Agnes spanska entré

För lite drygt en vecka sedan, på själva påskafton, så gjorde hon entré, vår lilla Agnes. Japp, Agnes är namnet det blev till slut.

På påskaftonen vaknade jag med värkar vid halv sex på morgonen, “hookade” upp mig till min TENS-maskin (kan inte lovorda den tillräckligt nog), drog igång lugnande yoga-musik på ipoden och så förflöt morgonen och förmiddagen. På eftermiddagen blev det ett “uppehåll”, jag schasade iväg Andreas till gymmet och sms:ade glatt tillbaka på hans undran efter ett litet tag om allt var OK, att träna på du…. Sekunden efter drog värkarna igång med förnyade och intensivare krafter. Så jag bytte musik till lite mer rockigare slag att dansa och skråla med till under värkarna. Har tidigare hjälpt mig att distrahera mensvärk och det fungerade även nu. Från 5-6 minuter mellan värkarna till 2-3 minuter gick väldigt snabbt och när Andreas kommit tillbaka, tagit en snabbdusch och en snabbpromenad med Tekla och jag stod på knä och flåsade så kom vi överens om att det kanske var läge att åka nu. När jag sedan stod i dörren så insåg jag att det började bli brådis – NU ÅKER VI. I bilen räknade jag i princip bara sekunderna, 360 stycken sådana, tills vi skulle vara vid sjukhuset. Framme så skrev Andreas in mig medan jag stod utanför entrén med korsade ben (kändes som om hon annars skulle ramla ut där och då)  och mentalt blockerade värkar. Gissa om jag blev glad när chefsbarnmorskan Antonio (barnmorska känns konstigt när det är en han, men vad heter det då?), som jag tidigare mött och hoppats på att få när det väl var dags, kom emot mig med ett “Hi there”. Han kopplade upp mig på CTG och jag skulle ligga 10-15 minuter (trodde han ja!). Jag fick en värk som hette duga, kändes som om jag skulle bryta sönder sängen, så hårt höll jag i den, han undersökte mig raskt: “Oh my gosh you are wide open, I have to bring every one in NOW! You looked so totally cool when you walked in so I thought it was no rush”. (Kan det vara det som kallas pokerface?). In kom hela teamet som bestod av mest män, i motsats till Sverige så verkar det vara många män i min ålder som jobbar på förlossningen. Endast gynekologen som var med var kvinna. Ja, sedan var det bara att “tuta och köra”! Eftersom hennes hjärtljud gick ner så blev det ännu mer bråttom och jag fick ta i för kung och fosterland, även för den spanska kungen. Andreas var rädd att jag skulle få en hjärnblödning. Vid sista värken och de sista krystningarna fick jag hjälp av sugklocka eftersom hon var tvungen att komma ut. Klockan 20:15, 30 minuter efter att vi skrivit in oss, kom hon ut , med navelsträngen två varv runt halsen (varför nöja sig med ett) och raskt försvann barnläkaren och ett helt team med honom, iväg med henne. I och med att hon kom ut när hon hon gjorde så var det aldrig någon fara, men när jag hörde hennes första skrik så var lättnaden enormt  STOR.

Hon vägde 2960 gram och var 49 centimeter lång och enligt hennes föräldrar alldeles, alldeles bedårande! Antonio tyckte att hon såg så “baby färdig” ut och alla i teamet tyckte att det hade varit en fantastisk förlossning att vara med på. Blev ju lite av en “drive through”. Pappersarbetet efter förlossningen tog bra mycket mer tid än själva förlossningen. Vid 22-tiden rullades vi upp på avdelningen där vi fick stanna i två nätter. Vi försökte dagen därpå att få komma “hem” men si det gick inte.

Nu har en vecka gått och vi har njutit av varenda sekund som till stor del bestått av amning, blöjbyten och att ladda tvättmaskinen. Men vi även hunnit med en shoppingtur till Málaga eftersom de flesta kläder vi hade med oss till Agnes är för stora. Liten och smal, med smala, smala ben. Jag tror hon har ärvt sin farmors spiror. (Vilken tur för henne!) Vi har också haft celebert besök av Salobreña-borna Bendik och Carolina då det blev ett rejält fika tillslag med både tårta och äppelkaka. Några turer till kontoret för vår hälsoförsäkring (eller sjukvårdsförsäkring som det heter på svenska) och även ett besök till sjukhuset för att göra ett så kallat häl test. Man sticker i hälen och pressar ut blod på ett papper som sedan ska skickas för analys. Hon skrek och skrek och jag blev så förtvivlad inombords att livmodern krampade desperat. Usch, vilket test på en sådan liten en! Tur att det är över. Imorgon måndag är det besök hos barnläkaren och på tisdag ska vi på ett hörtest där hon måste vara vaken. Hur fasiken kan man garantera att en 1,5 vecka gammal baby är vaken vid ett visst klockslag?  Ska bli mycket intressant att se om vi kan få till det. Nu lite bilder på vår lilla señorita.

Att “picka och attackera” även pappas bröstvårta är en klar favorit.

Sedan blir det också dagliga promenader vid havet tillsammans med Tekla medan pappa Andreas är på gymmet. Skönt!

Over and out från Benalmádena!