Inte bara VM

HOY PUEDE SER UN GRAN DÍA
Llegó el momento ansiado. Es la noche de la catarsis, el primer capítulo de una ilusionante historia. El encuentro arranca a las seis.

TODAY CAN BE A GREAT DAY
Longed the time came. It is the night of catharsis, the first chapter of an exciting story. The meeting starts at six. (Google translate…not mine… )

Real Sociedad, San Sebastians eget fotbollslag grundades 1909. Den bästa tiden i lagets historia var tidigt 1980-tal då de vann Primera i den spanska La Liga två säsonger på rad. Under många år signade man endast baskiska spelare, denna policy övergavs 1989 när den irländska spelaren John Aldridge från Liverpool anslöt till laget.

Real Sociedad bästa La Liga resultat på senare år är deras andraplats i under 2002-03. Sedan gick det utför och de degraderas under 2006-2007 efter att ha slutat på 19:e plats. Nu efter några års kämpande är man på god väg att ta sig tillbaka från Segunda División upp till toppdivisionen.

Ikväll spelas en viktig match både resultat- och prestigemässigt då man möter de forna ärkefienderna Celta. Gatorna fylls sakta men säkert av blå-vit randiga supporters i alla åldrar.

    Fútbol, fútbol……

Totalt genomblåsta!

Under de senaste dagarna har det varit lite blåsigt här. Tydligen ska det vara hälsosamt för en att låta sig genomblåsas ordentligt någon gång då och då (Enligt en träkurslärare som Åsa haft som en gång om året klädde av sig naken mitt ute på Alvaret på Öland och lät sig genomblåsas…). Vi blev genomblåsta både uppe på berget Jaizkibel och på stranden i Orio (vilket också resulterade i sand i ögon, näsa och mun). Men det där med att vara naken tog vi inte fasta på. I vårt fall är nog mest huvudet som behöver få sig en genomblåsning.

Hmmmm, vi får väl se om det hjälper!

 

 

 

 

I morse i ottan var det dags att vinka av Åsa efter en mycket trevlig vecka med roligheter, mycket prat, härliga skratt och aktiviteter såsom barhäng, paltfiesta,  kospaning, sandstorm, trädklättring, spanska låååånga luncher (3 rätter och vin) och tillhörande siesta på schemat. Naturligtvis har vi också varit en här och en där, i och runt San Sebastian.

   

Summa summarum en riktigt bra vecka!

Finalmente!

 
Ett dygn försenad och utan bagage så landade mi amiga Åsa till slut på Bilbaos flygplats. När man flyger med bolaget Iberia så får man välja mellan att behålla bagaget men då blir det endast “return to sender” (åka hem igen) eller komma fram till destinationen men utan bagage. Enkelt eller hur? Sedan att de glömmer bort att kontakta vissa när planet väl fått sina reservdelar influgna från Spanien och att ombokning nästan resulterade i ett missat plan i Madrid är en helt annan sak för bolaget flyger ju i Kung Carlos tjänst och punklighet är en dygd! ( man kan ju verkligen hoppas på att Kung Carlos kommer fram dit han ska och med bagage….)

Vi tillbringade ett dygn i Bilbao och eftermiddagen spenderades på favoriten bland museum - Guggenheim

Där vi bland annat roade oss med att duplicera oss ett antal gånger…. Vi kan inte förstå att folk inte vill massproducera sig själva, det som är så kul! …. (obs i bildform, inget annat…)

Lärde oss mer om konstnären Anish Kapoor, som också tenderar att bli en personlig favorit.

VI kan också VERKLIGEN rekommendera den fantastiske konstnären Carlos Vazquez fenomenala utställning…. inte på Guggenheim dock.

Vi blev starkt berörda och kände hur djuren inom oss vaknade….

Konst när den är som bäst! Mycket berörande!

Efter en mycket reflektionsrikt dygn satte vi oss sedan på tåget hem till San Sebastian.

Varsågod och sitt

När man ska “göra affärer av mer kostsamt slag” så vill de gärna att man ska sitta ner för att diskutera igenom ärendet.  I banker, resebyråer, butiker för fest- och bröllopskläder, sängspecialister och möbel-butiker har jag snubblat över ett eller flera skrivbord med två tillhörande besöksstolar. Här tillämpas inte den i Sverige så frekventa “över disk”-metoden, som ju är lite mer “drive through” om man jämför med “sitta-ner” varianten.

Här låter man kunden och ärendet ta sin tid och är mycket noga med att skapa en personlig kontakt. Visst känns det lite konstigt ibland att som svensk slå sig ner mitt emot en något vindoftande (om det är efter siestan) sängförsäljare som bakom sitt skrivbord febrilt bläddrar bland prisuppgifter  (för det står naturligtvis inte på visningsexemplaret i butiken, allt för att man inte ska kunna smita iväg utan att passera “gå”) och titt som tätt rusa upp från stolen för att hack i häl titta på än den ena, än den andra sängen. Efter en  halvtimme eller så, så knallar man ut från butiken, efter alla upprusningar något varm, med försäljarens visitkort i handen och priser på just än den ena, än den andra sängen. Och allt man ville var att fråga vad sängen i det högra skyltfönstret kostar….

