Jag och min grymma träningsvärk i ben och stuss tog vår fyrbente vän Tekla och knatade till Pasaia, en gammal fiskeby och en numera också stor kommersiell hamn. Pasaia ligger cirka 9 km från San Sebastian och man kan gå längs El Camino del norte, alltså den nordliga Santiago de Compostela-leden. Fortfarande, efter snart ett år, kan så kan jag inte låta bli att förundras över denna storslagna natur som finns här runt hörnet. Så jag kan bara inte låta bli att dela med mig lite av den.
Längs leden träffar man på Donostier ute med sina hundar, stora grupper med glada och svettiga franska pensionärer som muntert hälsar “bonjour”, ensamma vandrare av olika nationaliteter med vandringsstaven i högsta hugg och skolklasser med spring i benen, rödflåsiga kinder och t-shirten i handen.
Vi närmar oss – där bakom och nedanför ligger det.
Framme – byn är på båda sidor om kanalen in till hamnen. På andra sidan, Pasaia Donibane och vi befinner oss i Pasia San Pedro.
Längst in så har vi själva hamnen och den mer nybyggda delen av Pasaia. Kanske inte så vackert direkt, men allt har sin tjusnig. Well, well, been there, done that. Dags att vända tillbaka……
…… men först blir det till att ta sig upp igen. Längs en himskans massa trappsteg. Trappsteg som är en aningens för höga så att det blir så där ruskigt apjobbigt. Ja, kanske inte för alla då…. En i sällskapet tog sig ju springandes upp.. Nej, det är inte jag på bilden. Denna fantastiska energi höll i sig under 15 km. Slänga kottar framför fötterna, bada i kallkällor, rulla sig i alla skuggiga gräsplättar som kom längs vägen. Men sedan var det som om någon tryckte på OFF-knappen och under resterande kilometrar fanns endast hemlängtan i benen. Och ska jag vara ärlig så gällde nog detsamma för matte vid det laget. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar