara litet, psykbryt. Lite som lägenheten på Parmmätargatan, fast ett strå vassare och större,  mycket större.

Sedan var det träning på schemat, det kan man inte skippa, trots att man fyller år. Det blir ju så mycket trevligare att knäcka skumpan när man tränat och känner sig duktig.

Invigde en annan av mina presenter, världens mest långflygande frisbee, testad i vindtunnlar av en massa framstående fysiker…  eller i alla fall testad på stranden och på Tekla. Det räcker kanske så, men visst, den flög bra.

Blommor, jag har fått blommor! Älskar snittblommor!

 

En mycket svenskinspirerad blombukett från “mi amiga” Åsa. “Muy bonito” tyckte grannen en trappa ner som var den som fick ta emot den eftersom vi och ingen annan på vårt våningsplan var hemma. Skönt med grannar!

Ett bad när mörkret lagt sig över staden och ett glas skumpa senare var vi iväg till en restaurang för middag.

Snipp snapp snut så var dagen slut!

Än en gång muchas gracias tack för alla gratulationer via Facebook och mejl! Heaps of hugs!

El coche part 3.75

Vi kommer nog aldrig komma upp till part 4.0 innan bilen har gjort sitt och ska skrotas… och då fortfarande med svenska regplåtar. 

Idag tog Andreas tog sig i kragen och styrde kosan och bilen till ITV (besiktningen) i Irun med förhoppningen att nu skulle väl ändå strejken vara ett minne blott.

… inte det nej…. Byggnaden var totalt havererad. Klotter, slagord, krossade rutor m.m.  Två månader och det situationen verkar bara bli värre. Och det är ingen idé åka till den andra stationen för området i Urbieta för där är det samma sak. Dessa två stationer förser ett stort område och det är nu är tusentals bilister som är i behov av att få besiktiga sina bilar för att inte få körförbud och för att få försäkring godkänd. Jisses, hur ska det inte bli när de väl återgår till arbetet. Kaos är väl det enda ordet. Vi skulle kunna åka till en ITV far, far away och betala ytterligare 1000 kronor, men vi avvaktar ett tag till. Vi har totalt sex månader på oss så innan  april månads utgång bör vi ha sett till att hängt på spanska skyltar. Mañana, mañana….

Inte dags att sätta upp tältet ännu

Fick idag besked på att vi kan bo kvar i lägenheten till den 25 februari och det känns mycket skönt. Det kändes annars som att det var tältalternativet som gällde. Men vi låter tältet vara ouppackat ett tag till.
 
Mikel, ägaren till lägenheten vi bor i nu, har nya hyresgäster som  flyttar in efter oss. Men han var schysst nog att kolla med dem när de absolut senast behövde tillgång vilket gav oss lite extra tid. 

Jag har idag tittat på fyra lägenheter och imorgon har vi tre till inbokade och jag ska försöka boka in några till denna vecka. Så sedan hoppas vi på att ha något som vi kan tänka oss att slå oss ner i med våra 14 kartonger som nu antagligen blivit 15-16, 2 body boards och lite annat smått och gott nytt som vi införskaffat här nere. Vi har ju valt att nu leta efter omöblerat, eftersom det antagligen blir lättare med tanke på att vi hund. Så det blir till att bege sig ut på lite shopping så snart vi har något klart. Känns ganska skönt att få sina egna pinaler och möblemang, som man själv valt och tycker om. Speciellt sängen!

Negativa tankar ger aldrig positiva effekter

Det fick jag mig en påminnelse om igår då jag var ute på långis med Tekla längs vandringsleden efter havet. Ju närmre Pajales jag kom desto lerigare blev det. Men innan dess hade jag njutit av sällskapet, som förutom Tekla bestod av Atlanten, måsarna och en sjusärdeles utsikt. Utbytte några ord på stapplande spanska med ett glatt gäng som jag mötte och slängde några artiga hälsningsfraser till några fåtal andra vandrare. Sedan fick jag för mig att jag skulle följa blå pil ner till vattnet och sedan vända tillbaka. Den blå stigen var trång, väldigt bra lut neråt och täckt i lera. Eftersom jag redan var så skitig så brydde jag mig inte nämnvärt utan fortsatte neråt.

Efter jag halkat omkring en bit nerför så slår det mig att jag inte har mobilen med mig. “Men tänk om det händer något, jag halkar eller liknande och jag bryter någonting, inte en kotte kommer ju att få för sig att knata ner på den här stigen förrän vid påsk…” “Och jag som inte sa till Andreas vart jag skulle gå…” Ja, så snurrade tankarna ett tag i huvudet tills jag kom på andra lite mer positiva tankar. “Titta en pinne, nästan som en gåstav, det kan vara bra, hmm något klen…oahhhhhhhh, klafs, slafs och slir, knak, och pladask. Fritt fall framåt, drar i knäna och naturligtvis handen jag håller pinnen i som bryts av i fallet. Vilken smärta! Upp på benen och inspektera mina leriga händer och provdra  i höger lillfinger. Känns inte så bra… Nu återstår frågan är lillfingret brutet, stukad eller ur led? Hur ser ett finger ut som är ur led egentligen? Jag har ingen aning. Men när jag under vånda drar så känns det som om något glappar på plats. Tar mig ner till stenarna vid vattnet och tvättar av mig så gott det går. 

Klantmaja! Men jag är inte speciellt förvånad, har ju umgåtts ett bra tag med mig själv… så man är ju härdad vid det här laget. Jaja, inget annat gör än att försöka hålla handen stilla och bege sig hemåt. 1,5 timme senare är vi hemma, både jag och Tekla utmattade. Hon av att ha busat och jag av smärta. Av någon konstig anledning blev inte Andreas heller förvånad. Jämförde mig med ett barn, kommer hem alldeles smutsig och tillbucklad och börjar klä av sig sina leriga kläder i hallen, på hans nyskurade golv. Ja, jag är nog benägen att hålla med. Fick bli ett tvillingförband, smärtstillande och ett Skype-samtal till sjukvårdsupplysningen i Sverige. Med min boxhandskeliknande högerhand som bekräftelse så är det bara att inse, man ska aldrig, aldrig, tänka negativa tankar, det är verkligen som att be om att det ska hända. Nej, nästa gång ska jag glatt obekymrat tralla mig igenom längs de leriga stigarna utan att ägna en tanke på kvarglömda mobiler, benbrott och andra tråkigheter!

Over and out from Boxing Betty

En givande dag i hoppets tecken

Ja, jisses det här med lägenhet börjar verkligen bli en följetong utan dess like. Kanske något tjatigt men då skulle ni “walk a mile in my shoes”. Alla sajter som det kan finnas någon form av lägenhet till uthyrning, kan jag nu rabbla baklänges, ståendes på huvudet i sängen, klockan 03.24 och för varje sajt specificera potentiella lägenheter som jag någonsin har mejlat på. Har i skrivande stund precis avslutat en 3,5 timmes lång sejour där jag ännu en gång betat av HELA marknaden. Mycket givande, man vet aldrig när dessa färdigheter kan komma till pass.

I morse var jag också hos mäklare Carlos som har hand om uthyrningen av lägenheten vi bor i nu. Vi bokade tid igår, sen eftermiddag, och idag när jag stod på hans kontor på utsatt tid så såg han mycket fundersam ut:
- Har vi bokat möte idag?
- öhhhh, síe…..

Ja, man ska inte begära för mycket, det hade ju faktiskt gått mer än 12 timmar sedan vi hördes och bokade tid. 17 timmar får väl räknas som alldeles för lång tid för A) en man att komma ihåg B) en spansk man att komma ihåg C) en förvirrad själ (välj det alternativ du själv anser lämpligt) att komma ihåg. I alla fall fick jag prata med hans syster eftersom han hade lyckats boka in ett annat möte. Resultatet blev:

1. Hon suckade och himlade med ögonen när Carlos informerade om
    att vi har hund
2. Hon ska kontakta en som har två fräscha lägenheter i samma
    hus, men han är “él es muy difícil, el más difícil de todos”,
    vilket lovande betyder “ han är mycket svår, svårast av dem alla”.
    Av alla uthyrare som de handskas med vill säga.
3. På måndag ska jag titta på en vindsvåning som jag egentligen
    inte är intresserad av.

