Ingen sill, men några goa (s)nubbar

Midsommarhelgen för vår del har gått i princip obemärkt förbi. På midsommaraftonen konstaterade vi bara att så var fallet och sedan åkte vi till havet och tänkte inte mer på det.

I lördags tog jag mig en shoppingrunda i grannbyn Dúrcal, som är den största av byarna här i dalen. Blev bland annat ett besök i favoritbutiken Nomadas som säljer Outdoorprylar (butiken är av varianten “mycket saker på liten yta”, men har fasiken i princip allt som man kan tänkas behöva för att aktivera sig utomhus och finns det inte så är det bara att beställa). Guillermo som äger butiken är en trevlig snubbe. De två sandalpar (varför nöja sig med ett par, när man kan köpa två?) som jag var intresserade av fanns inte min storlek så han skulle beställa dem, så i väntan på dem så knallar jag omkring med Teva flip-flopparna jag fick av honom. Visst e´de fina?  Rabatt får man också alltid. En ren fröjd att handla där som ni förstår. Vi blev även medbjudna  att haka på en liten trekkingtur med honom, hans bror Victor och kompis German. Kan man ju inte tacka nej till, så lite senare på eftermiddagen drog vi alla till Las Alpujarras. (Guillermo gjorde sig även besväret att leta reda på vårt hus, eftersom han inte kunde komma fram på vår mobil. Han hade lokaliserat oss med att fråga efter “los suecos - en riktigt blond en och en riktig lång”. Pluspoäng eller hur? ). Ravinen som var tänkt att vi skulle ta oss fram i var lite väl otillgänglig och ogenomtränglig (naturen här är inte så förlåtande som den svenska, det mesta rivs eller sticks) så det fick bli lite alternativa vägar och inte enligt plan. Fast vad gör det? Några nya goa snubbar, ett givande språkutbyte (de tränar sin engelska och vi vår spanska), strålande sol och som vanligt fantastiska vyer. Vad mer kan man begära? Nada! En dejlig dag avslutades med en kall öl och en tapas.

Vårt coola hus

Man får ta det onda med det goda. Nu när termometern stadigt håller sig runt 30-strecket och solen bara gassar o brassar så kan jag medge att jag är väldigt lycklig över den spanska byggtekniken eller är det avsaknaden av den som gör mig glad? Man kanske ska säga den spanska varianten av byggteknik, för det är ju inte så att husen håller på att rasa samman eller något, utan bara saknar vissa värmande detaljer såsom två – eller treglasfönster, isolering och korrekta och med flit utplacerade ventilationskanaler (hit räknas inte springor vid fönster och dörrar etc). Dessa hus som är så in i bombens kalla vid kyligare väder, men oj så underbart svala på sommaren. Ingen risk för härdsmälta på hjärnkontoret med andra ord. Ett coolt hus – det tackar vi för!

Och nu när vi ändå är igång och pratar hus så kanske jag ska slå slag i saken och ta er på en liten husvisning. Jag tror jag gör det, då kan jag även passa på och ta tumstocken med mig och mäta golvytan eftersom försäkringsbolaget envisas med att vilja veta det.

En halvtimme senare:

Japp - två flugor i en smäll eller som man säger på spanska “dos pájaros de un tiro”, här pratar man inte flugor utan fåglar och stenar, precis som i engelskan “two birds with one stone”. Nu har jag alltså både mätt (90 kvm) och tagit foton.

Bienvenidos a nuestra casa!

Vårt hus i mitten och “vår” gata, Camino de la Sierra. Grymt brant backe vi parkerar bilen i. Står man längre upp så finns det två alternativ på att sig ur bilen. 1. Genom att pressa sig mot dörren och sedan kravla sig uppåt/utåt utan att med en smäll bli ruggigt klämd (förarsidan)  2. Hålla sig i handbromsen medan man öppnar dörren (avståndet till nästa bil bör iakttas) och innan man sakta spänner loss säkerhetsbältet så kör man ut en fot i marken och pressar emot för att förhindra att man ramlar ut ur bilen (passagerarsidan).

Nedervåningen består av hall, köksdel, vardagsrum och matdel. Även ett garage, men där får ni INTE kika in för det är knökfullt med prylar. Våra och husägarens.

En trappa (trappor, trappor, trappor och högt till tak) hittar man tre sovrum, två små och vårt ”dormitorio principal” och två badrum varav det ena är endast i anslutning till vårt sovrum. Vilket är ganska (l=väldigt) så skönt när man har gäster. De får hålla sig till sitt och vi har vårt helt i egen majestät.

