20 timmar i Bilbao

I fredags var det dags att åka till Bilbao för att möta upp Andreas mamma Kerstin. Vid sju-tiden på kvällen tog jag bussen till Bilbao, checkade 1,5 timme senare in på hotellet vi skulle övernatta på och drog sedan ut till flygplatsen. Kl. 22.00 kom både Kerstin och hennes väska kom fram! Härligt! Sedan när vi dumpat väskan var det dags för en sen middag… i svenska mått mätt, inte spanska (klockan var ju “bara” 22.45, en timme och 45 minuter kvar tills köket stängde). Vi åt fantastiskt god mat och avnjöt en flaska vitt. Känns fortfarande lite märkligt (och framför allt äckligt) att man på spanska restauranger får röka i tid och otid, vissa hinner ju knappt svälja maten innan ciggen hänger i mungipan. BLÄ!!! Kan fransmännen lära sig av med det så borde ju även spanjackerna klara av det. Well, well, det är bara att bege sig in i dimman om man vill gå på restaurang och det vill man ju. Hur som helst vi kom tillbaka till hotellet för att krypa till kojs och insåg att klockan var 02.34…. 02.34!!! Vi som bara varit på restaurang och ätit middag. Milde moses vad tiden går fort när man har roligt!

Sova, äta en lååååång frukost och sedan var det dags för Guggenheim museum.

Ett av mina absoluta personliga favoriter när det kommer till museum. Bara byggnaden i sig är något utöver det vanliga. Ska man bara besöka ett konstmuseum under sin livstid så är “this it”!

Och det verkar som om Kerstin också tycker om “Guggis”. Liten skala och STOR skala på installation.

 

 

 

Ähummm… en svensk cykel och en Regilar Diary Glut av konstnären Robert Rauschenberg vars filosofi är - “Well, I have sympathy for abandoned objects, so I always try to rescue them as much as I can”. Inte nog med att de blir räddade, de blir även kändisar på kuppen och får åka världen runt.

Hasta leugo till Guggenheim. Vi lämnade Bilbao, regn och rusk bakom oss och for hem till San Sebastian som visade sig från sin bästa sida för Kerstin. Blå himmel och sol.