Med andra ord ett mycket givande möte!

Men nu hoppas jag på att min mejlbox ska vara överfylld med svar imorgon, i alla fall senast måndag. Hur resultatet varit på de senaste  4 miljoner mejl som jag skickat har jag redan förträngt…Det som sista som överger människan är hoppet…det sista….

Återigen vardag

Ja, vardag och vardag. Hur mycket vardag kan det bli när vi båda är lediga och i princip inte har några som helst obligations what so ever? Men även det blir en sorts vardag även. En sorts lunk, men med annat innehåll och andra prioriteringar än tidigare. Träna, gå promenader med Tekla, upptäcka omgivningarna, handla mat (bara det kan vara ett helt projekt), leta lägenhet (ja, det pågår fortfarande…), hålla kontakten med folk på Facebook och lite annat smått och gott. Men ändå en vardag och det är skönt. Livet i kappsäck under vårt besök i Sverige och ett ständigt byte av sängar fick (förutom ryggont) mig att längta efter att bara vara på en plats och slippa släpa på en massa packning över hela landet(nästa gång blir det en miniminipackning), vara bland våra saker (våra 14 kartonger med andra ord) och vardagen. Det var fantastiskt roligt att få träffa nära och kära och att få vara uppe på de Lill Sutsbergska graderna, no doubt about it! Men även den ordinarie vardagen har sin tjusning. Och det kändes skönt när jag faktiskt insåg att det för mig var helt naturligt att min vardag den befinner sig numera i San Sebastian.

Går inte att komma ifrån….

En orgie i fiestas

Igår kväll när vi precis var på väg att slumra in så väcktes vi av fyrverkeriraketer som brann av och sedan vid 03-snåret väcktes vi igen av vad som lät som en hel blåsorkester med trummor…. Lo que en el mundo? I och för sig hade jag under en sen kvällspromenad med Tekla reflekterat över att det var lite väl mycket “youngsters” ute för att vara en vanlig vardagkväll så man kunde ju räkna ut att något var på gång. Men en trummande blåsorkester “miss i nassen” hade jag inte riktigt räknat med.

Sedan när vi i morse kröp fram under vårt dunbolster så slogs jag av hur lugnt det var, inte en enda baskisk kotte i sikte så långt ögat kunde nå. Och kontoret mitt emot var helt nedsläckt…. Jaha, någon sorts helgdag…igen. Så det var bara att sätta sig vad datorn och börja luska fram lite info om vad som egentligen var på gång i “la stada”.

“Den 20 januari är “dia de Sainte Sebastian”. Han var ett kristet helgon och martyr, sägs ha dödats under den romerske kejsaren Diocletianus 's förföljelse av kristna,  cirka år 288 . Den firar invånarna i San Sebastian med en festival kallad “Tamborrada”. Vid midnatt till den 20:e så börjar den med att borgmästaren hissar San Sebastians flagga under stor pompa och ståt. Under 24 timmar är sedan hela staden full av ljudet från trummor…. (24 timmar! Men allvarligt! Skribentens anm.) Både vuxna och barn, utklädda till kockar och soldater, marscherar omkring i staden med trummor. Efter 24 timmar  upphör festen med att flaggan sänks vid midnatt och Tamboreadas spelar stadens hymn medan alla sjunger med i takt med trummorna.  För "Donostiarras" är detta är den mest kända festivalen under året.”

Det förklarar det hela…. Inte för att jag på något vis kan klura ut sambandet mellan martyren Sainte Tomas och allt trummande i takt och framför allt otakt. Det verkar inte heller vara riktigt klart för invånarna heller, diverse teorier som florerar. Antar att några trumentusiaster helt enkelt såg ett gyllene tillfälle att klämma in ännu en festdag bland alla andra baskiska festivaler och helgdagar som bara helt enkelt måste firas så det står härliga till. Och varför då inte ackompanjerat till trummor. Naturligtvis med det stående inslaget av god mat och tunnvis med spansk cider…

Invigningsceremonin igår – klicka här

Från vårt fönster, filmat idag onsdag – klicka här

Oh please have mercy….

Endast 8 timmar och 45 minuter kvar… and still counting….

