Från hamn till hamn

I lördags förra helgen gjorde vi en heldagsutflykt med betoning på HEL. Mer HEL än vi kanske hade tänkt oss från början. Mitt på dagen satte vi av längs slingriga bergsvägar för att bege oss mot de nordligaste delarna av ön, Port de Pollensa och Cap de Formentor. Ett pågående rally satte stopp för vår planerade färdväg och istället fick vi och andra bilburna lördagsflanerare i sakta mak snirkla oss längs en omväg som tog oss till öns inre regioner och förbi det ganska så fula samhället Inca. När vi så till slut kom till Port de Pollensa parkerade vi bilen nere vid hamnen och eftersom matklockan ringde och levde om på högsta nivå slog vi oss inmediatamente ner på en lockande restaurang vid vattnet. Lunch!


På rekommendation tog jag grillad fiskfilé av Tilapia/ St Peter´s fish//Sankt Pers fisk (beroende på vilket språk man nu föredrar), en fisk jag aldrig förut smakat. Mycket gott! Mätta och väldigt, väldigt nöjda med både miljö, service och framför allt maten körde vi sedan vidare ut på Cap de Formentor för att spana in vyerna.

Sedan bar det av hemåt, ja det var vad vi trodde i alla fall. Men i en korsning, 2,5 mil från hemmets lugna vrå, blev vi informerade av en polis att det var totalt imposible för oss att ta oss hem på grund av rallyt. Tydligen pågick detta rally under hela dagen, uppdelade i ett antal vägsträckor och sista sträckan var från Puig Major, (högsta berget) ner till byn Sollér. Som sagt helt kört får vår del. Vägen skulle öppna igen vid 23.00…… och nu var klockan 18.00. Jaha, vad göra under fem timmar? Ja, där i korsningen mitt ute i ingenstans med enbart en halvsliten bensinmack kunde vi ju inte tillbringa alla dessa timmar. Ingen idé att vare sig deppa ihop med en hängande läpp eller bli irriterad för vad skulle det hjälpa? Nada. (Fast man kan ju tycka att några skyltar längs vägen med information när vägen kommer att vara stängd utplacerade någon eller några dagar innan kanske hade varit på sin plats, men det tyckte tydligen inte vara sig arrangörerna eller den spanska polisen.) Utan det blev till att ännu en gång snirkla oss nerför och genom byn Inca som inte hade blivit något vackrare  sedan vi passerade för ett par timmar sedan. Ut på motorvägen mot Palma och sedan svänga av för att sick-sacka oss över bergen mot Sollér och Port de Sollér. Middag måste man ju äta oavsett och varför inte passa på att göra det i Port de Sollér nu när vi inte hade så mycket annat bättre för oss. Civilsation-restaurang–mat-tidsfördriv-hyfsat nära hem (4 mil, men om man väljer att hyra ett hus “långbortibushen är det hyfsat nära hem) kändes som ett vinnande koncept.

I Port de Sollér parkerade vi bilen, traskade ner till viken som byn ligger längs med, såg oss omkring och där på ena sidan så såg levande ljus som brann och lockade. Stället för kvällen – Agapanto!

Bingo…. igen! Vad är egentligen oddsen för att man under en och samma dag, helt på måfå, ska få uppleva två riktigt bra restauranger? Jag bara undrar? Jag som fullkomligen älskar att gå på restaurang blev lite smått lyrisk. Agapanto ägs av en “chic” äldre tyska som haft restaurangen i 8 år och som fortfarande är otroligt serviceminded, ser ut att gilla det hon gör och som verkar hålla stilen, både restaurangmässigt och personligen. Trots lågsäsong (snart dags att stänga under 3 månader) och därför inte så mycket gäster så brann levande ljus på alla tänkbara ställen, maten var supergod och hon genuint trevlig. Så där satt vi i godan ro och avnjöt en 3-rätters och swish så hade klockan närmat sig vägöppning och hemfärd. En bit utanför Sollér var målgången och vi såg de sista bilarna komma i mål innan vi äntligen fick tillåtelse att i månens sken bege oss  hemåt.

Lite efter midnatt kunde vi MYCKET mätta, belåtna och trötta krypa till sängs efter en heeeeeeeeeeldag, slingrandes från hamn till hamn eller rättare sagt från restaurang till restaurang.