Papper, papper och pappor

Vi har den senaste tiden “roat” oss med att registrera, eller rättare sagt försökt registrera lilla Agnes i det spanska systemet. Blir någon förvånad om jag säger att det är lättare sagt än gjort?  Skulle inte tro det. Blir någon smått chockad om man säger att det kan driva en till vansinne? Knappast. 

Först åkte vi ner till Motril för vi trodde det var där man skulle göra det, men det var det inte. Killen där ringde och kollade och fick information om att detta kunde vi göra i Nigüelas. Dagen därpå gick vi till byns “ayuntamiento” (kommunhus) och fick en mångsidig folder som skulle fyllas i (bland annat ville de veta hur länge jag och Andreas varit ett par och vad vi har för utbildning), gick hem fyllde i och återvände dagen därpå (har ju bara öppet ngr timmar på förmiddagen). Men då fick vi besked om att de inte kunde göra registreringen eftersom jag och Andreas inte var gifta utan vi behövde göra det i Granada. Eftersom det var fredag var det bar att vänta till måndag.

På måndagen åkte vi alltså in till Granada och en MYCKET trött och lite butter receptionist påpekade att detta kunde enbart göras på förmiddagen, vilket inte var nu…. Que? Klockan var 12.30 och enligt alla andra spanska normaliteter är detta inte eftermiddag utan förmiddag. Suck!

I Granada - försök nummer 1

Mañana, mañana…..Det var bara att köra hem igen för att  återvända och hänga på låset dagen därpå. Samma “strålande” receptionist mötte oss och nu började hon pladdra om att vi var en dag för sen (registreringen ska göras senast 30 dagar efter födseln.) Vi förklarade att vi faktiskt försökt göra det inom 30 dgr (kan medge att vi varit lite slappa på denna front, med facit i hand skulle vi gjort det OMG när vi kom tillbaka från Benalmádena) men inte lyckats och fick till slut en könummer. Kom till en mycket trevlig och hjälpsam äldre herre som även han fick tampas en hel del med receptionisten för att få ett informationspapper om vad som krävs för registreringen samt kölapp till en trappa upp där själva reggandet skulle göras. Av honom fick vi också ett s.k “negativt certifikat”, det vill säga ett papper på att Agnes inte redan är reggad i Granada. Ett papper som intygar att man inte redan finns i deras system…? Kan inte de en trappa upp själva se det in sina egna datorer…? Don´t even go there Elisabeth! INTE börja filosofera över den spanska pappersexercisen. Att komma underfund med den är som att komma underfund med stora existentiella frågor såsom den egentliga meningen med livet.

När vi efter lång väntan satt framför tanten en trappa upp sa tanten att detta kunde hon inte göra, utan tog fram en gul understrykningspenna och på informationspappret som vi fått började hon att gulmarkera vad vi, förutom det som vi redan hade med oss, behövde. Det som mannen en trappa ner satt ett kryss över eftersom vi INTE behövde det, gulmarkerade alltså tanten en trappa upp och sa att vi VISST behövde. Sist men inte minst på detta dokument stod det att man ska släpa med sig två stycken vittnen, det räcker alltså inte med att de de bevittnar skriftligen utan de måste fysiskt släpas med och sättas framför hennes skrivbord. (Ja, man behöver ju inte direkt släpa dem, man kan ju be dem snällt och få dem att gå för egen maskin.) Vid det här laget varvade vi med att lite uppgivet småflina åt det hela till att sucka högt och uppgivet och efter en minuts insiktsfull tystnad kastade vi in handduken, lämnade lokalen och åkte till Alejandro, vår “gestor” och räddare i nöden när det kommer till den spanska byråkratin och dess pappersexercis

Så nu väntar vi på att födelsebevisen som skickats från svenska Skatteverket ska dimpa ner i brevlådan och därefter lämnas till Alejandro som sedan ska lämna dem vidare för översättning till spanska och därefter kan processen fortsätta men då med Alejandro som med spansk hand, mun och manér står bakom rodret och styr processen vidare och i rätt riktning. Skönt!

Som Alejandro skrev i ett av mejlen till oss:

Do not worry about this matter because like you know in Spain we need a LOT of papers for everything, but finally we will get it solved.

Och när det väl är klart är det dags att fixa pass till henne, först svenska konsulatet i Granada och sedan på svenska ambassaden i Madrid, ett stenkast bort………… not. 

Från papper till pappor

I fredags kom thai-veteranen Bendik “pappa to be” med resten av familjen upp från kusten. Lilla Wilma, Bus extramatte, ville hälsa på Bus och sedan skulle vi äta på thai-restaurangen här i dalen. Det första restaurangbesöket för Agnes del. Precis som mamma verkade hon gilla det skarpt. Och när vi efter 23-snåret på kvällen tackade för oss så var det just lilla Agnes som verkade vara den som var piggast av oss alla.

Och idag så kom Andreas pappa, Gunnar, på besök. Han ska om allt går enligt planerna gå pilgrimsleden Camino de Santiago de Compostela. Men först ett par dagar hos oss och barnbarnet. Mysigt!

Mjölk- och blöjcentralen….

……. var god dröj. För er som väntar på kontakt av något slag från Mjölk- och Blöjcentralen vill vi informera om att det kan tyvärr dröja då all tillgänglig personal arbetar under stort högtryck. För tillfället kan vi inte lämna någon tidsgaranti på denna tjänst.

Som sagt det kan dröja mellan varven!

GRÖNA PAKET

Paket på paket. Byns postkvinna hälsar numera glatt på mig.

Man kan inget annat än att älska Hoa Hoa bodysarna! Och resten med.

FRÅN ATT FRYSA TILL ATT SVETTAS

Snabba kast vädermässigt. Förrförra veckan så var det så här som ni kan se klädmässigt på kortet från när vännen tillika yogagurun Kelly var och hälsade på.

Och i förra veckan blev det så här över en natt i princip

Härligt, men varmt, varmt, varmt, speciellt när man ska till och sova. Det blev liksom inget mellanläge i år med behagliga 22 grader. Så nu måste jag ut i garaget och rota fram sommarkläderna och stuva undan vintergarderoben, blir toksvettig bara jag ser dem.

EUFORI

Nej nu tänker jag inte på Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest utan på mitt första “riktiga” yoga pass på länge som jag körde hos Kelly i tisdags. Efteråt var jag nämligen helt euforisk, gick som på moln därifrån. Inte blev det mindre heller av att mitt ego boostades ordentligt då en av mina med yoganister (en spanjor som by the way livnär sig på att spela dockteater och turnerar runt världen med sina dockor!) efter passet sa: “My god, you are so fit for have been delivering a baby just a few weeks ago.” Det tackar vi för!  Fast jag antar att  det är yogan som jag ska tacka för det.

Ingen rast, ingen ro, sirenen ljuder på hög volym, dags att bege sig tillbaka in i Mjölk- o blöjcentralen.

¡Adiós y hasta luego!

Bland bergen igen

Efter tre veckor på Calle Koskenkorva (Finlandia) så lämnade vi för en veckan sedan turistgettot bakom oss. Det krävdes två vändor för att vi skulle få hem allt. Agnes, vi själva, djur, barnvagn, bilstol, packning, barnsäng etc, etc. Inte ha bråttom när man ska resa med barn OCH djur var det ja…... Bus smet och jag och grannen fick springa runt husen och jaga i fatt henne. När väl både katten och Tekla var på plats i bilen hade Agnes ledsnat och blev “rabiesbabie” så det blev till att muta henne genom att amma lite och sedan somnade hon och vi kunde (PUST!) äntligen styra färden hemåt. Den andra vändan gjorde Andreas dagen därpå.

Hem ljuva hem!

Madre Mía vilken njutning! Fåglar som kvittrar, vallmo och äppelträd som blommar, humlor som surrar, mandelträd och andra träd som står i full grönska, tuppar som gal, körsbärsträd med bärkart och gubbar med hatt. Och allt precis utanför dörren. Att även Tekla var lyrisk gick inte att ta miste på, hon for som en liten tok, än hit, än dit under vår första hemvändarpromenad.

Upp och ner

På söndagen gjorde Agnes sin första bergstur, rundan som vi kallar för Linas runda, 4 svettiga kilometer uppför och 3,5 branta kilometer nerför. Det var ju ett tag sedan jag själv avverkat den  på grund av den tidigare stora magen, men nu kunde vi (rättare sagt pappa Andreas) rulla “maginnehållet” i en vagn! (Jag är så glad över att vi köpte en barnvagn av jeep-varianten. Framkomligheten är grym!)

