Oändligt stor sorg

Det är med oändligt stor och tröstlös sorg, outhärdlig saknad, rinnande tårar och ett gigantiskt hål i mitt bröst som jag skriver dessa rader. Vår älskade fyrbente vän Bosse är död.

Idag vid lunchtid ringde grannen på dörren. Det som jag fruktat för, men hoppades aldrig skulle behöva uppleva, hade hänt. Där, ett par meter upp i backen, ett par ynka meter från hemmets trygga vrå låg Bosse, död. Han som var så rädd för alla motorfordon och som febrilt tittade åt alla håll innan han korsade gatan. Hur kunde detta ske? Antagligen har han reagerat panikartat på ett motorljud och det gick totalt fel. Men en tröst i all sorg är att det gått fort i alla fall och han hann nog inte ens reagera. Han har nu fått sin sista vila under ett mandelträd på en bergstopp med utsikt över Nigüelas och oss, där blommorna vajar i vinden, Sierra Nevadas snöklädda toppar vaktar i bakgrunden och fjärilarna svärmar.

Med insikten om att något inte längre är som det har varit så har vägen hem aldrig någonsin varit så lång, men ändå alldeles, alldeles för kort. Aldrig någonsin har stegen över vår tröskel varit så tunga som när tomheten, tystnaden och saknaden är det som möter en i dörren.

Underbara lilla Bosse, det är par ett par timmar sedan du i vild iver svansade runt mina ben för att få frukost, lät din mjuka svans kittla mig över mina bara vader. Ett par timmar sedan jag hittade dig sovandes i väskan där jag för tillfället på grund av utrymmesbrist förvarar mina underkläder och allt som finns kvar där är ett lager med små  blonda hårstrån, som jag nu inte kan få för mig att ta bort. Inget mer kvällsbus med dina STORA “Pussy-in-Boots” ögon. Inga mer mjuka tassklatschande på benen “kom igen nu går vi till köket”. Inget mer nos-mot-näsa, ditt sätt att visa “jag tycker om dig”. Inte längre kommer du komma tassande upp i soffan för att lägga dig tillrätta på bröstet med huvudet nära, nära ens eget. Det finns så många inte längre att det känns som om hjärtat ska brista bara jag tänker på det.

Älskade, älskade Bosse, Boobish, Boxar-Bob, (“kärt barn har många namn”) …….Tiden som vi fick äran att få spendera med dig var alldeles för kort, men ändå sprängfylld med glädjerika stunder och många, många skratt. Min allra högsta önskan just nu är att de skulle fått bli så många, många fler. Men vissa saker rår man inte över här i livet. Jag hoppas och är ganska övertygad om att du med dig på vägen till din sista vila fick med dig all den enorma kärlek som vi kände och känner för dig. Du vilar tryggt i mitt hjärta.