Jag ser ljuset

Into the light! I Sverige var jag trött och fruktat gäspnödig i princip hela tiden. Antagligen beroende på mörkret som lägrar sig över dessa breddgrader vintertid, natt som dag. Men nu när ljuset återvänt, eller vi till det rättare sagt, har gäspningarna förpassats till min kropps undanskymda vrå och kommer endast att tas fram vid riktigt välbehövliga tillfällen. Till exempelvis när man är vidrigt utpumpad på grund av fysisk utmattning eller vid brist på sömn men INTE beroende på avsaknaden av dagsljus. 

We are back!

Efter ett lite längre besök i Sverige över jul, nyår, en snö- och minusgradfylld vistelse i Lill Sutsberg och Andreas  mosters rockiga 60-årspartaj så är vi nu åter hemma i San Sebastian. Och det känns skönt! I taxin på väg ut till Arlanda, blickandes ut över grådaskigt Stockholm, så kände jag förväntan och glädje över att snart få befinna mig i vårt nya hemland igen.  Visst kommer man att sakna alla nära och kära, men förhoppningsvis så får vi besök snart…

Hasta luego Sverige!

Det gäller att njuta in i det sista! Tekla gör en sista snöängel ute på Arlanda innan det är dags att checka in och bege sig hemåt igen.

 

 

Från snö till sand…

Så länge man är med sin flock och man får busa järnet är livet tipp topp.

 

 

Och lite kul var det att få träffa polarna igen på stranden. Vi menar vi inte den tvåbente…

Destination Lill Sutsberg

Platsen som oavsett var jag än befinner mig i världen är “hemma-hemma för mig. Det är här min min personliga trygghet huserar och det är hit jag många gånger längtar. Det är här jag hämtar “styrka, kraft och levnadsmod” som det så tjusigt heter och fyller på energidepåerna. Här har jag tillbringat mina barndomssomrar och vinterlov. Slagits med mygg och brorsan, hämtat hem korna från skogen efter dagsbete, i tidig ålder puttrat fram på morfars brandgula Aktiv-skoter, lärt mig uppskatta palt och blodpannkakor, åkt långfärdsskidor i månskenet med mamma, tillsammans med sportstugekompisen Karin sprungit på taniga (ja, taniga och taniga…) ben ner till sjön för att bada och snorkla efter blodiglar, fiskat i någon avlägsen tjärn med pappa, plockat hjortron och rensat fisk med mormor, med kusin Camilla suttit och fnissat åt pappas kärleksbrev till mamma som vi råkat hitta i pappas gamla rum hos farmor och farfar och därefter citerat kärleksstrofer under en hel sommar (inte undra på att ens föräldrar ville lämna kvar en…), varit med på slåttern… Ja, många av mina mest fantastiska minnen är från denna plats. Till min stora lycka har jag hittat en man som även har vett att uppskatta denna plats. I am lucky!

Fjället som skymtas i bakgrunden är Marsfjället, 1589 m.ö.h

 

 

 

 

 

 

 

DDen närmsta och enda grannen på några kilometers radie (Sportstugorna borträknade). Här bor Eri, mammas faster och min extramormor. 85 år and still going strong. Imponerande! Hon var med mig och min kompis Åsa till Shanghai när hon var 80….

Utsikten över sjön från taket. En regnbåges början och slut skymtades på vardera av solen. Har jag aldrig tidigare sett i januarikyla.

 

 

 

 

 

 

 

God fortsättning amigos!

Det gamla året avtackades och det nya året välkomnades på plats i Sörböle utanför Sundsvall med la familia. Bland annat med en stor fet egentillverkad bomb… Eftersom vi alla överlevde  utan några som helst men och moster Lillians hus fortfarande står kvar i samma befintliga skick så kan det nya året inte bli annat än lyckat!

Men inte bara detta garanterade en bra start på 2010. Mest berodde det nog på ett fantastiskt härligt gäng, god mat och dryck (skumpa, skumpa, osså lite mer skumpa) och ett fantastiskt vinterlandskap.

Jag hoppas att ni alla hade en fint slut på det gamla året och önskar er en riktigt god fortsättning på det nya året – 2010!