Från oss alla…

I skrivande stund befinner jag mig någonstans mellan “mina” två länder, Spanien och Sverige. Högt ovan molnen med Andreas vid min sida (tillbaka från Sydamerika, så nu har jag någon som åtminstone pratar tillbaka, förhoppningsvis….. :-), Tekla i sin bur i bagageutrymmet ( hon är ju en van resenär även hon) och Bosse på djurpensionatet Delagos (ja, stor ångest vid lämningen. Tröstar mig med att han numera åtminstone har någon som faktiskt bryr sig och därmed betalar för att han ska få tillsyn.)

På väg ner till Malaga flygplats regnade så det stod härliga till (spanska vägar är inte alltid anpassade för skyfall av värsta slag….), men sedan sprack det upp och solen både lyste och värmde. Och där stod jag i mina superfodrade vinterstövlar och toksvettades om fötterna. Men de lär väl komma till pass när vi om drygt en timme landar i ett snöigt och kallt Stockholm. Så förutsättningarna är i alla fall de bästa för att den rätta julstämningen ska infinna sig….. eller så blir det en ren och skär julchock. Det är nog 50/50 det där. Vi får se. Men ett är säkert i alla fall, det ska bli underbart roligt att få träffa nära och kära, chockad eller ej.

Från oss alla, till er alla -  Feliz navidad!

Hos “the cat whisperer”

Idag har vi varit hos veterinären med Bosse för att ta diverse grundläggande vaccinationer som en spanjor som Bosse kan behöva och sedan så ska vi ju få till ett giltigt pass till honom också så det blev id-märkning med mikrochip och rabies-spruta. 

Och det finns inte bara en dog whisperer, det finns även en cat whisperer också och han heter Manuel och bor och verkar som veterinär i Dúrcal! Nu har ju han inget program direkt på TV, men han kanske skulle ha, för karln kan det där med katter…. eller så var det bara Bosse som var extremt duktig och väluppfostrad.

Jag hade nämligen förberett mig på att det skulle bli en cirkus utan dess like och att vi alla skulle tumla ut med allehanda blesyrer. Men tji fick jag. Första sprutan fick han i min famn och alldeles stilla var han. Sedan för mikrochipet kom “det tunga gardet” in (Manuel). För det är ju inte direkt den lilla nålen som används för detta och känns nog en del kan jag tänka mig. Men åter igen alldeles stilla och även under Rabies-sprutan. Sedan traskade han med glatt och lugnt tillbaka in i sin bur och lät sig kelas av Manuel. Inte en klo syntes eller kändes och inte en smula tendens till att bruka sina vampyrliknande gaddar! De tyckte han var exemplarisk och det tyckte matte med! Visade sig också att han är kastrerad! Vem som bekostat det och sedan behagat kasta ut honom undrar man ju. Och troligtvis är han drygt ett år. Så nu har han fått födelsedatum den 22 december 2009. Så nu är han verkligen min!

Att gå till veterinären här i Spanien är en ren fröjd, kanske inte alltid för djuren då, men för oss plånboksinnehavare. I Sverige debiteras man ju 500 kronor bara man sticker in näsan. För dagens besök som var mikrochip, rabies-vaccination, vaccination för tre andra sjukdomar och avmaskningspiller blev det totalt 80 euro (drygt 700 kronor i dessa euro-vänliga dagar). Det är ju i princip vad det går på när man ska ta en endaste ynka liten rabies-vaccination i Sverige. Me gustan los veterinarios españoles!

Julklappar fick de också ,Tekla och Bosse. Plus-kontot växte ytterligare.

Hmmmmm, fick de verkligen med alla sprutor i passet …… de var ju så himskans många. Bäst man kollar.

Varierande utsikt

(Allergisk mot katter? Då kan du lika bra sluta läsa nu, för det är gatos, gatos bara gatos i detta inlägg.)

Stilarna varierar och ibland blir det trångt. Speciellt när man ska klämma in hela familjen. Men som det så fin heter “finns hjärterum så finns det stjärterum”. Och det verkar det ju finnas.

Förutom att vi ger dem mat så har de också fått namn, grannens kattfamilj. Mamman kallas helt sonika för Mamma, den lille röda (som vi gissar är en han) har fått namnet Gosepär och den lilla vita (om man är så söt måste man helt enkelt vara en hon :-) heter numera Lillian. Det är Teresa, som vid sitt besök namngav de små och även om vi inte var en enig jury så fick det bli så.

Jag har gett upp det där med att ha rena fönster. Fungerar liksom inte. Visst, man skulle kunna putsa flera gånger per dag eller åtminstone en gång per dag. Man skulle kunna skrev jag, men inte jag.  Jag tycker att vår mycket varierande utsikt är fin som den är. Eller vad tycker ni?

Sit back and enjoy the ride

Att åka runt med en mäklare och titta på hus har jag kommit fram till är ett alldeles ypperligt sätt att lära känna ett område. Inte nog med att man tittar på en massa fantastiska hus och enstaka mindre fantastiska, (smaken e ju som baken – delad, men man blir i alla fall medveten om vad man inte vill ha) så blir man, bekvämt tillbakalutad i passagerarsätet, skjutsad till den ena byn efter den andra. Under tiden får man information om byarna, området i stort, folk, kultur, antal invånare, serviceutbud, restauranger och när abstinensen gör sig påmind stannar man till vid en bar för en stärkande café con leche. Bara att “sit back and enjoy the ride” med andra ord. Dessutom otroligt tidseffektivt då det blir “två flugor i en smäll”-effekt också.

- Aha, tänker ni, och ser framför er en andelslägenhetsförsäljare som likt en rabiessmittad råtta vägrar att släppa ens byxben innan man till slut ledsnar och deponerar förhandsbetalningen på en liten lägenhet på den spanska solkusten som man delar med 79 andra innehavare, bara för att bli av med försäljaren.
- FEL, FEL, FEL som Brasse i “Fem myror är fler än fyra elefanter” skulle ha sagt. Så är inte fallet. Visst pratar man priser, konstigt vore väl annars, men det finns inte några som helst “obligations” av att göra något i retur. Trots att man tagit en hel dag i anspråk. Utan allt sker under mycket businesslika och trevliga förhållanden.

I alla fall om man väljer rätt mäklare. Och det verkar jag ha gjort, i båda fallen hittills. I fredags var jag ute på tur här i Valle de Lecrín-dalen (där vi nu bor) med Danielle, en holländska som bott och verkat här i åtta år. En mycket trevlig dag! Tittade allt som allt på nio hus i sju olika byar.

Efteråt hade jag i princip skavsår i ögonen efter allt tittande och jag hoppas att Danielle inte hade skavsår i öronen… (Vad ska jag säga, efter att ha tillbringat några dagar på egen hand då Andreas fortfarande är på resande fot så blir ens status något pratsjuk, eller kanske man ska säga mer pratsjuk än vanligt.)

En riktig informationsbonus är att jag nu också nu vart vingården för vårt nya lokala favoritvin Señorío de Nevada huserar. Visade sig vara ett extremt lokalt vin då det tillverkas här i dalen. Att vingården förutom bodega (butik) även numera har hotell, restaurang och spa gör det hela ännu mer tilltalande.

Om det blir någon husaffär återstår att se, men en sak är säker - ju mer jag ser av området här, ju mer tycker jag om det! Skulle jag kunna tänka mig bo här på riktigt och inte bara som en kringflackande gipsy? Absolut!

Destination Sierra Nevada

I senaste numret av tidningen España som ges ut av Spanska Turistbyrån i Sverige så kan man läsa om destinationen,  bergskedjan och skidorten Sierra Nevada.  Texten nedan är ett utdrag från denna artikel.

Två timmars bilfärd från medelhavskusten ligger något så otippat som Europas sydligaste skidort. I den sydöstra delen av regionen Andalusien, som för svenskar oftast förknippas med Málagas värme och Sevillas kulturliv, breder bergskedjan Sierra Nevada ut sig med sina 20 toppar som alla når 3 000 meter över havet. Mulhacén är den iberiska halvöns högsta berg med sina 3 478 meter. Sierra Nevadas namn är på alla sätt talande, då det betyder ”den snöbeklädda bergskedjan” – skidåkning längre söderut än så här är knappast möjligt. Snön är, som bergskedjans namn antyder, med andra ord garanterad tack vare de extremt höga topparna. Med god tajming och en del tur kan en resa till denna del av Spanien alltså innehålla två av livets mest njutningsfulla aktiviteter – sköna åk nedför backarna i Sierra Nevada och avkopplande soltimmar på stränderna utmed Costa del Sol eller Costa Tropical (Granadaprovinsens kust).

Storleksmässigt kan skidorten Sierra Nevada jämföras med Åre, men den svenska skidorten ligger rejält efter när det gäller kvalitet och komfort. I väntan på den stundande Granada Winter Universiade, ett internationellt event som kan liknas vid OS för studenter och som hålls i området 2015, rustar man nu upp. Redan inför årets skidsäsong kan man stoltsera med en rad förbättringar i pisterna – Universiadepisten är med sina två kilometer och en fallhöjd på 600 meter utan tvekan vinterns enskilt hetaste skidbacke. Snowboard- och freestyleåkarna lägger brädan på ryggen, och tar sig till Sulayr Superpark i Montebajo där de fysikaliska lagarna kan utmanas till bristningsgränsen. Sierra Nevadas 115 gröna, blå, röda och svarta pister lämpar sig för nybörjare, proffs och allt där emellan. Snöaktiviteter i alla dess former, utan att behöva dra på sig en endaste pjäxa, finner man på nöjesfältet Mirlo Blanco. Två 130 meter långa kälkbackar, en ishall och udda nöjen som sittskidåkning, skridskoskidåkning och skidbobslädåkning kombinerar vintersporterna till helt osannolika, smått surrealistiska
höjder.

