Huset i söndags var OK med lite fix. Utsikten helt bedårande och ja, vägen? Ja den var väldigt kurvig. Men var det stället vi kommer att på bo? Nej, det var det inte. Lite väl isolerat, lite väl meckigt med vattnet (ungefär en gång per vecka ringer man grannen som då sätter på vattnet efter att man kört ner en slang i vattencisternen på takterassen…. kul om han hastigt och lustigt drar iväg på semester). Och sist men inte minst lite väl nära Almuñecar som jag inte har mycket till övers för, alldeles för många av ”wrongs sorts of English” som Frank säger (han e engelsman). Vägen upp leder från och till denna plats så skulle vara lite svårt att undvika. Men utsikten var som sagt fantastisk.
Huset är det i mitten lite till vänster på den högra bilden. Ett bedårande “weekendhus”, men inte året runt boende för oss i alla fall. Kuststräckan som går under namnet Costa Tropical tycker jag känns lite “slafsig” och skräpig och folk verkar inte bry sig och vill de bo i det så “fine by me”, men jag vill det INTE. Likadant uppe vid huset där grannarna i princip hade staplat upp en grovsortering vid infarten. Lagomt pittoreskt… Om man sedan ståendes på terrassen beundrade utsikten och råkade slänga ett öga liiiite för långt ner (alltså ner till dem som hade huset lite snett nedanför) så hamnade man mitt i deras otroligt röriga “gipsytillhåll”. Enligt min devis är man antingen gipsy på ett charmigt sätt eller så på ett fruktansvärt oestetiskt sätt och detta var inte av den först nämnda varianten. Sedan kan man tydligen vara “gipsy in the head”, som ägaren påpekade att en granne var. Vad det klassas in under är nog en annan femma.
Så det var bara att styra kosan tillbaka mot Valle de Lecrín, “hem ljuva hem”, och fortsätta letandet. Men det var värt ett försök i alla fall och nu vet vi vart vi inte behöver leta.
Jakten fortsätter med andra ord!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar