I fredags drog Andreas med Winqvistarna till Sierra Nevada för skidåkning. Själv valde jag morgonyoga och sedan en liten, lätt och lagom bergstur med Tekla och hennes fyrbente vän Scooby ( en av Frank & Lindas hundar). En dag, helt i egen regi.
Knatade 8 km uppför där vi bland annat stötte på ett gäng tusenfotingar som visste hur man ska bete sig när man ska korsa en väg, nämligen på led. Om någon fick för sig att vimsa till det så korrigerades vederbörande snabbt in i ledet igen.
Längs vägen började jag “fifilura” på det där med vart vi egentligen ska bo, flytten som kryper allt närmre och de alternativ som finns till hands. Där uppe på 2000 meters höjd och med “världen för mina fötter”, i alla fall det som kommit att bli min värld numera nämligen Valle de Lecrín och Sierra Nevada, så skrek magkänslan inom mig – STANNA HÄR! STANNA HÄR! Men, men……… jag antar att om det är meningen så är det meningen.
Fridfullt inte sant? Ungefär här vid fåren började blåsor på vardera häl ge sig till känna. Jag missade
“avfarten” hem till Nigüelas (inga skyltar i överflöd direkt) och därmed kom lite geografiskt snett. Så rundan blev inte två mil som jag räknat med utan tre. Men vad gör väl en mil mer eller mindre? Sällskapet, solen, naturen, glatt hälsande cyklister och fårfarmare gjorde livet glatt ändå.
Vid returnering av en mycket trött och tillfredsställd Scooby till Frank och Linda så fick vi båda vår min belöning. Han ett riktigt skrovmål och jag kall och sprudlande god spansk cava!
Oavsett blåsor eller ej – ännu en bra dag är till ända!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar