Nästa destination klar!

Den sista oktober lämnar vi Baskien och San Sebastian, staden som varit hemma under ett år. Vi styr då söderut till El valle de Lecrín och lilla byn Nigüelas. El valle de Lecrín består av ett antal små och rustika spanska byar. För morerna mer känt som “glädjens dal”. Morer kallas de muslimer som under den islamiska expansionen intog och bebodde Iberiska halvön från 700-talet ända till 1300-talet. Iberiska halvön är alltså den “lilla” biten land där länderna Spanien, Portugal, Gibraltar och Andorra huserar. Så nu vet du det! Men hur som haver - vart ligger då denna glädjens dal?

Här!

 
Mitt mellan staden Granada och Costa Tropical. Ungefär 30 minuters bilväg åt vardera håll. Precis på kanten till nationalparken Sierra Nevada.

- Va sa du? Om vi har varit där? Jaaaaa alltså i Granada har vi ju varit och Sierra Nevada…men i Nigüelas, njaeeee. Men vi kör på vår väl beprövade metod med att kolla Google maps och läsa lite på nätet. Den här gången struntar vi att åka dit och reka några dagar innan. Vi har ju nästan varit där i alla fall och gillar vi inte det så är det ju bara att packa våra 14 kartonger, ta våra cyklar och hunden och dra vidare. Vi ska i alla fall ge det tre månader. För det är så länge vi har hyrt ett hus.

Ett litet hus! Med oliv- och fruktträd i trädgården! Inte för att jag har någon aning om hur mycket frukt det finns kvar på dem i november men ändå. Jag e smått lyrisk! Sedan att det ligger precis så att man har nationalparken bakom huset gör ju inte saken sämre direkt. Så nu får vi se om jag får “lappsjuka” efter en vecka eller två….. (Antal invånare i byn är cirka 1000, men de har i alla fall några restauranger :-)

Ta en tjuvkik på huset här!

Spansk fika

Idag blev en riktig rejäl spansk fika i det gröna. Eftersom lunchen intogs runt 15-tiden så är det fikadags runt kl. fem-sex på kvällen (med andra ord svensk middagstid). Vi packade med oss kaffe, filt och godsaker till Tekla och knatade iväg till Jesus-berget Urgull. En alldeles perfekt plats för fika och lite filthäng. På vägen passerade vi la pastelería för lite inköp. Andreas var ansvarig inköpare och kom ut med ett litet fint paket och ett glatt leende på läpparna. Spännande, vad kan det vara för gott tro?

Nämen ett helt kakfat…… Varför är jag inte förvånad? (Kanske, men bara kanske var det en liten baktanke med att skicka in Andreas…)

Alla goda ting är tre! 

Med eller utan?

Ja, det kan man fråga sig…. och jag har nog svaret ganska så klart för mig efter den här eftermiddagen. Efter lunch tog värmen överhand i lägenheten så  jag gick ner till stranden för lite bad och sol. En del folk men det insåg jag ju från början att jag inte skulle bli ensam på stranden denna väldigt varma dag. Hittade en bra plats, tog ett bad och väl uppe på handduken försvann jag in i min bok. (Tre sekunder av Roslund & Hellström, Sveriges absolut bästa kriminalförfattare – läs!)

Squisch!!! Hela jag täcktes av sand från en förbipasserande flipp-flopp. Splasch! Tätt efter kom en mycket blöt kille som glatt adderade en större mängd vatten på min numera sandiga hudhinna. Efter denna bryska återkomst till verkligheten förflyttades mina ögon upp från boken….fann mig då stirrandes in i ett hårigt skrev som låg oroväckande nära… För att undkomma denna “fagra” utsikt så satte jag mig upp och hamnade nästan rätt under någons parasoll och denne någons handduk. Vad i hela friden?

Några periskopvarv med huvudet och jag insåg att stranden under min “frånvaro” fyllts på ordentligt. Dags att dra! På väg från stranden for mina tankar till dagarna utan en massa människor….

Those were the days…… 

Golpe de calor

… är just nu vad vi tampas med. Blir lite si och så med bloggandet eftersom tillståndet gör att hjärnan inte känner för att arbeta mer än nödvändigt för då riskerar det att bli kortslutning på grund av överhettning. Tränar gör vi i alla fall, går antagligen på ren rutin, och där är det ju åtminstone okej att svettas. Men det är också i princip allt i aktivitetsväg. Strykhögen har jag tittat på i en veckas tid nu och ju längre jag tittar på den desto större blir den. Konstigt. Jo, jag har faktiskt lyckats med att skicka ett och annat viktigt mejl inför den kommande framtiden och upprättat lite kontakter så det är ju bra. Det väger upp strykhögen lite i alla fall.

