Idag på kvällskvisten tog vi en promenad rätt in i mörkret så att Andreas skulle få kolla batteriet i sin extremt vällysande pannlampa som han använder när han är ute och cyklar mountainbike. Vi knatade upp till Mount Ulia.
Det var helt okej att promenixa runt i mörkret tills Andreas började prata om män i hockeymasker då tyckte både jag och min livliga fantasi att det började kännas lite kymigt. Lite så där Blair Witch Project. Höll på att få riktig skrämselhicka när vi kom genom skogen upp till toppen och på parkeringen står en ensam motorcyklist alldeles blickstilla under ett träd... naturligtvis för att han antagligen blev bländad och inte kunde göra så mycket annat än att stå just helt stilla, men ändå. Lite läskigt, fast jag undrar vem som egentligen var mest rädd? Han eller jag?
Sedan började det hända något konstigt med Tekla... Hon blev helt uppspelt, började rusa runt smått ylandes och flåsandes med tungan ute och ögonen lite lätt grönt lysande. Vad i hela friden håller på att hända undrade vi?
Sedan blev hon helt stilla, satte sig ner och stirrade på oss under en tystnad som varade i flera sekunder. Hon reste på sig och med en sista blick på oss försvann hon in i skogen....
Njaaaaeee, kanske inte riktigt då..... Fast lite alien är hon nog allt....lite.
Sedan var det väl tur att vi inte tog vägen som Andreas föreslog först. Den tar 2,5 timme och med tanke på att lampan slocknade precis när vi kom ner till vägen och då hade vi varit ute i en timme.... Hade varit lite väl upplevelserikt att snava fram längs de avgrundslika klippkanterna i mörkret....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar