¡Madre Mía, ¡qué día!

Idag stod det Málaga på schemat. Klockan halv nio var det avfärd och en timme och fyrtiofem minuter senare parkerade vi på Xanit Hospitals parkering i Benalmádena. Först en vaccinering (aldrig roligt men gick bra, endast en halv minuts gråt) sedan var det “date” med Dra Rojas, barnläkaren. Mätning, vägning och allehanda inspektion. Status -bara bra.

Dra Rojas skrivbord är av det intressantare slaget.

Sedan ner en trappa för ett ultraljud av Agnes lilla huvud. Detta då hon föddes med navelsträngen två varv runt halsen och var i princip livlös ett litet, litet tag när hon kom ut. Obligatoriskt då att  de kollar att allt ser ut som det ska, hur det nu ser ut. Statusen på skallfronten verkade också bra, ska ringa Rojas imorgon för att höra när hon fått ta del av rapporten.

Efter nästan 2,5 timme på sjukhuset blev det till att slänga sig i bilen för att bege sig till Svenska konsulatet inne i Málaga vars kontorstid egentligen bara är till 13.00. Men Gunilla på konsulatet är en vänlig själ så hon hade lovat att ta sig an oss trots att vi skulle dyka i sista sekund. Klockan fem i ett kom jag med Agnes på armen inrusande, insåg att jag glömt alla dokumenten i bilen, fick ringa till Andreas som parkerat bilen och redan var på väg och därmed fick knata tillbaka till bilen medan jag med raska steg gick till fotografen, eftersom foto hade vi ju inte heller fixat. Men det gick fort värre. Och tillbaka på konsulatet varm och svettig, både jag och Agnes blev det till att fylla i papper medan Gunilla konsulterade med ambassaden i Madrid om dilemmat med födelseorten. Benalmádena eller Granada, hon finns ju fortfarande inte i något register, så vad är det som gäller, där hon föddes eller där hennes föräldrar är skrivna? Agnes hon gav blanka sjutton i allt och somnade. 10 minuter och 170 euro senare så var det klart -

- Agnes provisoriska pass!
Så på tisdag så bär det av mot svenska breddgrader! Tjoho! Nu känns det som om nedräkningen kan börja på riktigt. En sekund, två sekunder, tre sekunder….

En snabb lunch och sedan lämnade vi staden bakom oss för två timmars returresa hem och ett stop på vägen för proviantering. När vi vid halvfem-tiden parkerade bilen utanför vårt hus ut kunde vi flämtandes pusta ut - ¡Madre Mía, ¡qué día!