Ingen större skillnad på ute och inne heller…. Med andra ord lika varmt över allt. Men jag klagar inte, fast ett apelsinträd eller olivträd att ligga och filosofera under skulle ju inte skada. Tills dess fortsätter jag med mitt zombieliknande tillstånd och försöker under ett och annat förbipasserande moln att övertyga mig om att det är nu stunden är kommen för att ta hand om strykhögen.

PS. Jag antar att ni nu räknat ut vad golpe de calor betyder…eller?

Får det vara en churro?

Igår sprang vi på gatuvarianten av en churrería. Där tillagar man och serverar, en för spanjorerna, mumsig delikatess. En churro är ett spanskt bakverk som kan liknas vid en munk. En churro består av friterad deg baserad på vetemjöl (vanligast) eller potatis och är avlång, stjärnformad och antingen rak, böjd eller rund. Äts till frukost eller som snacks under dagen. Kan också ätas med varm, tjock chokladsås. Precis som munken så ska de helst friteras färska och serveras varma. Nu hoppas ni kanske på att få se en bild där jag glatt smaskar i mig churros på löpande band med choklad runt munnen….. men då måste jag  göra en besviken. Frityrlukten, högarna med färdiga churros, den så kallade chokladen (ingen ska inbilla mig att man använder någon form av kvalitéchoklad, lite dyrare alltså, till detta) och tanken på näringsinnehållet (rättare sagt bristen) gav mig “return to sender-känsla (spy med andra ord). En titt bakom kulisserna gjorde inte känslan bättre….

Tack, men nej tack! Dessa små “bakverk” överlåter jag gladeligen till någon annan.

Vi är under belägring

San Sebastian är under belägring…….

……… av pyrotekniker. Igår lördag drog festivalen Semana Grande (Big Week på engelska och Aste Nagusia på baskiska, kärt barn har många namn…) Veckan är en av stadens absoluta huvudattraktioner under året vilket gör att staden just nu, förutom de pyromaniska teknikerna, också är belägrad av människor av alla de slag.

Åtta dagar fyllda med utomhuskonserter,tivoli, tjurfäktning (som jag INTE kommer att gå på eftersom det är en av de få saker med ett modernt Spanien som jag verkligen ogillar), gatuföreställningar, teateruppsättningar, regatter, roddtävlingar och beachvolley är några av aktiviteterna på programmet. Men det största och antagligen mest påkostade är fyrverkeritävlingen som VARJE kväll kl. 22.45 brakar loss. Ett nytt lag varje kväll som bränner pengar på ett mycket färgsprakande och ljudligt sätt. Tekla är måttligt imponerad av just detta programinslag. Men på plats i sitt lilla rum (nej, hon har inte ett riktigt eget rum… utan det är hennes transportbur), fönster stängda, rullgardinerna nere och med lugn musik på så verkade det som om det var åtminstone OK. Sju kvällar kvar…

Festivalen öppnas genom ett pistolskott men för oss som i vanlig ordning inte registrerat att det var något på gång så startade Semana Grande alltså med ett hejdundrade fyrverkeri som vi kunde njuta av ståendes i våra vindsfönster. Inte första parkett men nästan.

 

Ya estoy de vuelta!

Jag är tillbaka som det heter på svenska! Till Spanien och bloggen.

Vi har haft några helt fantastiska veckor i Sverige men även för oss “siestanister” (siestanist = en person som har  siesta från arbete på obestämd tid) så har vardagen också sin tjusning och det var skönt att få komma hem igen till San Sebastian, packa upp väskorna, få komma tillbaka till rutiner för träning, mat och allt annat. Något som var skönt att upptäcka var att jag hade längtan tillbaka till Spanien på slutet. Visst saknar man alla nära och kära men de (ni) finns ju på mejlledes avstånd. Ibland undrar jag om jag inte har mer kontakt nu med många än vad jag hade innan när jag arbetade häcken av mig dygnet runt och var asocial, oanträffbar och “så in i bängans” trött hela tiden.

Vi landade sent i onsdagskväll och sedan dess har jag bland annat njutit av vackert staplad, smaskig frukt och grönt i affärerna, cyklat på trottoarerna, låtit Tekla springa lös utan att få tillsägelse av polisen och gått en lååååååång promenad i ett alldeles fantasiskt grönt och frodigt baskiskt landskap.

Hem ljuva hem! Eller hogar, dulce hogar som det heter på spanska.