Söndag 10.32

De är söndagförmidag och jag sitter i mina pyjamasbyxor vid köksbordet. Frukosten avklarad, kaffet uppdrucket och till det ett avsnitt av Solsidan. Tekla och Bosse är ute i trädgården på bus, Andreas ligger och läser i soffan, Lillian ligger i hängmattan, och grannens tuppar lever rövar (som vanligt). Inom kort ska vi vara duschade och påklädda för att kunna sätta oss i bilen och åka ner till kusten. (Tekla har redan packat badväskan) Vi ska kolla på ett hus som ligger i bergen ovanför Almuñecar. Ska bli mycket spännande att få uppleva vägen upp till huset med tanke på ägarens flertalet upprepningar :

“very beautiful area of mountains but is accessed by a road alfaltado but a single lane, with many curves.”

“remember that the road is hard”

“…and we go together in my car because as I said the road is difficult”

Hit ska vi

Liten, stor, med eller utan?

Vi ska köpa bil. Sedan vi flyttade ner till södra Spanien har vi hyrt bil, men nu är det dags! Dag att bestämma vad för slags bil? Liten, STOR, cab, märke, 4-hjulsdrift, miljövänlig, modell etc, etc. Puh, alla dessa val! Men jag ÄR uppriktigt glad att jag faktiskt har den möjligheten att kunna få göra ett val.

Igår gjorde vi ett tappert försök att åka på en rekogniseringsrunda. Det gick väl så där. Efter löpning och ett gympass började hungern göra sig påmind så snart jag satte mig i bilen. Jag hade också lyckats sörplat i mig nästan 1,5 liter vatten så behovet att uppsöka
“el servicio” blev omgående ganska så akut. Sedan tog gps:en oss till en byggarbetsplats när den skulle guida oss till vår första anhalt….  Inte en bil till salu i sikte ( adressen stämde med informationen på butikens hemsida så det var ju inte gps:ens fel direkt). Och när vi kom till nästa anhalt på vår lista så var vi båda hungriga, kissnödiga och hade svårt att fokusera på bilar. Så en snabb rusning genom diverse bilmärkens hallar och sedan toa och lunch. Och när det var avklarat  och vi äntligen kommit in i ett biltittarmode ja, då var klockan lite efter två och därmed siesta (alltid denna siesta) och stängt till kl. 16.30. Jaha, så gick det med det! Något dålig planering kan man tycka. Yo sé! Men vi såg faktiskt något som kan vara ett potentiellt köp.

Kanske inte vad man skulle tänka den mest praktiska bilen för ett eventuellt boende i bergen. Men vad fasiken! Varför ska man alltid vara så himskans praktisk av sig?

25000 eur., lincoln limousine executive, late model, super luxury, fully soundproofed, conducion smart, adjustable pneumatic suspension, a package of 4 rotating disco lighting, full chrome interior/exterior package, 4 dvdplasma 22, 4 refrigerators and all the side bar and champagne etc. Electric hatch and mirror, mirror ceiling and lighting to stimulate the  star, massage and heated seats, two hatch-lights-music TV and DVD front and rear. Boomerang rear parabolic antenna, alloy wheels, cruise control, frontmic, multitronic automatic change, telephone and hands free, crisstales armored, rigid chassis, two power ... etc.

Nu kör vi!

Värme – ordet för dagen

Idag när vi kom hem från gymmet så stod det två påsar med nyplockade apelsiner utanför vår dörr! Det var Frank och Linda (de som ser efter huset på uppdrag av ägarna) som varit så himskans gulliga och levererat  “några” apelsiner. En mycket värmande omtanke. Jag var bara tvungen att hälla ut dem på verandagolvet och njuta av dem och deras underbara doft. Hade själv köpt jordgubbar så de fick också komma ut ett tag i solen och värmen och bidra till doftsymfonin. Så jädra (ursäkta ordvalet) smaskigt!

Sedan blev det att ta fram juicepressen.

Matchande juicemästare i farten

Blev lunch på terassen, i linne och uppkavlade byxor och värmande underbar sol. Idag har varit en av de bästa dagarna sedan vi flyttade hit. Så just nu är vinter, extrema mängder med minusgrader, snövallar, plogbilar, tonvis med kläder och annat “ohyfs” som man kan läsa om på Facebook långt, långt borta i mitt medvetande. Eller man kan väl säga att det totalt har halkat bort.

Flyttade ut de mer tråkiga sysslorna, som att stryka. Ståendes i solen var det inga problem med denna urtråkiga aktivitet. Ända tills solen gick ner strax innan klockan sju på kvällen gick jag omkring i mitt linne och bara njöt. “Ha, tänker ni, det är ju kallt på kvällen och natten. På söndag,  –2.” Men vet ni vad det gör ingenting för idag kom ett lass med värmande ved så nu kan vi hålla värmen uppe – dag som natt.

I stundens hetta

Igår tog veden slut. Den sista olivträdsstubben hade brunnit upp och det blev kallt värre….. ja, jag vet att det är äckligt, svinkallt i Svedala och ni antagligen tycker att jag ska sluta gnälla. Men vad hjälper det mig? Jag fryser i alla fall här nere “på kontinenten”. Minusgrader eller ej. Så vad göra? Jo, man tager vad man haver inom räckhåll. Blev att ta bilen och åka iväg på en vedsamlarrunda uppe i bergen. Gick väldigt bra och det tog inte lång tid att fylla bilen. Och egentligen kan man säga att vi gjorde nationalparken en tjänst då vi rensade bort uttorkade, döda träd och grenar som bara låg och skräpade till ingen större nytta. Sedan vet jag inte om markägarna eller parkvakterna har samma åsikt, men i stundens otroligt sköna hetta bryr jag mig inte dugg om det!

(Har pratat med Frank “the man” och på torsdag ska hederlig ved levereras, men tills dess bränner vi vårt “stöldgods”.)

I stormens öga

I morse när jag slog upp mina dunblå så trodde jag för en stund att jag befann mig tältandes uppe på ett kalfjäll. Förra veckans soliga dagar är nu endast en förnimmelse. Istället så bjuder nu Sierra Nevada bergen på ett riktigt busväder. Regn, storm, hagel och en och annan solglimt om vartannat i en enda salig röra.  Att vara i ett spanskt hus under storm är lite som att tälta….. just det, mitt i stormens öga. Ja, ännu sitter tältpinnarna kvar och tältduken är intakt, men man bara undrar hur länge?

Stormen blåser genom tältet, jag menar huset, utan minsta nåd. Värst är det på övre våningen, där är nu mössvarning utfärdat. (Inte möss på ben då.) Totalt är det tre rum som vi kan förmå att hålla värmen i. Att försöka få upp värmen i hela huset är INTE att tänka på. Antagligen helt omöjligt och för att inta tala om extremt kostsamt. Så alltså klockan 08:14 vaknar man till Bosses jamande (samma tid varje morgon, oavsett storm eller inte), man lämnar värmedynan bakom sig och på snabba toffelbeklädda fötter rusar man ut från sovrummet, kastar sig ut i den svinkalla och mycket blåsiga korridoren (många stora fönster = många blåshål,  tack och lov för fönsterluckor som dämpar vindstyrkan något, annars hade man väl fått använda ispikar för att dra sig fram), pinnar nerför trappen medan näsan redan börjat rinna, in på toaletten, pustar ut i handdukstorkens sköna värme för att sedan med ett stort steg kasta sig mot den tröga köksdörren. Men ingen rast ingen ro, väl inne köket/vardagrummet är det bara att rusa till kaminen för att elda, elda, elda.

Ett annat sätt för att hålla värmen är att dra på  sig de fodrade tightsen, mössan och löpdojjorna. Sedan är det bara att springa för allt vad benen bär i minst 30 minuter.  Det blir man i alla fall garanterat varm av, speciellt i kraftig motvind.

Nu måste jag lägga in en pinne i brasan och inspektera tältduken. Tjingeling!

Bilder säger mer….

Vår vana trogen, börjar det kännas som, letar vi ju efter ett hus att hyra. Huset med citronträdet blev det inget av tyvärr. De håller ju på att sälja och ville inte binda upp huset med hyresgäster. Trist! Så vi letar vidare.

Igår var vi och tittade på ett hus i byn Murchas. Texten lät bra men jag var något skeptisk med tanke på  bilderna som var få och egentligen inte visade så mycket av insidan.

Men nu ska jag inte vara så dömmande på en gång, tänkte jag. Spanjorerna är inte så duktiga på det där med att få till säljande bilder, så vem vet, det kanske gömmer sig en skatt bakom bilderna.

Det gjorde det, inte i våra ögon sett i alla fall. Men far och son var så himla trevliga att vi inte hade hjärta att säga att detta var inget för oss. Så det var bara att knata sig igenom 5 sovrum, 3 små toaletter, kök, matsal, vardagsrum, grillplats, veranda, trädgård, och den för närvarande igengrodda poolen (statusen på poolen vintertid säger en hel del om hur huset underhålls). Leende humma när lådor och skåp öppnades för att visa upp en blandad kompott med husgeråd huller om buller, se glatt uppskattande på tavlorna som pappan målat (nu pratar vi inte bara om en, utan huset fullt av inte-i-min-smak tavlor i snirkliga guldramar), passera alla sängar som jag inte ens vågade tänka tanken på att jag skulle ligga i för rädsla att spräcka mitt pokerface och förtjust hålla med om hur vackra möblerna från Sevilla var. (Väldigt speciella och i rätt miljö hade kunnat vara helt rätt och ganska coola.) Men mandelträden var i alla fall fina!

Vi tackade för oss och tysta knatade vi backen upp tillbaka till bilen. På behörigt avstånd sa Andreas:
-Vilket ställe! Allt jag ville var att komma därifrån!
Kanske inte just den känslan som man eftersträvar när man letar ett boende.

För detta hus ville de ha 1, 5 gånger mer i hyra per månad än vad vi betalar idag. För detta hus debiterar de 850€ per vecka av stackars semestrande familjesjälar under högsäsong. Tack, men nej tack!

Så i fortsättning litar jag på min vanliga och hittills lyckade devis -

att bilder säger mer än tusen ord!

Det är style i olivlunden

Såja, olivlunden bakom huset har stylats till inför kommande säsong. Ut med den gamla och in med det nya. En massa pyssel och en hel del manuell handpåläggning krävdes. Först ska oliverna plockas (man lägger ut nät under och skakar ner dem, antingen för hand eller med en skakmaskin) sedan när det är klart ska träden ansas och därefter behöver marken rensas på ogräs och luckras upp. Svettigt värre!

Ja, inte för oss då….. utan för mannen ifråga som tar hand om det.

Dag ut och dag in har vi sett “hattmannen” utanför vårt fönster rumstera om i olivlunden. Och visst blir man lite fascinerad över hans still, både klädmässigt och arbetsmässigt?! Ingen Lantmännens keps och ingen skitig overall här inte! Sätta ner knäna i marken? Aldrig, då blir man ju skitig!

So whatever you do, do it in style!

Ett sånt uteliv

Eftersom vädret är som det är just nu, underbart, så har stor del av helgen tillbringats utomhus. Dörrarna, som vi annars så duktigt stänger efter oss för att bevara den lilla ynka värme som finns, de har nu fått stå vidöppna. Tekla och Bosse har gått ut och in som de vill. I skrivande stund (kl. 18.20)befinner jag mig på terrassen utanför vårt sovrum och ser solen steg för steg gå ner bakom byn och bergen.

Igår lördag tog vi oss en 2-timmars cykeltur. Destination Béznar, dammen som är dalens vattenreservoar. Full fart (ja nästan då… bara smaka liiiite) genom de nu skördningsbara citrusodlingarna och förbi “apelsinfabrikanten”.

Sedan blev det till att trampa (och flåsa) sig uppåt igen.

Denna lilla plats på jorden bjuder verkligen in en till uteliv av alla de slag. Alla fantastiska naturupplevelser är så tätt inpå en. Jag har i dagarna gått och funderat lite på vad jag ska pyssla med “när jag blir stor”. Och ju längre tid jag spenderar här i Valle de Lecrín desto mer känns det som om att det lutar mot något som kombinerar det som jag tycker om - djur, natur och motion. Inget mer häckande på kontor, inte enbart i alla fall. I might have a plan……

Men tills jag har kalkylerat färdigt så trampar jag vidare längs outforskade vägar. Vem vet vad som väntar bakom nästa krök?

Sol- och vårade!

Det surrar, kvittrar och har börjat blomma. Även om det är kalla nätter just nu ( ner till –1 med frost på morgonen) så är dagarna underbara med värmande sol och blå himmel. Vi har  blivit sol-och vårade! Tjoho! Efter förra veckans ganska så ruggiga väder är vi många som njuter. Var och en på sitt sätt….

Det gäller att skydda ansiktet, man kan bli rynkig…. fast det skulle den här lilla gumman tänkt på liiiiite tidigare kan jag meddela.
Fast det rådet är det vissa som struntar fullkomligen i….

……. och gör sitt bästa för att bättra på ansiktsbrännan.

I tisdags var vi och tittade på några hus med mäklare Danielle. Mina favoriter från första rundan samt ett nytt som vi eventuellt, kanske och med lite tur kan få hyra från och med april då vi är utan tak över huvudet.

Bland annat finns det förutom några apelsinträd även ett gigantiskt citronträd som jag (och antagligen även Bosse) mer än gärna vill sätta klorna i. Sylta, safta, sylta, safta.

Igår blev det en promenad för mig och Tekla i vanlig, hederlig Bettan-anda. Destinationen för min tripp var att ta sig upp till vindkraftverken som syns på avstånd från vårt hus.

Smal, slingrig getstig upp- och nerför berget och apelsinodlingarna (provsmakning ett måste), balansera utmed bevattningsfåror, trassla sig genom bambudjungel och sedan flåsa och svetta sig uppåt över snår, grus och sten. Men det var det värt!

Var det här vi ställde bilen?

Blev samma getstig tillbaka, irrade runt på en citrusodling (ännu en provsmakning) innan jag hittade rätt fortsättning på stigen. Bland snåren mötte jag en man med två getter, två hundar och en katt i släptåg. Han blev en smula förvånad kan man säga över att träffa mig där. På knagglig spanska försökte jag förklara att allt var OK och att jag hade koll på vart jag skulle och att det var inga som helst problem med att det var en besvärlig variant av väg jag valt för att ta mig till Nigüelas.

- Para mi las dificultades no son un problema!

18,5 kilometer och 4 timmar senare dök vi upp hemma igen precis innan solen gick ner.

Och vad det gäller sol- och vårförutsättningarna för den kommande tiden så ser det mycket lovande ut. Det tackar vi för!