På andra sidan av plasten - Cabo de gata

Vår helg i lilla byn San José i Pargue Natural Cabo de gata var väldigt mysig. Vi besökte resterna från en guldgrävarepok där idag endast parkvakterna och fladdermössen huserar, passerade saltvattensjön med flamingos på rad. långa sandstränder och gömda stenvikar. Vi tog svalkande dopp och snorklade i kristallklart vatten och förgyllde våra smått Svedala bleka kroppar. På kvällarna promenerade vi genom byn ner till stranden och hamnen där vi åt gott hos en italienare (båda kvällarna faktiskt….tråkigt kan tyckas men hur ofta snubblar man över en trevlig italienare här nere? Som dessutom serverar riktig italiensk mat. Läcker carpaccio, färsk hemgjord pasta med ost- och svart tryffelsås – mums! Sov “como una princesa” gjorde jag också, utan att störas av några ystra fiestafantaster eller skällande hundar för den delen. (Nigüelas har ju en hel del hundar och de har verkligen levt rövare på nätterna den senaste tiden. Förhoppningsvis lugnar de ner sig nu när fiestan är över och inte en massa fyrverkerier dånar mellan bergen kvällarna igenom.) Precis så som man vill att en weekend vid havet ska vara!

Tyvärr så ligger Cabo de gata bakom ett stort område för grönsaksodling. Stålskelett på stålskelett med fladdrande vit plast och ganska så ruffig miljö runtom. Men så länge man vet vad som gömmer sig där bakom plasten så känns det lugnt. Ja, då menar jag inte grönsakerna som odlas, utan om Cabo de gata med sin karga och bergiga natur, sina sandstränder, undangömda vikar och små byar. Kanske inte Spaniens finaste stränder som guideboken beskrev, men fina och framför allt så är de inte överfyllda till bristningsgränsen vilket annars är vanligt en varm spansk helg.  Så på andra sidan plasten väntar en mycket trevlig strand-, bad- och naturupplevelse på en.

Bättre fly än illa fiesta

Just nu pågår den årliga fiestan i Nigüelas. Den började i söndags och pågår till måndagkväll. Det har varit en-två aktiviteter varje kväll. Teater, dansuppvisningar, femkamp för barn och konserter. Men idag fredag brakade det igång ordentligt. Klockan tolv sköts skottsalvor så att det dånade mellan bergen. Skottsalvorna har till Teklas stora förtjusning varit dagligen, de inleder festligheterna för dagen. Nu under helgen är det programpunkter hela dagen och kvällen lång och längre än så… Sista programinslaget idag och imorgon är 02.30 respektive 03.00 (du läste rätt, mitt i natten).  Imorgon vid denna sena eller tidiga timma, beroende hur man ser det, drar två stycken orkestrar igång. När fiestan slutar för dagen? Enligt programmet så håller det på “hasta el cuerpo aguantes! vilket är likvärdigt med de engelska uttrycket “ until you drop”…… och spanjorer är av segt virke när det kommer till fiesta. Enligt information har byns alla barer och restauranger öppet till 5-6-snåret på morgonkvisten, men jag antar att det också är beroende hur lång tid det tar innan de sista tappra kastar in handduken. För er som tycker att svenskar är högljudda när de festar har aldrig festat med spanjorer. Toppa det sedan med lite engelsmän och du har något som slår de flesta svenska festljudvallar med hästlängder.

Vi betraktade programmet, begrundade informationen en smula och visualiserade det hela och kom raskt fram till att det är INTE läge för fiesta natten lång just nu. Så nu befinner vi oss i byn San José som ligger i naturparken Cabo del Gata-Níjar, lite öster om staden Almería. Enligt resguiden Lonely Planet ska här finnas några av Spaniens vackraste och minst befolkade stränder.

Här har vi checkat in på Hotel MC San José. Förhoppningsvis med en något lägre ljudnivå än den som kommer att vara hemmavid!

Som sagt – bättre fly än illa fiesta!

En gatans hund

Under vår första vecka på hemmaplan igen har vi hunnit vara fosterfamilj under ett par dagar till en 5-månaders valp som Linda och Frank hittade i sitt kvarter. Lufsandes omkring alldeles ensam med såriga trampdynor, skitig, hungrig och väldigt, väldigt trött. Naturligtvis kunde de inte låta bli att ingripa, det är inte den första hunden de räddat från gatans hårda värld. (Hunden Scooby som numera bor hos Franks dotter och sambo i England räddades efter att ha kastats ut som valp från en bil, ej stillastående…) De har två hundar varav den ene, som också är “hittehund”, inte fungerar så bra med valpar så behövde de hjälp och vi erbjöd oss. Så under ett par dagar så bodde och förgyllde Bailey vårt hem med sin närvaro.