Poolområdet som vi delar med hyresvärden. Där en av hennes fyra döttrar för tillfället envisas med att ligga och plugga, läsandes HÖGT, högre än när man pratar och på smattrande spanska. Vi hoppas verkligen att hon snart ska ta sommarlov och helst börja sommarjobba också. Mittenbilden är terrassen på baksidan mot poolområdet som har tak till stor del och därför ett alldeles perfekt ställe för torkning av tvätt. Sedan ytterligare en trappa upp, takterrassen som vetter mot gatan så där har man full koll på vad som händer, när getterna är på väg hem och så. Muy importante!

Det var det! Nu är det dags för ett dopp! Sedan kanske, men bara kanske, ska jag fylla i dokumenten till försäkringsbolaget….. eller så gör jag det imorgon. Hasta luego!

Resumé av en späckad vecka

För ett par dagar sedan åkte våra gäster tillbaka till Svedala och vi har nu återgått till vår vardagliga lunk. Under besöket var det  ett ganska så späckat schema. På aktivitetsschemat fanns det en hel del bergsturer av varierande slag både per fot och bil. Över hängbroar, genom vatten, över snö, genom dis och moln, brant uppför, tvärt nerför, längs stup utan slut, smala, mycket smala bergsvägar som framkallade ångestladdade neeeeeej från Tuva, (fanns en anledning till att hon alltid satt i mitten där bak) och som vanligt oändliga vyer. Men det var även svalkande strandliv vid Medelhavets rand med färsk grillad fisk till lunch, långa frukostar på takterrassen, utforskande av grannbyar med spansk söt småskalig lunchunderhållning (klicka om du också vill se) och tapas y cervezas hos Miguel´s här i byn (en av byns 5-6 barer, säg den svenska by med ett invånarantal på cirka 1300 som kan ståta med det?). Och är man i Andalucien går det inte att komma ifrån att man ständigt får nya fyrbenta bekantskaper, vissa något mer bedårande än andra.

Monachil

Också i Monachil….. behöver jag nämna att jag är helt galen i hundar……? Och den här lille glade valpen ville man bara ta med sig hem. Vilket litet lyckopiller!!!

Salobreña

Måste nog tillstå att jag känner mig ganska så nöjd med utbudet på aktivitetsfronten, kanske att man kunde klämt in något mer kulturellt inslag. Men i och för sig så kanske Nigüelas och Valle de Lecrín, med sina gamla vitkalkade hus, smala åsnegränder, grotthus, cortijos, stråhattsbeklädda gubbar, förklädesprydda tanter, oliv- och mandelträdslundar, citrusodlingar och allehanda fyrbentingar - hundar, katter, åsnor, getter med fåraherde i släptåg, höns, tuppar och hästar med sina stolta ryttare - som trafikerar byns gator räcker ganska väl som kulturellt inslag. 

Så efter en “hektisk” vecka är vi nu tillbaka till att rutinmässigt krypa in och ur våra svettiga träningskläder.  Men det tar lite på krafterna att vara både reseledare, hotellföreståndare och aktivitetssamordnare till råga på allt med en gnutta släng av träningsmani. Men terrassen som numera pryds av ett stort skuggande parasoll är ett alldeles perfekt ställe att ta igen sig på, speciellt med en ruggigt bra bok.

Qué calor!

Vilken värme! Enligt mig är det inte för varmt eller för kallt, alldeles så där precis “lagom”. Men för Torbjörn, Andreas systers sambo, så var det tydligen väldigt varmt när vi igår knatade en, till Tekla stora förtjusning, lååååång bergsrunda. Ja, avståndsmässigt kanske inte så långt, 7,5 km, men tidsmässigt så blev det en låååååååång runda. (Fast rekordet innehas fortfarande tillsammans med Teresa och Helle, fast där var ju en vinflaska inblandad förstås.) I alla fall så hävdade “beduinen” vi hade med oss med att man kan kunde stänga ute värmen…..

……….men varför i hela friden blir han då så svettig?

Jag är något skeptisk till denna teori, en teori som även min farbror Raul brukade tillämpa. Och inte blir jag mindre skeptisk när Torbjörn är den person som svettas mest av alla jag någonsin mött. Ja, han går alltså inte omkring hela tiden och är svettig, vi pratar om kombinationen fysisk aktivitet, värme och sol. Totalt sjublöt, till och med kepsen! Fascinerande!

På vägen upp mötte vi två spanjorer som var och inspekterade sina ägor längs vägen. Efter hälsningsfraserna så hojtade Torbjörn från någonstans under sin keps och collegetröja “Qué calor!” Los spanjackos i sina svala, ljusa sommarskjortor tittade storögt på honom och flinade sedan mycket muntert. Los turistos……

Efter promenixen och för vissa av oss en välbehövlig dusch så blev det en härlig lunch på Alquería de Los Lentos. En gammal kvarn som numera är ett hotell och en restaurang och drivs av vår trevliga granne.