I stormens öga

I morse när jag slog upp mina dunblå så trodde jag för en stund att jag befann mig tältandes uppe på ett kalfjäll. Förra veckans soliga dagar är nu endast en förnimmelse. Istället så bjuder nu Sierra Nevada bergen på ett riktigt busväder. Regn, storm, hagel och en och annan solglimt om vartannat i en enda salig röra.  Att vara i ett spanskt hus under storm är lite som att tälta….. just det, mitt i stormens öga. Ja, ännu sitter tältpinnarna kvar och tältduken är intakt, men man bara undrar hur länge?

Stormen blåser genom tältet, jag menar huset, utan minsta nåd. Värst är det på övre våningen, där är nu mössvarning utfärdat. (Inte möss på ben då.) Totalt är det tre rum som vi kan förmå att hålla värmen i. Att försöka få upp värmen i hela huset är INTE att tänka på. Antagligen helt omöjligt och för att inta tala om extremt kostsamt. Så alltså klockan 08:14 vaknar man till Bosses jamande (samma tid varje morgon, oavsett storm eller inte), man lämnar värmedynan bakom sig och på snabba toffelbeklädda fötter rusar man ut från sovrummet, kastar sig ut i den svinkalla och mycket blåsiga korridoren (många stora fönster = många blåshål,  tack och lov för fönsterluckor som dämpar vindstyrkan något, annars hade man väl fått använda ispikar för att dra sig fram), pinnar nerför trappen medan näsan redan börjat rinna, in på toaletten, pustar ut i handdukstorkens sköna värme för att sedan med ett stort steg kasta sig mot den tröga köksdörren. Men ingen rast ingen ro, väl inne köket/vardagrummet är det bara att rusa till kaminen för att elda, elda, elda.

Ett annat sätt för att hålla värmen är att dra på  sig de fodrade tightsen, mössan och löpdojjorna. Sedan är det bara att springa för allt vad benen bär i minst 30 minuter.  Det blir man i alla fall garanterat varm av, speciellt i kraftig motvind.

Nu måste jag lägga in en pinne i brasan och inspektera tältduken. Tjingeling!