Så är vi då tillbaka i den spanska solen igen. Hemma i Nigüelas sedan snart två veckor tillbaka. Väskorna är med andra ord uppackade, tvätten fixad, dammlagret bortstädat, jeansen av och shorts och linne på och det mesta som vanligt igen. Vilket är ganska så mysigt faktiskt. Hade ingen som helst lust att åka tillbaka till Spanien när jag knatade omkring i det svenska blåbärsriset men väl tillbaka i Nigüelas under strålande sol, prunkande vinrankor och mogna fikon så ändrades detta raskt till att jag visst ville vara där jag just nu är. Tack och lov så har den spanska hettan som varit gett med sig och det är nu ganska behagligt med ett gradantal på mellan 22- 27 grader. (Horrible är ordet på allas läppar när man pratar om vädret som varit här nere under sommaren.)
Att åter få stifta bekantskap med de fantastiska spanska priserna på grönsaker och frukt, vilket vi äter mängder av, var också trevligt. Jag vet att jag nämnt det förut, men för jisse namn, bara man sticker in näsan på en svensk matvarubutik och tänker ordet grönsaker så blir man ju 200 kronor fattigare. Inte nog med att tomaterna är billiga här, de dessutom smakar ju tomater också!
Vi lyckades med att pricka in att komma hem till den årliga fiestan här i byn…. och det är ju ett trevligt inslag i vardagen om det inte vore för alla himskans raketer de envisas med att fyra av ideligen, dag som kväll. Inte undra på att spanjorer pratar så högt, de är ju för fasiken lomhörda hela bunten efter vuxit upp under liknande former. Och nej det är inga färgsprakande fyrverkerier det bjuds på utan bomber av de mest ljudliga slag. Med tillhörande eko mellan berg och dalar. Dessutom ackompanjeras de ofta av kyrkklang, bara för att vara riktigt säkra på att ingen, INGEN, ska undgå att här minsann är det fiesta. Så Tekla och stundtals även Bus har gått omkring med skrämselhicka. Vid den första smällen som brändes av så höll Agnes på att ramla ur sin säng med uppspärrade ögon, nu reflekterar hon inte längre…. eller så är hon helt enkelt så där spanskt lomhörd hon också numera.
Sakta och inte alltid så speciellt säkert går det framåt. Igår fem och en halvmånad gammal så tog Agnes sina första ordentliga “kryp”.
Krypandet triggas av att hon vill vara där Tekla är. Vilket numera är ganska så OK med Tekla. Hon kommer med bollar till Agnes, ligger till och med KVAR när hon kommer “farandes” och fixar en ansiktstvätt då och då till Agnes stora förtjusning. Att man sedan får sina öron dragna så att man piper lite är inget man tjurar över så länge. Agnes har också börjat med smakportioner och idag slukades morgongröten med stor aptit och potatis- och morotspuré är även det en riktig höjdare. Hennes första riktiga tår trillade också igår. Så nu känns det som om varje dag har något nytt med sig vad det gäller Agnes.
Himmel och pannkaka vad det går fort! Dagarna försvinner i rasande fart. Laga mat, äta, sova, åka på yoga, gymma, promenader med Tekla, palla fikon, vindruvor och äpplen, (koka marmelad), handla, tvätta, hänga tvätt, plocka (vad kommer alla saker som hela tiden flyter omkring i hemmet?), dammsuga/torka golv (hår, hår, hår… mängder med hår, mest tappar nog jag själv för tillfället, att man inte blivit flintis är ju ett mirakel), försöka hinna kolla mejlen, gulla, krama, leka, busa, amma, mata, natta, pumpa osså börjar vi om från början. Mer spännande än så är det inte för tillfället. Fast ändå vansinnigt spännande!
PS. Nej, Agnes har fortfarande inte kommit in i det spanska systemet. Fått information av Alejandro att under september månad så kan Registro Civil i Granada, på grund av semester som resulterat i underbemanning, endast expediera totalt 25 stycken personer per dag, vilket gör att man måste hänga på låset och gärna en bra stund innan de öppnar, vilket han inte har möjlighet till. Men eftersom vi nu har hennes riktiga svenska pass i ordning så är det inte längre någon brådska men för Alejandro har nu detta, som från början var ett mycket enkelt uppdrag, blivit en personlig utmaning. Still in progress m.a.o
¡Hasta la proxima!
