Något riktigt skumt har hänt sedan vi flyttade till Spanien. Eller rättare sagt ett mycket märkligt beteende som jag inte känner igen och aldrig har upplevt, snarare förnekat, har utvecklats. Inte ens i min vildaste fantasi trodde jag att detta skulle inträffa. Och så händer det! Som en blixt från klar himmel. I did not see it coming! Känns kusligt. Vad kommer mer att hända och vad mer kommer att förändras? Känner mig inte längre säker. Ska det verkligen vara så här nu resten av livet? Ständigt denna “craving”. Svepskäl för att kunna passera förbi och checka in eventuella nyheter eller för att kolla så att gamla godingar fortfarande finns på plats. Drabbas av kallsvettning vid insikten om att man kanske inte kommer att ha tillgång till det när lusten sätter till. Hemska tanke, vill inte ens tänka på det, rysningar längs ryggraden. Jag måste omgående verifiera att det finns där inom räckhåll i tryggt förvar.
Fortfarande har jag inte vant mig riktigt, utan när jag efter ett hårt pass på gymmet, svettig och slut, i princip kryper in i köket blir jag fortfarande chockad när jag kommer på mig själv med att stå med en OLIVBURK i handen, en gaffel i den andra, hejvilt ätandes! Vissa av er som är bekanta med min f.d relation till oliver tror antagligen att detta är ett stort skämt. Men det är blodigt allvar. Jag äter numera oliver…. Suck on that!
Oliver med smak av ansjovis…men hur äckligt kan det bli?!? Tydligen inte alls med tanke på att jag glatt stoppade i mig 14 stycken på raken. Och det är jag, inte som tidigare Andreas, som nu ivrigt frapperar mig bland olivburkarna i affären och som ser till att lagret hålls välfyllt. Nu vet jag förstås inte om det är just de spanska oliverna som fallit mig i smaken ( i så fall är det ännu ett tecken på att vi verkligen har hamnat rätt) eller om det gäller samtliga oliver. Det återstår att upptäckas och, jag, f.d olivhataren över alla, ser med lusta fram till att få testa mig fram bland olivträden.
Det är sånt här som får mig att inse att undrens tid inte är förbi!