Att teckna försäkring är nästan snäppet värre, då krävs det två sittningar. Men i och för sig det är ju allvarsamma ärenden och kräver sin tyngd i antal sittningar. För diverse försäkringar har jag haft mejlkontakt med en person på ett stort spanskt försäkringsbolag och när jag lagt min beställning så ber hon mig att vi ska komma till hennes kontor för att skriva på. Que? Sedan inser jag när jag tittar närmare på hennes kontaktuppgifter i mejlet att hon sitter ju i San Sebastian. (Jag har alltså fått kontakt med henne genom att mejla en offertförfrågan via deras hemsida så jag i mitt stilla sinne antog att hon satt i Madrid eller Barcelona). Sagt och gjort, vi går dit och slår oss ner på den numera ganska så bekanta stolen och får också prata med hennes syster, som inte jobbar på företaget, utan endast är där för att bistå med engelskan. Vi går igenom de obligatoriska försäkringsfrågorna muntligen, stämmer av och skriver på. Men tro inte att det är klart för det. Nu ska våra papper skickas iväg, skrivas ut snyggt och prydligt och sedan ska vi komma tillbaka för att - just det sitta ned och skriva på ytterligare en gång. En sista gång, eller?

Picknick i solnedgång

Efter bokande av hyrbilar, hotell till kommande strapatser, träning och några timmar på stranden så blev det picknick uppe på Mount Urgull. Tonfisksallad med en massa gott i, hembakat surdegsbröd (Andreas har blivit en fena på det nu) och en kyld flaska spansk chardonnay. För vår fyrfotade familjemedlem serverades Friskies Chewy Dental Bone.

Detta mumsade vi på till scenariot av solens nedgång. Spelar ingen roll hur många man ser, det är alltid lika vackert.

Sedan gick vi hemåt i den spanska sommarkvällen.

 

Samma sak här, jag förundras fortfarande över hur vackert San Sebastian och dess omgivningar är!

Ett hus vid havet

Vi har pratat om att det skulle vara skönt att hyra ett hus. Gärna nära havet. Tänk vad skönt att bara få knalla ut barfota på morgonen, flip-floppa ner och ta sig ett dopp, äta frukost, lunch, middag utomhus så snart vädret tillåter, låta Tekla härja fritt och pusta ut under i skuggan under ett apelsinträd.

Och nu har vi hittat ett hus som i princip möjliggör allt detta!

Enda kruxet är att det ligger här i San Sebastian, vi vill ju liksom söderut. Det kan tänkas att det blir lite kallt vintertid, och så var det där med högvattnet eftersom det ligger väldigt nära havet. Men om man köper ett par rejäla stövlar så kanske man är “on the safe side”. Men det är bara en känsla. Inga apelsinträd heller men de går ju att köpa i kruka så det löser sig. Och det bästa av allt är vi behöver inte ens gå utanför huset för att få äta under bar himmel. Det kan ju inte bli bättre, eller hur?

Vad säger ni, ska vi slå till eller?

Hmmmmmmm, vid närmare eftertanke så tror jag att jag fortsätter studera bostadsannonserna för Costa Tropical.

Tur med cykel

Igår lördag hade vi en helt fantastisk dag på cykel. Men innan vi kunde ge oss av var en förvirrad själ tvungen att komma på när hon (ja det var en hon) hade använt cykeln sist och vart hon hade ställt den. För den stod ju inte i garaget som den skulle. Suck! Men efter lite fundering så var det som benen, på order av minnesbanken en trappa upp, gick av sig själv ett kvarter bort och se där stod den utanför Amaran (litet köpcenter. Utan sadel, men med alla hjul och allt annat kvar. Det var ju positivt med tanke på att den nog stått där i nästan två veckor. Det var bara att cykla och köpa en sadel och stång och sedan kunde vi trampa iväg på vår cykeltur med destination Orio, 18 km från San Sebastian.

Från 3-4 m.ö.h trampade vi uppåt till 350 m.ö.h, inte helt utan svett, stånk och  “jag orkar inte meeeeeer”  från min sida (lite drama queen måste man ju få vara). Men upp kom vi i alla fall. En fantastiskt fin liten landsväg genom ett otroligt vackert landskap. Behöver jag nämna med en bedårande utsikt?

Vissa sträckor avverkades på pilgrimsleden som går till Santiago de Compostela (den norra leden).

  
Framme i Orio. Sallad och calamares till lunch, glass till efterrrätt och en tur ut på piren. Visst har de tjusiga parkbänkar i Orio? De flesta orter/kommuner här i området verkar tänka till när det gäller allmänna ytor och utformningen av till exempel bänkar och gatlyktor är varierande och mycket imponerande. Kanske något för svenska kommuner att ta efter?

Sedan blev det att trampa hemåt (och uppåt igen) mot San Sebastian igen. Bland annat slog vi följe med skärmflygare……

….. och hade lite åsnesnack.

Men efter att ha blivit varm i kläderna och kommit in i andra andningen så gick cyklingen uppför mycket lättare nu, även om det var samma berg som vi skulle över.

En sista beundran av utsikten och sen blev det att rulla  i en hiskelig fart nästan hela vägen hem till Calle Arrasate. För en sak som är riktigt, riktigt bra med uppförsbackar, det är nerförbacken som väntar på en bakom den!