En alla hjärtans dag hälsning

 

Just idag, alla hjärtans dag, för 10 år sedan så befann jag mig på en avdelning på Kristianstads sjukhus. Jag åkte ner för att träffa och stötta min mamma som någon dag innan mist sin jämnåriga kusin (som hon vuxit upp med och stod väldigt nära) och som legat på en annan avdelning på samma sjukhus och som det senare visade sig avled i samma cancerform som mamma.  Just idag för 10 år sedan fick jag tillsammans med min älskade mamma ta emot beskedet att hon inte skulle överleva denna cancer som spridit sig och spred sig i rasande takt i hennes kropp, detta av en läkare som inte kunde med att se vare sig henne eller mig i ögonen. På frågan hur lång tid han trodde att hon hade kvar var svaret 1-3 månader……….

Jag tror att min mamma hade långt innan beskedet förstått och känt på sig att detta inte skulle gå vägen och var därmed inte lika chockade som vi andra runt omkring. Hon var inte heller den typen som beklagade sig och tyckte inte om att vara tillbesvär vilket gör att man som anhörig inte riktigt hinner förstå vad som pågår. Som den praktiska och handlingskraftiga person hon var så såg hon till så att vi i familjen tillsammans med henne under en vecka gick igenom begravningen, försäkringar, testamente etc. Under denna vecka åt hon inte så mycket smärtstillande för att hålla sig klar i huvudet. När allt var klart så började hon med morfinet igen för att kunna hantera smärtan som måste varit något så fruktansvärt outhärdligt.

Min mamma dog lördagen den 2 mars vid 63 års ålder, två veckor efter beskedet, på ett hospice i Hässleholm.  Jag tror helt enkelt att hon valde att “slänga in handduken” så snart allt var ordnat och klart. Tidigt, tidigt på morgonen tog hon sitt sista svaga andetag. Utanför fönstret var det mycket snö, kallt, gnistrande stjärnklart och med en sol som sakta steg för att under dagen lysa från en helt klarblå himmel. Ett av hennes favoritväder och precis så som hon hade önskat om hur hon ville lämna denna värld.

Min mamma och jag stod varandra nära och hon var min största supporter när det gällde att ta för mig av vad livet har att ge. Res, se dig omkring, var lyhörd, våga, chansa, var dig själv, tro på dig själv, följ ditt hjärta, lyssna på dina instinkter och LEV!

När vi städade ur hennes lägenhet hittade jag en bok där hon skrivit dikter, tankar och citat. I den fanns bland annat den här lilla hälsningen till mig:

Och ja, jag fick verkligen ro, tro och förtröstan vart jag än mig i världen vände och oavsett för hur länge. Något jag är så otroligt tacksam för.

Det finns antagligen inte en dag när jag inte skänker henne åtminstone en tanke. Fortfarande finns dagar då saknaden fullkomligen bubblar över och jag brister ut i gråt. Saknaden över att kunna lyfta telefonluren och höra hennes norrländska stämma klinga glatt på andra sidan. Med sorg i hjärtat tänker jag på att vårt lilla kommande “Knytte” aldrig, aldrig kommer få träffa sin mormor. Och hur underbart roligt det hade fått vara att dela denna första graviditet tillsammans med min mamma. Vår flytt till Spanien hade också för henne varit ett sorts äventyr även om det inte var hon som hade flyttat och jag önskar många gånger att hon fått vandra bredvid mig och uppleva bland annat mandelträden i full blom. Och när folk ibland muttrar och puttrar om att de blir äldre och “gamla” så kan jag ibland få lust att skrika att det finns de som gladeligen skulle vilja fått den möjligheten - att bli just äldre. Men jag gör det naturligtvis inte för alla gör vi olika resor här i livet, var och en på sitt sätt.

För mig har med andra ord Alla hjärtans dag fått en helt annan innebörd. Det är en dag fylld med enorm kärlek men också med en enorm sorg och stor saknad. Så idag går min enda alla hjärtans dag hälsning till mamma.

“…inte heller stoppar det mig, någonstans där livet strömmar, skall jag möta dig”