Vilken skitsöndag!

Idag har varit en riktig skitsöndag! Ja, inte dålig på något vis utan bara bra . Men den har liksom ändå bara bestått av en massa skit “so to speak”.

För er som varit på besök här hos oss vet av egen erfarenhet att vi har haft problem med avloppet. Lappar på toadörren om att inte spola, fått blöta fötter vid spolning, stått i duschen när någon (jag) med brysk stämma hojtat att genast sluta upp med det och fått springa med hinkar för att tömma badkaret efter äntligen fått tillåtelse att duscha. När vi kom tillbaka efter Sverige-besöket så eskalerade problemet. Bara man tänkte på att gå på toa så flödade det ut över toa – och hallgolv. Mysigt värre! Så under veckan har vi duschat på gymmet, vatten och övrig vätska har fått hällas i hinkar för att sedan tömmas utomhus, tvätthögen har växt och antal toabesök minimerades (kniiiiiiip) och så även antal spolningar per dag (endast smygspolningar tilläts och med moppen i beredskap och en nervös min).

Men så pratade jag med ägaren till huset och idag kom räddningen! )På en söndag - Hallelujah! Stor tankbil, två män iförda plasthandskar (!) och en sjuhelsikes till högtrycksslangs. Toastolen skruvades bort och man kan väl säga att det var i sista stund som undsättningen kom….. Utan att ge er en alldeles för detaljrik bild så kan man väl säga att det blev ganska så…. skitigt. Ända ut på pation/altanen. Yuck!!!

Fascinerad och smått äcklad tittade jag på när de två männen bekymmerslöst klampade omkring, hur de hukade över toahålet spolade rent avloppet och sedan körde ner huvudet och halva sig i septintanken,  iförda i sitt enda skydd - plasthandskar. Inget för håret, ansiktet eller övriga koppen. Nada! Dubbelyuck!

Men efter att jag tillbringat stora delar av eftermiddagen med att sanera, desinficera, skrubba, torka, putsa, feja, vädra och i part och minut spraya hejdlösa mängder med  ”odör neutraliserare” så är allting numera ett minne blott (om än lite illastinkande sådant).

Denna skitsöndag ska firas med ett härligt bad, ett bad som jag inte behöver tömma hink för hink. Para el baño!

Min 24-årsdag

Idag har det varit min födelsedag, 24 år fyllde jag och det känns bra att ha lagt ännu ett år till sitt register. Det blev “skön”sång, tårta och paket till morgonkaffet, sedan en sväng till gymmet och en joggingrunda på det. (Nej Arvid, det blev inte någon rekordrunda med tanke på att jag endast hade två LCHF-mackor, en tårtbit och två koppar kaffe innanför västen. Gubbarna i magen kräver minst äggröra med bacon och keso till frukost för att kunna köra för högtryck.)

På eftermiddagen, dagen till ära, så trängde blå himmel och sol undan det tunga gråa regnmolnet som hägrat över oss det senaste dygnet. Det tackar vi för, speciellt med tanke på att avloppet tenderar att kärva ännu mer när det regnar. Men hinksystemet fungerar ju också …… fast jag uppskattar verkligen att inte behöva använda mig av det om jag ska vara ärlig. Men vem har tid att reflektera över kärvande avlopp när vårsolen lyser och det spritter i benen? Inte jag i alla fall. Ut med sambo och hund, dags för lite trekking. Bosse fick också allt vackert pallra sig ut, men hans runda blev något kortare… runt huset typ.

Vi gick lite längre än så. Till byn Acequias och sedan bar det uppför en slingrig led längs bergslänten.

Ett familjefoto blev taget och sedan fick vi oss en pratstund med grannarna också…….

På kvällen blev det middag på den lokala vingården här i dalen. Vinproducenten som jag blev handlöst förälskad innan jag ens visste att gården låg här i dalen. Ja, alltså inte själva producenten mänskligt talat, utan produkten eller produkterna som producenten åstadkommer vill säga.

Mat och vin var gott, gott, gott. Restaurang och miljö var snygg, snygg, snygg!

Födelsedagsbarnet var glad, glad, glad. Och mätt och mycket belåten.

Du trodde väl ändå inte att jag skulle gå tomhänt ut från en vingård? Då känner du inte mig!

Summa summarum – en riktigt bra 24 årsdag!

Från vinter till vår

Igår gjorde vi en liten tripp upp till Europas sydligaste skidort, Sierra Nevada, som ligger cirka 40 minuters bilvåg från oss. Vi hade läst att man även kunde åka längdskidor, eller esquí de fondo som det heter på spanska, där så vi skulle ta oss ett provåk. Enligt information skulle det vara ett spår i själva byn och ett som man nådde genom att liften upp. Men eftersom det inte var så mycket snö nere byn så blev det till att ta liften upp, från det gråa diset som hägrade nere i byn till solen strålar och en ganska så blå himmel. En snabb lunch innan (Vare sig god, näringsrik eller hälsosam, varför är det ofta så på ställen som dessa?) skidorna åkte på. Enligt information som vi läst på en hemsida så behövde man vara i god kondition för att klara denna bana…… Något som får mig att bli en smula orolig över spanjorernas allmänna hälsotillstånd. “Banan” visade sig vara 1,67 km längs ena bergssidan, totalt platt och i princip helt rak. Sedan var det bara att vända och åka tillbaka. Det mest exalterande var när man var under denna korta sträcka var tvungen att korsa en si så där 6-7 nedfarter för utförsåkning. På ett ställe var det lite rysk roulette över det hela eftersom man inte kunde se om det kom någon nersvischande som med all säkerhet vare sig skulle hinna eller kunna väja undan för en. Vinst eller förlust? Denna gång blev det vinst i alla fall.

Nej, något mer nötandes på längden här blir det inte. Men det blev ju en utflykt, frisk luft, snö och lite sköna vyer om inte annat.

Hemma i Nigüerlas igen tog vi med oss Tekla och gick ut på en kvällspromenad. Snudd på vårväder.

Mandelträden har börjat blomma så smått. Vitt, rosa, cerise, rött. Ser fram emot när det står i full blom eftersom det kryllar av mandelträd här.

Ordningen återställd

Hemma i Nigüelas igen efter vår Sverige-vistelse som innehöll mycket gott & blandat. Med kortare och längre stopp i den svenska kungliga huvudstaden, Sundsvall, Husum, Lill Sutsberg, Elfvik (Liiiiiidingö) och skånska Söndraby (med ett riktigt skorrande r). Vi lyckades täcka in stora delar av detta avlånga land, inte illa! Landade i lördagskväll i ett +12-gradigt Malaga och anlände till ett +3-gradigt Nigüelas. Tydligen så brukar det skilja en grad per hundra meter i höjd som man kommer upp från havsnivå, vilket verkar stämma även i detta fall då vi bor på nästan 900 m.ö.h. Vaknade på söndagen upp till ett stilla snöfall som sedan tilltog. Det blev till att tända brasan, en himskans massa ljus och gasolvärmaren för att få upp värmen i huset som var kallt och rått efter vår frånvaro.

Efter frukost och en och annan snöboll gav vi oss av för att hämta hem vår fjärde familjemedlem som vistats på pensionat ute på landet. Bosse hade skött sig exemplariskt och de tyckte att han var en mycket cool katt. Behöver jag säga att matte blev väldigt stolt och belåten?

Så nu är alltså ordningen återställd – Tekla hängandes över Bosse för att få ta del av “the leftovers”, Mamma katt, Lillian och Gosepär på sin vanliga favoritplats i fönstret och Andreas vid diskhon. Precis som det ska vara!

Hem, ljuva hem!

God fortsättning

Jag hoppas att alla fick ett bra slut på 2010 och därefter en ruggigt bra start på 2011. Önskar också att fortsättningen som komma skall blir av godartat slag.

Vi själva befinner oss fortfarande på svenska breddgrader, för tillfället i Lill Sutsberg, mitt egna lilla paradis här på jorden. Skotrarna är framtagna och luftade, bastun uppeldad eller uppvärmd kanske man ska säga, allt trixande med att få på vatten avklarat, elden sprakar i köket, håret ständigt i flätor (väldigt behändigt), sängen uppvärmd (tack Kerstin o Bengan för lånet av värmemadrassen) snöslunga införskaffad (antagligen den sista som gick att uppbringa i detta snörika land),  tjälknöl, röding och Eris blodpannkakor har avnjutits, nya skidorna vallade och skidade på ( men likt det svenska herrlandslaget i Världscupen så har vallansvarige fått bakläxa, men vi har haft en överläggning och jag tror på på förbättring inom kort…;-), Toe Toasters på plats i skorna för jämnan (har blivit extremt frusen, men det beror INTE på åldern som är 23), attiraljer för pimpelfiske så smått uppvärmda och krälande maggot i kylen (ja inte huller om buller utan i burk då), Tekla är ständigt lyrisk……

Kort sagt så njuter vi för fullt av svensk vinter. Men saknar naturligtvis Bosse….

