Bus i vårt hus

I onsdags, på Spaniens nationaldag, hörde jag under min och Teklas promenad skärande rop på hjälp. Där, högst upp i ett olivträd satt den nödställde. Det var bara att kravla sig upp en bit och sträcka ut en hjälpande hand. Tacksamt togs hjälpen emot.

Väl nere på marken igen såg den nödställde väldigt liten och ensam ut. Stod stilla och tittade på mig med STORA ögon. Letade, men kunde inte hitta mamma heller. Hmm, vad skulle jag göra?  Skulle jag  bara lämna en sådan liten rackare alldeles ensam på egen hand? Går ju inte!  Det fanns bara ett att göra – att ta med den nödställde hem. Funderade lite på hemvägen på hur Andreas skulle ställa sig till att jag tagit med en nödställd hem. Han var inte hemma och när jag med ett lite halvsmutsigt linne efter räddningsinsatsen mötte honom i dörren med ett - Duuuuuuu…… så var hans omedelbara kommentar -Har du tagit med dig en katt hem?

Och det kunde jag ju inte förneka för så var ju fallet. Och nu är den nödställde inte längre nödställd utan del av “la familia”!

Den nyinflyttade är vad jag tror cirka fyra månader gammal. Lite osäker på om det är en “chica” eller en “chico”. Går under namnet Bus just nu så får vi se. Extremt gosig, vill gärna vara nära. Till och med Tekla tycker att Bus är helt OK. Hoppar inte högt av skrämselhicka när Bus kommer och stryker sig längs hennes ben eller hoppar upp i sängen och ställer sig nos mot nos. Och jag, jag bara spinner av lycka över att åter ha en katt i huset.