Negativa tankar ger aldrig positiva effekter

Det fick jag mig en påminnelse om igår då jag var ute på långis med Tekla längs vandringsleden efter havet. Ju närmre Pajales jag kom desto lerigare blev det. Men innan dess hade jag njutit av sällskapet, som förutom Tekla bestod av Atlanten, måsarna och en sjusärdeles utsikt. Utbytte några ord på stapplande spanska med ett glatt gäng som jag mötte och slängde några artiga hälsningsfraser till några fåtal andra vandrare. Sedan fick jag för mig att jag skulle följa blå pil ner till vattnet och sedan vända tillbaka. Den blå stigen var trång, väldigt bra lut neråt och täckt i lera. Eftersom jag redan var så skitig så brydde jag mig inte nämnvärt utan fortsatte neråt.

Efter jag halkat omkring en bit nerför så slår det mig att jag inte har mobilen med mig. “Men tänk om det händer något, jag halkar eller liknande och jag bryter någonting, inte en kotte kommer ju att få för sig att knata ner på den här stigen förrän vid påsk…” “Och jag som inte sa till Andreas vart jag skulle gå…” Ja, så snurrade tankarna ett tag i huvudet tills jag kom på andra lite mer positiva tankar. “Titta en pinne, nästan som en gåstav, det kan vara bra, hmm något klen…oahhhhhhhh, klafs, slafs och slir, knak, och pladask. Fritt fall framåt, drar i knäna och naturligtvis handen jag håller pinnen i som bryts av i fallet. Vilken smärta! Upp på benen och inspektera mina leriga händer och provdra  i höger lillfinger. Känns inte så bra… Nu återstår frågan är lillfingret brutet, stukad eller ur led? Hur ser ett finger ut som är ur led egentligen? Jag har ingen aning. Men när jag under vånda drar så känns det som om något glappar på plats. Tar mig ner till stenarna vid vattnet och tvättar av mig så gott det går. 

Klantmaja! Men jag är inte speciellt förvånad, har ju umgåtts ett bra tag med mig själv… så man är ju härdad vid det här laget. Jaja, inget annat gör än att försöka hålla handen stilla och bege sig hemåt. 1,5 timme senare är vi hemma, både jag och Tekla utmattade. Hon av att ha busat och jag av smärta. Av någon konstig anledning blev inte Andreas heller förvånad. Jämförde mig med ett barn, kommer hem alldeles smutsig och tillbucklad och börjar klä av sig sina leriga kläder i hallen, på hans nyskurade golv. Ja, jag är nog benägen att hålla med. Fick bli ett tvillingförband, smärtstillande och ett Skype-samtal till sjukvårdsupplysningen i Sverige. Med min boxhandskeliknande högerhand som bekräftelse så är det bara att inse, man ska aldrig, aldrig, tänka negativa tankar, det är verkligen som att be om att det ska hända. Nej, nästa gång ska jag glatt obekymrat tralla mig igenom längs de leriga stigarna utan att ägna en tanke på kvarglömda mobiler, benbrott och andra tråkigheter!

Over and out from Boxing Betty