Att en skidort av denna kaliber dessutom är förhållandevis prisvärd, gör destinationen till ett hett eftertraktat resmål även för snösugna familjer. Säsongen sträcker sig från december till 1 maj, och är under jul- och nyårshelgerna som mest välbesökt. Se därför till att vara ute i så god tid som möjligt vid bokning av resan.

Vill man läsa hela artikeln som även omfattar staden Granada som ligger väster om Sierra Nevada och Las Alpujarras som ligger söder om bergskedjan eller kanske bara bläddra lite i tidningen för lite spanska influenser så KLICKA HÄR

Vi kanske ses i backarna!

Gamla vägar, nya bekantskaper

Igår när jag skulle lämna tjejerna i Malaga så undrade Teresa om jag skulle ut på bergsvandring eftersom jag tog kängorna på mig. Och faktiskt så kom de väl till pass (lita alltid på din intuition!) För i vanlig ordning kunde jag naturligtvis inte bara köra från en punkt till en annan och sedan tillbaka. Utan i Malaga bestämde jag mig för att ta kustvägen hem (finns två olika vägar att ta sig till Malaga, inlandet eller via kusten). Och väl i bilen så tänkte jag att jag skulle “skojsa” till det ännu mer och ta den gamla Granada vägen som går över bergen “Sierra de Almijara”. För mig är det nämligen många gånger resan som är själva målet och inte slutdestinationen.

Detta är en väg som jag aldrig åkt innan och som jag och Andreas vid vår rekognoseringsresa här nere förra sommaren gjorde ett halvdant försök att hamna på utan att lyckas. Denna gång var det inga problem.

Milda makter vilken fantastiskt vacker väg…. Om man nu tycker att det är OK med smala och slingriga vägar med dödsföraktande stup och stora stenblock som ramlat ner och ligger och skräpar längs/på vägen vill säga. Vilket jag tycker det och det är banne mig bland de vackraste vägarna jag någonsin kört på!

Efter att man passerat byarna Jete och Otívar så är det för det mesta du, din bil och naturen.

Tyvärr så hade min mobilkamera tagit semester för dagen för bilderna gör absolut inte miljon rättvisa och sedan tog batteriet slut när vi var högst uppe. Men kängorna kom alltså väl till pass eftersom jag och Tekla inte kunde hålla oss från att då och då stanna bilen och rusa upp på närmsta lilla topp eller utsiktpunkt.  Efter högsta punkten så var det som att köra på kalfjället.  Härliga vyer med Sierra Nevada toppen Caballo (“vår” lokala topp), ibland lite tallskog, några övergivna gamla hus och sedan ett glittrande Granada nedanför en på vägen ner. Ännu en bonus är att manvhamnar precis vid Valle de Lecrin (“vår” dal) (mycket vårt här :-) och slipper kroken förbi stan.

Trots avskedet av mina “amigas” så är jag feliz como una alondra en la primavera (glad som en lärka om våren) för denna nya bekantskap!

Tres amigas

Känns tomt. Jättetomt. Har idag varit och lämnat Teresa och Helle (mina barndomsvänner från den skånska myllan) på flygplatsen i Malaga. Fem fantastiskt roliga dagar är nu ett minne blott, men vilket minne sedan! Citrusodlingar, bergstoppar, Alhambra, Granadas gator och havet har “betats” av. På kvällarna har vi ätit och druckit gott och spelat sällskapsspel till “miss i nassa”.

Vi har också -

plockat mandlar, kottar och apelsiner.

Enligt vissa så är det tydligen utmattande att vara i mitt sällskap…. Hur det nu kan komma sig? Bara några mindre promenader på en si så där fyra-sex timmar uppför och utför. Kan det bero på det?

Teresa: – “Det är bra mycket ojämnare nu.”

Vägen alltså, efter att vi delat på en flaska vin. Hur kan det komma sig?

Det är frestande, men jag tänker INTE lägga ut vare sig några filmer eller kort från när vi spelade “Helt hysteriskt”. De ÄR verkligen helt hysteriska och kan lätt användas för att sätta oss med tröjor med lååååååånga ärmar bakom låsta dörrar för en längre tid framöver så det låter jag bli. Men jag kan ge er en hint med att visa några av de så kallade tvång-korten, som man oftast har flera stycken, så får ni använda er fantasi för hur det kan se ut …..

“Det blir inte speciellt ljust när det är så här mörkt”  (Så sant, så sant Helle!)