Underbart! Måste väl erkänna att jag var lite lätt flåsig och lite lätt högröd i ansiktet när vi väl nådde toppen, men kände mig ändå väldigt nöjd med min insats två veckor efter förlossningen.

På pensionärsberget

I torsdags tog vi en tur till kusten och “pensionärsberget” i Salobreña för att lite “häng” med Bendik. Grill och lunch på terrassen. Medan grabbarna spelade pingis så -

funderade vi på livet i godan ro och sedan

så visade Agnes Tekla hur man ylar. Tekla verkade “så där lagom” imponerad ut.

När sedan alla blöjorna var förbrukade så var det dags att åka hem.

Paket!

I fredags morse pinnade jag och Tekla på yrvakna ben till det lilla, lilla postkontoret här i Nigüelas som bara har öppet en liten, liten stund varje dag. Vi hade paket att hämta ut, eller rättare sagt Agnes. Två stycken till och med. Hela vägen från Svedala.

TACK Linda & Sten för de fina kläderna! Helt underbara och att strumporna är lite stora gör inget, värsta Pippi-looken, dessutom behövs inga brallor!

TACK Åsa, Sambo & Thomas för den fantastiska filten, bollarna, korgen och den tjusiga RÖDA mössan. Nu kan Agnes flyga högt då hon kan landa säkert .

Och så här utmattad blir man av paketöppning och testkörning av innehåll. Puh, vilken pärs!

Over and out från ett för lördagen regnigt Nigüelas! (Ett välbehövligt regn och efter regn kommer solsken så här hänger vi inte läpp för lite vatten från ovan.)

Agnes spanska entré

För lite drygt en vecka sedan, på själva påskafton, så gjorde hon entré, vår lilla Agnes. Japp, Agnes är namnet det blev till slut.

På påskaftonen vaknade jag med värkar vid halv sex på morgonen, “hookade” upp mig till min TENS-maskin (kan inte lovorda den tillräckligt nog), drog igång lugnande yoga-musik på ipoden och så förflöt morgonen och förmiddagen. På eftermiddagen blev det ett “uppehåll”, jag schasade iväg Andreas till gymmet och sms:ade glatt tillbaka på hans undran efter ett litet tag om allt var OK, att träna på du…. Sekunden efter drog värkarna igång med förnyade och intensivare krafter. Så jag bytte musik till lite mer rockigare slag att dansa och skråla med till under värkarna. Har tidigare hjälpt mig att distrahera mensvärk och det fungerade även nu. Från 5-6 minuter mellan värkarna till 2-3 minuter gick väldigt snabbt och när Andreas kommit tillbaka, tagit en snabbdusch och en snabbpromenad med Tekla och jag stod på knä och flåsade så kom vi överens om att det kanske var läge att åka nu. När jag sedan stod i dörren så insåg jag att det började bli brådis – NU ÅKER VI. I bilen räknade jag i princip bara sekunderna, 360 stycken sådana, tills vi skulle vara vid sjukhuset. Framme så skrev Andreas in mig medan jag stod utanför entrén med korsade ben (kändes som om hon annars skulle ramla ut där och då)  och mentalt blockerade värkar. Gissa om jag blev glad när chefsbarnmorskan Antonio (barnmorska känns konstigt när det är en han, men vad heter det då?), som jag tidigare mött och hoppats på att få när det väl var dags, kom emot mig med ett “Hi there”. Han kopplade upp mig på CTG och jag skulle ligga 10-15 minuter (trodde han ja!). Jag fick en värk som hette duga, kändes som om jag skulle bryta sönder sängen, så hårt höll jag i den, han undersökte mig raskt: “Oh my gosh you are wide open, I have to bring every one in NOW! You looked so totally cool when you walked in so I thought it was no rush”. (Kan det vara det som kallas pokerface?). In kom hela teamet som bestod av mest män, i motsats till Sverige så verkar det vara många män i min ålder som jobbar på förlossningen. Endast gynekologen som var med var kvinna. Ja, sedan var det bara att “tuta och köra”! Eftersom hennes hjärtljud gick ner så blev det ännu mer bråttom och jag fick ta i för kung och fosterland, även för den spanska kungen. Andreas var rädd att jag skulle få en hjärnblödning. Vid sista värken och de sista krystningarna fick jag hjälp av sugklocka eftersom hon var tvungen att komma ut. Klockan 20:15, 30 minuter efter att vi skrivit in oss, kom hon ut , med navelsträngen två varv runt halsen (varför nöja sig med ett) och raskt försvann barnläkaren och ett helt team med honom, iväg med henne. I och med att hon kom ut när hon hon gjorde så var det aldrig någon fara, men när jag hörde hennes första skrik så var lättnaden enormt  STOR.