För Teklas del har dessa dagar bestått av en massa, massa bus. Ibland kanske lite väl mycket….. Hon fick ibland den där looken som sa “ånej, inte den där jobbige kusinen från landet IGEN…”. Men för det mesta var det nog bara otroligt kul och härligt med någon som ALLTID var leksugen, oavsett tid på dygnet. 

I måndags var det dags att vinka av honom. Det finns en stiftelse vid kusten som heter CAS och som sedan 1986 hjälper övergivna och misshandlade djur. Till dem hade Frank och Linda vänt sig för hjälp. Och med deras hjälp har vår lilla skyddsling fått en mer permanent fosterfamilj och ska med största sannolikhet flytta till Österrike så snart alla vaccinationer och papper är klara. Men mitt hjärta höll på att brista när jag såg honom försvinna iväg längs gatan till bilen som skulle ta honom mot nya destinationer och äventyr. En helt underbar hund! Visst slog tanken mig att själv behålla honom men jag insåg att för vår del är det inte optimalt att ta sig an en energisk valp som ska fostras med allt vad det innebär just nu. Men jag blir också väldigt glad över att ännu en gatans hund (tyvärr finns det alldeles för många här nere) fått möjligheten till ett drägligt liv, antagligen mycket mer än drägligt.

Oavsett bristningarna i mitt hjärta (jag är och kommer att förbli en obotlig djurvän) så är jag otroligt glad över alla fina minnen  och alla skratt som denne lille filur gav oss. Buena suerta Bailey med resten av ditt liv!

Tillbaka!

Efter vistelsen i Svedala är vi nu tillbaka i vår andalusiska by sedan en vecka tillbaka. Men tyvärr var det inte bara packningen vi fick med oss på färden. Några gratispassagerare verkar ha smugit sig med och inte bara det, dessa eländiga “bassislusker” har även haft fräckheten att checka in i våra kroppar. Suck! Förra veckan var Andreas i princip utslagen och denna vecka är det min tur. Men det går väl över som allting annat……

Hur som helst, oavsett alla underbara upplevelser och kära återseenden som vi haft i Sverige så var det väldigt skönt att få komma hem igen, packa upp och ställa undan väskorna. Komma tillbaka till det ordinarie, humana frukt- och grönsakspriser, yoga med Kelly, bergen, luften och till en strålande sol som man kan lita på.

Alldeles perfekt väder kan man säga att vi har nu. Med perfekt tempererade dagar, inga 44 grader som de tydligen haft under augusti, och svala nätter och morgnar.

No hay lugar como el hogar!

Soliga dagar och Svedala

Sedan jag skrev sist så har vi bland annat haft besök av Andreas bror Petter, hans lilla dotter Elin och Andreas mamma. Det genomgående temat under denna vecka var vatten. Pool, hav, bäckar och vattenreservoirer (lagunliknande). Bad, bad, bad och så lite mer bad! Vilket varit ett måste eftersom sommaren nu är här i full kraft med stekande sol och värme mellan +30-40 varje dag.Om det någon dag är något svalare (typ +26 ) på förmiddagen så njuter man i fulla drag. 37 grader är liiiiite väl varmt för vår smak, men vi klagar inte! Det är bara att ta sig vatten över huvudet och kyla ner sig.

Den som badat mest är nog i alla fall Elin. Att det inte började växa simhud mellan hennes tår under vecka är lite förvånande. En mycket mysig vecka som avslutades med en hotellövernattning i Torremolinos.

I måndags hade vi yoga amigas ett “möte” som vi kallar det. Det var dags att ta farväl av Amanda och hennes Glenn som efter 10 månader här i dalen ska flytta vidare till Portugal. Det blev en trevlig kväll med mycket vin (helt livsfarligt när restaurangägaren blandade sig i, men billigt )

Kelly (vår yoga guru), Mona, Amanda, jag och Linda.

I skrivande stund befinner jag mig på en gräsplätt utanför Malagas flygplats. Dags att flyga mot nordligare breddgrader för några veckor. Naturligtvis är mitt och Teklas plan försenat, men Andreas kom iväg som han skulle. Han flyger direkt till Stockholm medan jag och lilla T ska invadera Skåne under några dagar. Härligt!

Håll i hatten Sverige – nu kommer vi!

Ingen sill, men några goa (s)nubbar

Midsommarhelgen för vår del har gått i princip obemärkt förbi. På midsommaraftonen konstaterade vi bara att så var fallet och sedan åkte vi till havet och tänkte inte mer på det.

I lördags tog jag mig en shoppingrunda i grannbyn Dúrcal, som är den största av byarna här i dalen. Blev bland annat ett besök i favoritbutiken Nomadas som säljer Outdoorprylar (butiken är av varianten “mycket saker på liten yta”, men har fasiken i princip allt som man kan tänkas behöva för att aktivera sig utomhus och finns det inte så är det bara att beställa). Guillermo som äger butiken är en trevlig snubbe. De två sandalpar (varför nöja sig med ett par, när man kan köpa två?) som jag var intresserade av fanns inte min storlek så han skulle beställa dem, så i väntan på dem så knallar jag omkring med Teva flip-flopparna jag fick av honom. Visst e´de fina?  Rabatt får man också alltid. En ren fröjd att handla där som ni förstår. Vi blev även medbjudna  att haka på en liten trekkingtur med honom, hans bror Victor och kompis German. Kan man ju inte tacka nej till, så lite senare på eftermiddagen drog vi alla till Las Alpujarras. (Guillermo gjorde sig även besväret att leta reda på vårt hus, eftersom han inte kunde komma fram på vår mobil. Han hade lokaliserat oss med att fråga efter “los suecos - en riktigt blond en och en riktig lång”. Pluspoäng eller hur? ). Ravinen som var tänkt att vi skulle ta oss fram i var lite väl otillgänglig och ogenomtränglig (naturen här är inte så förlåtande som den svenska, det mesta rivs eller sticks) så det fick bli lite alternativa vägar och inte enligt plan. Fast vad gör det? Några nya goa snubbar, ett givande språkutbyte (de tränar sin engelska och vi vår spanska), strålande sol och som vanligt fantastiska vyer. Vad mer kan man begära? Nada! En dejlig dag avslutades med en kall öl och en tapas.

Vårt coola hus

Man får ta det onda med det goda. Nu när termometern stadigt håller sig runt 30-strecket och solen bara gassar o brassar så kan jag medge att jag är väldigt lycklig över den spanska byggtekniken eller är det avsaknaden av den som gör mig glad? Man kanske ska säga den spanska varianten av byggteknik, för det är ju inte så att husen håller på att rasa samman eller något, utan bara saknar vissa värmande detaljer såsom två – eller treglasfönster, isolering och korrekta och med flit utplacerade ventilationskanaler (hit räknas inte springor vid fönster och dörrar etc). Dessa hus som är så in i bombens kalla vid kyligare väder, men oj så underbart svala på sommaren. Ingen risk för härdsmälta på hjärnkontoret med andra ord. Ett coolt hus – det tackar vi för!

Och nu när vi ändå är igång och pratar hus så kanske jag ska slå slag i saken och ta er på en liten husvisning. Jag tror jag gör det, då kan jag även passa på och ta tumstocken med mig och mäta golvytan eftersom försäkringsbolaget envisas med att vilja veta det.

En halvtimme senare:

Japp - två flugor i en smäll eller som man säger på spanska “dos pájaros de un tiro”, här pratar man inte flugor utan fåglar och stenar, precis som i engelskan “two birds with one stone”. Nu har jag alltså både mätt (90 kvm) och tagit foton.

Bienvenidos a nuestra casa!

Vårt hus i mitten och “vår” gata, Camino de la Sierra. Grymt brant backe vi parkerar bilen i. Står man längre upp så finns det två alternativ på att sig ur bilen. 1. Genom att pressa sig mot dörren och sedan kravla sig uppåt/utåt utan att med en smäll bli ruggigt klämd (förarsidan)  2. Hålla sig i handbromsen medan man öppnar dörren (avståndet till nästa bil bör iakttas) och innan man sakta spänner loss säkerhetsbältet så kör man ut en fot i marken och pressar emot för att förhindra att man ramlar ut ur bilen (passagerarsidan).

Nedervåningen består av hall, köksdel, vardagsrum och matdel. Även ett garage, men där får ni INTE kika in för det är knökfullt med prylar. Våra och husägarens.

En trappa (trappor, trappor, trappor och högt till tak) hittar man tre sovrum, två små och vårt ”dormitorio principal” och två badrum varav det ena är endast i anslutning till vårt sovrum. Vilket är ganska (l=väldigt) så skönt när man har gäster. De får hålla sig till sitt och vi har vårt helt i egen majestät.

Poolområdet som vi delar med hyresvärden. Där en av hennes fyra döttrar för tillfället envisas med att ligga och plugga, läsandes HÖGT, högre än när man pratar och på smattrande spanska. Vi hoppas verkligen att hon snart ska ta sommarlov och helst börja sommarjobba också. Mittenbilden är terrassen på baksidan mot poolområdet som har tak till stor del och därför ett alldeles perfekt ställe för torkning av tvätt. Sedan ytterligare en trappa upp, takterrassen som vetter mot gatan så där har man full koll på vad som händer, när getterna är på väg hem och så. Muy importante!

Det var det! Nu är det dags för ett dopp! Sedan kanske, men bara kanske, ska jag fylla i dokumenten till försäkringsbolaget….. eller så gör jag det imorgon. Hasta luego!