I am a happy Camper

I fredags tog vi en liten eftermiddagstur till Sa Calobra, den turisttäta grannviken, några berg bort. Trots lågsäsong så var där det ett 20-tal bilar och en buss (med tillhörande människor alltså). Två av de fem restaurangerna (som alla verkar servera self service-mat, mat tillagad utan större kärlek) var öppna och vi åt en mycket enkel, ganska så trist, men dyr lunch. Absolut godast var -

 
-jordgubbskakan! Den var det absolut inget fel på!

Sedan själva attraktionen, stranden som ligger lite dold i en djup spricka i bergen, en ravin som går under namnet Torrent de Pareis och som löper från havet in i bergskedjan Tramuntana. Här går en vandringsled som enligt många är en av Mallorcas finaste. Detta blir ett av våra projekt som jag ser fram emot under denna vecka. Packa en ryggäck, på med vandringskängorna och tillsammans med Andreas och Tekla (Lilla Bus får nog hålla ställningarna hemma) bege sig av rätt ut i det vilda.

Vackert, inte sant?

På lördagen var det shopping som stod på schemat. Innan vi fyllde bilen med mat, vatten och värmeljus så tog vi en åter en tur till det inte så fagra Inca. Men vad skulle vi då där att göra? Jo, det är så att denna stad (Mallorcas tredje största med 25000 invånare) är känt för sina läderindustrin och då speciellt det numera ganska så kända skomärket Camper. Och jag, jag gillar Camper så tacka fasiken för att vi skulle till Inca!

 Så här ser en happy Camper ut! Två par Campers för € 74.

Efter min skoshopping var det Andreas tur. Vi mötte upp vår hyresvärdinna Rosa som varit snäll och tagit emot hans paket från Amazon med en ny Xbox. Så nu är vi båda nöjda och glada.

Av Rosa ( och hennes föräldrar som är de som äger huset, men det är Rosa vi haft kontakt med) fick vi en flaska vitt vin från trakten (Inca, av alla ställen!) och en påse med nyplockade mandariner. Var tvungen att provsmaka så fort jag kom hem och…… mmmmm, gott! Ja, mandarinerna alltså, vinet får Andreas festa på, så festar jag på mandarinerna och håller C-vitaminhalten på topp. Gulligt av dem!

Från hamn till hamn

I lördags förra helgen gjorde vi en heldagsutflykt med betoning på HEL. Mer HEL än vi kanske hade tänkt oss från början. Mitt på dagen satte vi av längs slingriga bergsvägar för att bege oss mot de nordligaste delarna av ön, Port de Pollensa och Cap de Formentor. Ett pågående rally satte stopp för vår planerade färdväg och istället fick vi och andra bilburna lördagsflanerare i sakta mak snirkla oss längs en omväg som tog oss till öns inre regioner och förbi det ganska så fula samhället Inca. När vi så till slut kom till Port de Pollensa parkerade vi bilen nere vid hamnen och eftersom matklockan ringde och levde om på högsta nivå slog vi oss inmediatamente ner på en lockande restaurang vid vattnet. Lunch!


På rekommendation tog jag grillad fiskfilé av Tilapia/ St Peter´s fish//Sankt Pers fisk (beroende på vilket språk man nu föredrar), en fisk jag aldrig förut smakat. Mycket gott! Mätta och väldigt, väldigt nöjda med både miljö, service och framför allt maten körde vi sedan vidare ut på Cap de Formentor för att spana in vyerna.

Sedan bar det av hemåt, ja det var vad vi trodde i alla fall. Men i en korsning, 2,5 mil från hemmets lugna vrå, blev vi informerade av en polis att det var totalt imposible för oss att ta oss hem på grund av rallyt. Tydligen pågick detta rally under hela dagen, uppdelade i ett antal vägsträckor och sista sträckan var från Puig Major, (högsta berget) ner till byn Sollér. Som sagt helt kört får vår del. Vägen skulle öppna igen vid 23.00…… och nu var klockan 18.00. Jaha, vad göra under fem timmar? Ja, där i korsningen mitt ute i ingenstans med enbart en halvsliten bensinmack kunde vi ju inte tillbringa alla dessa timmar. Ingen idé att vare sig deppa ihop med en hängande läpp eller bli irriterad för vad skulle det hjälpa? Nada. (Fast man kan ju tycka att några skyltar längs vägen med information när vägen kommer att vara stängd utplacerade någon eller några dagar innan kanske hade varit på sin plats, men det tyckte tydligen inte vara sig arrangörerna eller den spanska polisen.) Utan det blev till att ännu en gång snirkla oss nerför och genom byn Inca som inte hade blivit något vackrare  sedan vi passerade för ett par timmar sedan. Ut på motorvägen mot Palma och sedan svänga av för att sick-sacka oss över bergen mot Sollér och Port de Sollér. Middag måste man ju äta oavsett och varför inte passa på att göra det i Port de Sollér nu när vi inte hade så mycket annat bättre för oss. Civilsation-restaurang–mat-tidsfördriv-hyfsat nära hem (4 mil, men om man väljer att hyra ett hus “långbortibushen är det hyfsat nära hem) kändes som ett vinnande koncept.

I Port de Sollér parkerade vi bilen, traskade ner till viken som byn ligger längs med, såg oss omkring och där på ena sidan så såg levande ljus som brann och lockade. Stället för kvällen – Agapanto!

Bingo…. igen! Vad är egentligen oddsen för att man under en och samma dag, helt på måfå, ska få uppleva två riktigt bra restauranger? Jag bara undrar? Jag som fullkomligen älskar att gå på restaurang blev lite smått lyrisk. Agapanto ägs av en “chic” äldre tyska som haft restaurangen i 8 år och som fortfarande är otroligt serviceminded, ser ut att gilla det hon gör och som verkar hålla stilen, både restaurangmässigt och personligen. Trots lågsäsong (snart dags att stänga under 3 månader) och därför inte så mycket gäster så brann levande ljus på alla tänkbara ställen, maten var supergod och hon genuint trevlig. Så där satt vi i godan ro och avnjöt en 3-rätters och swish så hade klockan närmat sig vägöppning och hemfärd. En bit utanför Sollér var målgången och vi såg de sista bilarna komma i mål innan vi äntligen fick tillåtelse att i månens sken bege oss  hemåt.

Lite efter midnatt kunde vi MYCKET mätta, belåtna och trötta krypa till sängs efter en heeeeeeeeeeldag, slingrandes från hamn till hamn eller rättare sagt från restaurang till restaurang.

Mallorcanska dagar flyter förbi

Det är ett tag sedan jag skrev och vi är naturligtvis inte strandsatta längre, ovädret har dragit förbi och elen kommit tillbaka. Och efter regn kommer ju solsken. Dagarna flyter på och istället för att trötta ut er med en massa text om hur vi förgyller dem så får ni ett litet potpurri av bilder som antagligen säger mer än ord.

Strandsatta

Knappt ett dygn efter att vi anlänt rullade det STORA ovädret in över ön. Vid lunchtid på söndagen försvann elen och i skrivande stund (klockan 03:39, siestan igår på eftermiddagen gjorde sig påmind nu...) så är den fortfarande inte tillbaka men det STORA ovädret, det håller i sig. Åska, blixtar, ÖSregn (med betoning på ÖS) och kraftiga vindar om vartannat. Med ett och annat litet kort uppehåll med enbart “vanligt” regn. Men när vindarna ryter runt knutarna och palmen utanför rasslar så att bladen håller på att trassla in sig i varandra vet man att det är “fara o färde” igen. Inte många minuter efter så dånar åskan mellan bergen så att rutorna skallrar, blixtarna skär genom luften och lyser upp vårt numera så mörka hus, regnet piskar rakt ner. Någon vädergud som står med högtrycksslangen och om och om igen envisas med att rikta den ner hit. (Lägg av med det nu, vi vet att ni är mäktiga!)

Men vi har ju tak över huvudet. Fast ingen el då. Och just det här huset i motsats till många andra spanska hus är helt beroende av el. Ingen kamin eller öppen spis, ingen gasspis utan el och vattenpumpen den går på el likaså. Ja också naturligtvis kyl och frys som man knappt vågar öppna med rädsla för att släppa ut kylan. Dessutom glömde vi hamstra stearinljus och förrådet som huset hade att bjuda på börjar nu sina. Men den batteridrivna stormlampan, pannlampan och ficklampan vi hade med oss kommer väl till pass nu, eller i alla fall tills batterierna börjar sina. Men vi bunkrade i alla fall dricksvatten så det har vi fortfarande mängder av. Alltid något.

Så igår igår blev det sallad till lunch och till middag värmde vi rester från lördagen över en provisorisk värmeljusugn. Så oavsett om elen kommer tillbaka idag måndag ,när söndagsfriden åter blivit vardag, så blir det nog till att sätta sig i bilen och snirkla 45 minuter över berget till Sóller för lite shopping.  Bunkring av stearinljus av alla de slag, lättuppvärmd föda och stormkök står på listan. Skulle det krisa ordentligt så finns ju alltid Gran Hotel att checka in på. Så helt strandsatta är vi ju inte….ännu.

Destination Cala Tuent

Vi är nu på Mallorca. Här ska november månad tillbringas. Mallorca är den största ön i ögruppen Balearerna. Antalet invånare är 700.000 – 800.000 (uppgifterna varierar) varav hälften i staden Palma. Ön är ett av Europas mest populära resmål och fler än 10 gånger så många turister som bofasta finns på ön varje år. Men dessa kommer vi inte att trängas med eftersom november månad innebär lågsäsong.

I fredags packade vi bilen full. Resväskor, hund, katt, våtdräkt, harpun, kattlåda, datorer, stormlampa, ficklampa, kamera och sladdar om vartannat. Körde upp till Valencía där vi tog nattbåten över. Körde iland i Plama tidig morgon och styrde norrut. Vårt mål var lilla viken Cala Tuent på andra sidan av bergskedjan Serra de Tramuntana.

Halvvägs blev det frukost på mångstjärniga hotellet Gran Hotel i Sóller, (himskans gott, mysig miljö och jag verkligen njööööt efter natten till sjöss på halvskunkig båt). Här mötte vi även upp vår hyresvärdinna Rosa och fick nyckel till huset vi hyrt och vägbeskrivning,  samt fyllde bilen ännu mer med mat och vatten. Sedan begav vi oss upp, upp, upp längs högsta toppen Puig Major och sedan ner, ner, ner på andra sidan längs den MYCKET slingriga vägen (Mallorcas svar på norska Trollstigen) som leder mot havet och Sa Calobra (grannviken) och Cala Tuent.

Tekla njuter av bilfärden på bästa sätt.

I Lonely Planet kan man läsa följande:

“The road down to the small port of Sa Calobra is a spectacular scenic drive. The serpentine road has been carved trhough the weird mountainous rock formations, skirting narrow ridges before twisting down to the coast in an eternal series of hairpin bends.

During summer you wont be alone. NATO would be proud to organise such an operation. Divisions of buses and fleets of pleasure boats disgorge battalion after battalion of tireless tourists. It makes D-Day look like play lunch. Sa Calobra must be wounderful on a quiet, bright, midwinter morning. So in summer, if you have wheels, skip the crowd scenes and follow a turn-off west for Cala Tuent, a tranquil emerald-green inlet in the shadow of Puig Major.”

Första anblicken av “vår” lilla vik.

Om ni tycker att vår vanliga lilla hemby Nigüelas låter litet och “off” så är det inget mot det här! Enstaka utspridda hus på sidorna om den lilla viken.

En del av dem fantastiska stenhus som blir ett med den storslagna naturen. Här ser man restaurang “Es Vergeret” skymta. (Jo, det ligger en restaurang men tror knappast att den är öppen under lågsäsong.)

Vi själva “checkade” in ett litet gulligt enplanshus väl dolt av grönska, 100 meter från stranden.

La casa - här bor vi (klicka)