Hon vägde 2960 gram och var 49 centimeter lång och enligt hennes föräldrar alldeles, alldeles bedårande! Antonio tyckte att hon såg så “baby färdig” ut och alla i teamet tyckte att det hade varit en fantastisk förlossning att vara med på. Blev ju lite av en “drive through”. Pappersarbetet efter förlossningen tog bra mycket mer tid än själva förlossningen. Vid 22-tiden rullades vi upp på avdelningen där vi fick stanna i två nätter. Vi försökte dagen därpå att få komma “hem” men si det gick inte.

Nu har en vecka gått och vi har njutit av varenda sekund som till stor del bestått av amning, blöjbyten och att ladda tvättmaskinen. Men vi även hunnit med en shoppingtur till Málaga eftersom de flesta kläder vi hade med oss till Agnes är för stora. Liten och smal, med smala, smala ben. Jag tror hon har ärvt sin farmors spiror. (Vilken tur för henne!) Vi har också haft celebert besök av Salobreña-borna Bendik och Carolina då det blev ett rejält fika tillslag med både tårta och äppelkaka. Några turer till kontoret för vår hälsoförsäkring (eller sjukvårdsförsäkring som det heter på svenska) och även ett besök till sjukhuset för att göra ett så kallat häl test. Man sticker i hälen och pressar ut blod på ett papper som sedan ska skickas för analys. Hon skrek och skrek och jag blev så förtvivlad inombords att livmodern krampade desperat. Usch, vilket test på en sådan liten en! Tur att det är över. Imorgon måndag är det besök hos barnläkaren och på tisdag ska vi på ett hörtest där hon måste vara vaken. Hur fasiken kan man garantera att en 1,5 vecka gammal baby är vaken vid ett visst klockslag?  Ska bli mycket intressant att se om vi kan få till det. Nu lite bilder på vår lilla señorita.

Att “picka och attackera” även pappas bröstvårta är en klar favorit.

Sedan blir det också dagliga promenader vid havet tillsammans med Tekla medan pappa Andreas är på gymmet. Skönt!

Over and out från Benalmádena!

Väntans tider i Benalmádena

Så är vi då på plats i Benalmádena, lite syd om Málaga. Kom i lördags i en mycket välpackad bil. Lilla Bus fick sitta i mitt knä, enda stället hon fick plats på- Så jag menar alltså välpackad och INTE väl packad. Jag tänker alltid på mina föräldrar när vi ska till att packa bilen inför resa för en längre tid. När vi under min uppväxt skulle bege oss norröver för sommarsemester på 4-5 veckor så bars alla pinaler ner till bilen, pappa packade bilen, mamma kom och  lika raskt som pappa slängt in sakerna (hans sätt att packa), lika raskt åkte alla sakerna ut igen. Därefter packade mamma om och varenda centimeter utnyttjades och naturligtvis så fanns alla prylar man skulle kunna tänkas behöva på vägen lättillgängliga. Dessutom kunde även Jörgen och jag samt fågelbur få plats, vilket kanske inte alltid var fallet i den första packvarianten som pappa bidrog med. Det lutar åt att detta scenario kommer att återupprepas med tanke på att Andreas packteknik (eller avsaknaden av den) är samma som min pappas.

Hur som helst vi är på plats, packningen uppackad, terrassen redan väl använd, jag har testat solsängarna och Tekla sover gärna sin siesta på den lilla gräsplätten till trädgård. Hon har också hunnit göra några små utbrytningar och då bland annat bekantat sig med vaktmästaren här i området. Havet är ett givet dagligt inslag och sakta men säkert växer min samling med sten och snäckor… (Efter 10 månader i Australien hade jag 7 kg inför hemresan, blev till att prioriterad och “endast” 3 kg fick följa med.)

Turistgettot Costa del Sol och dalen vi bor i, Valle de Lecrín, är verkligen varandras totala motpoler.  Bo här permanent?….Njaeeeee, jag vet inte jag……. Men jag sover som en prinsessa här, utan Nigúleas alla hundar som i tid och otid (väldigt ofta otid) ska skälla och leva rövare.  Och den internationella mångfalden som turisterna för med sig och vad de efterfrågar gör att mataffärerna här har ett utbud utan dess like och som gör en lycklig. “You name it, they have it!” (Ja, nästan i alla fall.)


