Outtröttligt frieri

Tekla löper.

I vår lilla by finns gott om spanska lösspringande och numera uppvaktande kavaljerer. Alltså de flesta har ägare men ägarna tycker att hundar ska få springa fritt. Antagligen för att det är så fruktat bekvämt att hunden rastar sig själv så slipper ju ägarna lyfta på sina arslen. Så nu har vi några ivriga fortplantningsaspiranter som stryker vid vårt hus. Alla knep är tillåtna. Revirmärkning (= kissa på heeeela fasaden), “knacka på dörren” (=krafsa på trädörren med långa klomärken som resultat) och förutsätt att du är välkommen och invänta ALDRIG en injudan (=rusa in med huvudet före så snart dörren öppnas). Den som är mest ihärdig, helt outtröttlig  och vid det här laget helt desperat är Winston. Winston tillhör en holländsk familj som bor “en el campo” som man säger här, med andra ord lite längre upp efter floden och lite utanför byn. Han hakar ibland med på våra promenader och i vanliga fall är han väldigt glad i Tekla och Tekla tycker att han är OK men inte mer än så. MEN NU! Nu är båda två som tokiga i varandra. Sitter och gnyr på varsin sida av dörren. Så fort man kommer utanför dörren så är han där och Tekla, utan minsta skam i kroppen, bjuder ut sig till fullo. Pryd? Inte det minsta. Suck! Man kan ju tycka att Winstons ägare som går förbi här minst två ggr per dag skulle kunna ta med sin hund. Men icke sa nicke. Winston förblir kvar vid vår dörr, som börjar se mer och mer tärd ut. (Som ett gäng lågväxta zombies varit på den.)

I tisdagmorse innan frieriet satt igång så gick jag min vana trogen nerför backen mot floden. Med kopplet i handen och Tekla lös bredvid, precis som vanligt. Hann inte långt förrän jag såg hunden sätta av nerför backen och där på andra sidan bron stod Winston med hysteriskt viftande svans och väntade. Jag insåg genast att nu var det “fara å färde” och började pinna på. Jag busvisslade (fungerar alltid annars), busvisslade igen och igen. Men vad hjälpte det? Nada. Jag såg hur de två drog iväg längs grusvägen och jag springandes fick börja jaga dammolnet efter dem. De stannade till vid bro nummer två, tittade på mig, och så satte de av igen. Lubba vidare, med något argare steg. De stannade till vid efter bro nummer tre och började “småbrottas” och jag började småsvettas. Inte av språngmarschen så mycket utan av insikten om jag inte hann få tag i dem…….. De tittade på mig, Tekla med en “ I could not care less-blick” och så iväg längs grusvägen igen upp mot dammen. Bara att springa vidare.  För min inre syn såg jag hur jag skulle hitta dem, han på henne, fast i varandra och om ett tag ett gäng med spanska blandrasvalpar. Jag ökade takten. Kommer runt en kurva och där är de. På varandra!!! Men vänta nu? Tekla som juckar på Winston? Hon i full action och han står och ser frågande ut  - “ did not see this coming”. Eftersom han redan var så förvirrad av situationen insåg jag att det bästa var att kommunicera med honom. Han lystrade och därmed bröts deras lilla bubbla och jag lyckades därmed kalla till mig Tekla och sätta henne i koppel. Puh! Jag som hade tänkt mig en liten snabbrunda för Teklas morgonbestyr innan frukost, hade helt plötsligt fått tjurrusa en km upp till dammen.

Och nu, nu är som sagt frieriet i full gång. Winston finns på plats utanför dörren 24/7, gnyendes och skakandes. Att gå ut med Tekla är en ständig kamp. Kamp med henne som inget annat vill än att uppvaktas (drar sig smetandes och dragandes efter marken) och kamp med de som uppvaktar (de är överallt hela tiden, har du lyckats schasa iväg dem dyker de upp där du minst anar det). De är som skuggor - oskakbara.

Ett outtröttligt frieri som börjar bli outhärdligt tröttsamt!