Och vi, vi hörs igen när vi åter är på plats hemma i Spanien hos Bosse!

Hasta luego!

Från oss alla…

I skrivande stund befinner jag mig någonstans mellan “mina” två länder, Spanien och Sverige. Högt ovan molnen med Andreas vid min sida (tillbaka från Sydamerika, så nu har jag någon som åtminstone pratar tillbaka, förhoppningsvis….. :-), Tekla i sin bur i bagageutrymmet ( hon är ju en van resenär även hon) och Bosse på djurpensionatet Delagos (ja, stor ångest vid lämningen. Tröstar mig med att han numera åtminstone har någon som faktiskt bryr sig och därmed betalar för att han ska få tillsyn.)

På väg ner till Malaga flygplats regnade så det stod härliga till (spanska vägar är inte alltid anpassade för skyfall av värsta slag….), men sedan sprack det upp och solen både lyste och värmde. Och där stod jag i mina superfodrade vinterstövlar och toksvettades om fötterna. Men de lär väl komma till pass när vi om drygt en timme landar i ett snöigt och kallt Stockholm. Så förutsättningarna är i alla fall de bästa för att den rätta julstämningen ska infinna sig….. eller så blir det en ren och skär julchock. Det är nog 50/50 det där. Vi får se. Men ett är säkert i alla fall, det ska bli underbart roligt att få träffa nära och kära, chockad eller ej.

Från oss alla, till er alla -  Feliz navidad!

Hos “the cat whisperer”

Idag har vi varit hos veterinären med Bosse för att ta diverse grundläggande vaccinationer som en spanjor som Bosse kan behöva och sedan så ska vi ju få till ett giltigt pass till honom också så det blev id-märkning med mikrochip och rabies-spruta. 

Och det finns inte bara en dog whisperer, det finns även en cat whisperer också och han heter Manuel och bor och verkar som veterinär i Dúrcal! Nu har ju han inget program direkt på TV, men han kanske skulle ha, för karln kan det där med katter…. eller så var det bara Bosse som var extremt duktig och väluppfostrad.

Jag hade nämligen förberett mig på att det skulle bli en cirkus utan dess like och att vi alla skulle tumla ut med allehanda blesyrer. Men tji fick jag. Första sprutan fick han i min famn och alldeles stilla var han. Sedan för mikrochipet kom “det tunga gardet” in (Manuel). För det är ju inte direkt den lilla nålen som används för detta och känns nog en del kan jag tänka mig. Men åter igen alldeles stilla och även under Rabies-sprutan. Sedan traskade han med glatt och lugnt tillbaka in i sin bur och lät sig kelas av Manuel. Inte en klo syntes eller kändes och inte en smula tendens till att bruka sina vampyrliknande gaddar! De tyckte han var exemplarisk och det tyckte matte med! Visade sig också att han är kastrerad! Vem som bekostat det och sedan behagat kasta ut honom undrar man ju. Och troligtvis är han drygt ett år. Så nu har han fått födelsedatum den 22 december 2009. Så nu är han verkligen min!

Att gå till veterinären här i Spanien är en ren fröjd, kanske inte alltid för djuren då, men för oss plånboksinnehavare. I Sverige debiteras man ju 500 kronor bara man sticker in näsan. För dagens besök som var mikrochip, rabies-vaccination, vaccination för tre andra sjukdomar och avmaskningspiller blev det totalt 80 euro (drygt 700 kronor i dessa euro-vänliga dagar). Det är ju i princip vad det går på när man ska ta en endaste ynka liten rabies-vaccination i Sverige. Me gustan los veterinarios españoles!

Julklappar fick de också ,Tekla och Bosse. Plus-kontot växte ytterligare.

Hmmmmm, fick de verkligen med alla sprutor i passet …… de var ju så himskans många. Bäst man kollar.