Utsikten från terrassen på ovanvåningen/sovrummet.

I måndags var vi och resten av Málagas påsklediga på IKEA. Till och med jag blev helt utmattad! Madre Mía säger jag bara. Kön i restaurangen var inte ens att tänka på att ge sig in i. Denna mängd med spanjorer som alla ska 1) bestämma sig för vad 2) plocka på sig och 3) betala för sin 3-rätters lunch vill man inte kampas med och speciellt inte vänta på. Så det blev till att med enbart en muffins från deras enkla café innanför västen göra en tjurrusningen genom butiken och försöka få med sig allt som stod på listan.

Efter IKEA var det dags för en graviditetskontroll på Xanit sjukhuset. Ultraljud och CTG-monitorering. Eftersom fröken fräken körde järnet där inne så fanns det inte en tillstymmelse till  att få några vettiga resultat eftersom elektroderna for än hit, än dit på magen och hjärtljuden försvann därmed in i tomma intet. Så de ringde ner chefsbarnmorskan från förlossningsavdelningen som fick ordning på det hela och efter varit monitorerad i över en 1 timme så fanns ett godkänt resultat. Denna barnmorska är en han på cirka 40 år, utbildad i London och som spenderat 2 månader i Stockholm på Huddinge sjukhus. Trevlig prick som jag fick förtroende och jag hoppas verkligen han är på plats när väl “lillan” bestämt sig för att checka ut.

Men min gynekolog (här är det alltså inte en barnmorska man träffar under graviditeten utan en gynekolog) ringde idag och var ändå inte riktigt nöjd utan ville ha en, till 100% felfri monitoreringsomgång för att säkerställa barnets hälsa. Han ville därför att jag skulle  åka och göra om monitoreringen på akuten. Så det blev ännu en vända idag. Blev inkallad direkt då min gynekolog ringt och förvarnat och hade två gynekologer som fixade och trixade med mig och min mage. Och idag höll hon sig lugn och alla blev nöjda och glada med resultatet. 

Och jag, jag känner mig väl omhändertagen, har fullt förtroende för personalen på Xanit och ser med spänning och tillförsikt på vad som “komma skall”, förhoppningsvis inom en ganska så snar framtid!

Men än så länge tillbringar vi väntans tider med att njuta av vad Benalmádena har att erbjuda i form av sol, hav, värme, mat och skön sömn. Behagliga dagar i största allmänhet!

Lika som bär

Visst är likheten slående? Lite hår på lille Buddha och jag med rött läppstift och guldmålad och vi hade varit “lika som bär”. (Konstigt uttryck egentligen…. Hjortron och körsbär är ju inte speciellt lika om man pratar om bär i vardaglig mening och absolut inte banan och blåbär om man pratar om bär i botanisk mening.)

Slog idag upp ögonen klockan 06.00 och kunde inte somna om utan var klarvaken. 06.00!!! Vad har hänt? Hittills har jag utan problem sussat glatt ett par timmar till. Är det hormonerna som spökar eller?  Hormoner eller inte, vaken var jag så det var ju lika bra att pallra mig upp och påbörja denna torsdag med allt vad den bär med sig. Lilla Bus hakade på…..

…. tills hon hittade ett nytt ställe att slagga på.

Idag på förmiddagen är det spanska med Jim på schemat, den sista lektionen på ett bra tag, antar jag. Ikväll är det middag hemma hos oss med Lina, Arvid, lille Edvin och Bendik. Förra lördagen var vi ju hos Lina och Arvid och i måndags var vi hos Bendik och Carolina och nu är det dags för oss att ta på oss kockmössorna innan familjen Winqvist vänder norrut igen. Tyvärr får vi klara oss utan Carolina som är i Stockholm.

Hos Bendik och Carolina i Salobreña i måndags Trevlig kväll med väldigt god mat, lite pingis och sedan sällskapsspel.

Ska också försöka göra färdigt ringen som jag påbörjade i solgasset på terrassen igår. Den är till Linda här i byn. En liten avskedspresent då hon och hennes man Frank efter 9 år här valt att återvända till England. Så medan vi är i Benalmádena i tre veckor (dit vi drar på lördag så imorgon blir det till att packa och stuva bilen full) så kommer de med sina två hundar och katt att bege sig mot ett nytt kapitel i sina liv. Kommer att kännas lite tomt, de har ju liksom alltid funnits här. Men nya tider stundar!

