Varsågod och sitt

När man ska “göra affärer av mer kostsamt slag” så vill de gärna att man ska sitta ner för att diskutera igenom ärendet.  I banker, resebyråer, butiker för fest- och bröllopskläder, sängspecialister och möbel-butiker har jag snubblat över ett eller flera skrivbord med två tillhörande besöksstolar. Här tillämpas inte den i Sverige så frekventa “över disk”-metoden, som ju är lite mer “drive through” om man jämför med “sitta-ner” varianten.

Här låter man kunden och ärendet ta sin tid och är mycket noga med att skapa en personlig kontakt. Visst känns det lite konstigt ibland att som svensk slå sig ner mitt emot en något vindoftande (om det är efter siestan) sängförsäljare som bakom sitt skrivbord febrilt bläddrar bland prisuppgifter  (för det står naturligtvis inte på visningsexemplaret i butiken, allt för att man inte ska kunna smita iväg utan att passera “gå”) och titt som tätt rusa upp från stolen för att hack i häl titta på än den ena, än den andra sängen. Efter en  halvtimme eller så, så knallar man ut från butiken, efter alla upprusningar något varm, med försäljarens visitkort i handen och priser på just än den ena, än den andra sängen. Och allt man ville var att fråga vad sängen i det högra skyltfönstret kostar….

Att teckna försäkring är nästan snäppet värre, då krävs det två sittningar. Men i och för sig det är ju allvarsamma ärenden och kräver sin tyngd i antal sittningar. För diverse försäkringar har jag haft mejlkontakt med en person på ett stort spanskt försäkringsbolag och när jag lagt min beställning så ber hon mig att vi ska komma till hennes kontor för att skriva på. Que? Sedan inser jag när jag tittar närmare på hennes kontaktuppgifter i mejlet att hon sitter ju i San Sebastian. (Jag har alltså fått kontakt med henne genom att mejla en offertförfrågan via deras hemsida så jag i mitt stilla sinne antog att hon satt i Madrid eller Barcelona). Sagt och gjort, vi går dit och slår oss ner på den numera ganska så bekanta stolen och får också prata med hennes syster, som inte jobbar på företaget, utan endast är där för att bistå med engelskan. Vi går igenom de obligatoriska försäkringsfrågorna muntligen, stämmer av och skriver på. Men tro inte att det är klart för det. Nu ska våra papper skickas iväg, skrivas ut snyggt och prydligt och sedan ska vi komma tillbaka för att - just det sitta ned och skriva på ytterligare en gång. En sista gång, eller?