Nej, nu måste jag väcka Andreas (så att han hinner göra färdigt sin "läxa”), gå ut med Tekla, fixa och framförallt ÄTA frukost. ¡Tengo hambre!

En el frente español

Svärmor har efterlyst en uppdatering från den spanska fronten -
här är den!

Inte långt kvar

Faster Tuva ville se bild på “kulan” så här är den i vecka 36, vilket var förra veckan. Ja, nu är det inte långt kvar…. i praktiken kan hon därinne få för sig att se dagens ljus egentligen när som helst nu. Men vi hoppas på att hon väntar ännu ett litet tag. Runt den 8:e april som sagts från början tycker jag låter bra, är några småsaker som jag skulle vilja hinna med innan. Men vi har i mitt tycke varit organiserade och har shoppat både det ena och det andra, tack och lov för underbara Amazon! Barnvagn (som ska klara av lite tuffare tag med tanke på kullerstensgator, grusvägar och bergsvägar), bilbarnstol, badbalja, lite kläder, steriliseringskit för nappflaskor och en del annat smått och gott är på plats. Jag har till och med sjukhusväskan nästan färdigpackad “in case of”.

Benalmádena nästa

Från och med lördagen den 31 mars och tre veckor framåt har vi hyrt ett hus i Benalmádena som ligger mitt mellan Torremolinos och Fuengirola drygt en mil söder om Málaga. Det är här sjukhuset som vi har gjort alla våra kontroller och också tänkt föda på ligger. Mellan huset och sjukhuset är det endast 7-8 minuter med bil och inte och 1 timme och 40 minuter som från Nigüelas…..vilket känns så där lagom lockande med värkar. Så förhoppningsvis så håller sig den lilla lugn tills vi åtminstone kommit på plats i huset. Ser bland annat fram emot miljöombyte, indisk mat (som garanterat finns inom räckhåll), ett badkar (av lite udda karaktär och form) som både jag, mage och vatten garanterat får plats i, bastu (i ett spanskt hus!), diskmaskin (tjoho!) och liten gräsplätt för Tekla o Bus.

Rise and shine with yoga

Kör fortfarande på med yoga två morgnar i veckan i hyfsat intensivt tempo och jag hävdar med en dåres envishet att det är tack vare den som jag sluppit hudbristningar, högt blodtryck, foglossning, svullna kroppsdelar, ryggont och andra större besvär under graviditeten. Så när “min guru” Kelly bad mig hjälpa henne med att förnya hennes tidningsannons så ställde jag naturligtvis med glädje upp som fotograf, copywriter och art director. Och här ser ni det det slutgiltiga resultatet. Kul att få “jobba” lite igen!

 

Det ljuva livet i solen!

Lååååånga härliga frukostar i solen på terrassen, horisontalläge på terrassen i solen för att fylla på kroppens lager av D-vitamin (observera INTE för att få lite färg….), sedan lunch - och var annars om inte i solen på terrassen. Och idag blev det en god lunch tillsammans med Bendik på favoriten Hacienda Señorio de Nevada…..fast inte i solen, “bara” i en väldigt vacker lokal med vacker utsikt.

Tur med djur på berget

Igår (söndag) så stuvade vi in oss i bilen, tvåbenta som fyrbenta, och begav oss längs smala och slingriga vägar upp i bergen. Dags för en “söndagspromenad”! När vi parkerat bilen blev det två kilometer uppför till snön på berget Caballo och efter lek, näringsintag och njuta av tystnaden så vände vi neråt igen. Det är vad jag kallar ren och skär lyx att ha vyer som dessa inom “räckhåll”!

Familjen Winqvist är i byn

Vi har fått sällskap i byn igen under två veckor av familjen Winqvist. De kom i lördags då vi bjöds på middag på kvällen i deras hus som de hyrt. Ingen rast, ingen ro… för dem alltså. Det var väl endast Edvin som såg till att få lite vila på planet ner. Han kommer att bli en sann globetrotter som vet hur man kommer fram utvilad. Medresenärer? ¿Qué es eso?
Igår blev det “filmmys” tillsammans hemma hos oss.

Så – nu är vi back on track igen! Nu måste jag kila ner i köket och rodda i ordning lite middag.

¡Hasta pronto!