En el sol de nuevo

Så är vi då tillbaka i den spanska solen igen. Hemma i Nigüelas sedan snart två veckor tillbaka. Väskorna är med andra ord uppackade, tvätten fixad, dammlagret bortstädat, jeansen av och shorts och linne på och det mesta som vanligt igen. Vilket är ganska så mysigt faktiskt. Hade ingen som helst lust att åka tillbaka till Spanien när jag knatade omkring i det svenska blåbärsriset  men väl tillbaka i Nigüelas under strålande sol, prunkande vinrankor och mogna fikon så ändrades detta raskt till att jag visst ville vara där jag just nu är. Tack och lov så har den spanska hettan som varit gett med sig och det är nu ganska behagligt med ett gradantal på mellan 22- 27 grader. (Horrible är ordet på allas läppar när man pratar om vädret som varit här nere under sommaren.)

Att åter få stifta bekantskap  med de fantastiska spanska priserna på grönsaker och frukt, vilket vi äter mängder av, var också trevligt. Jag vet att jag nämnt det förut, men för jisse namn, bara man sticker in näsan på en svensk matvarubutik och tänker ordet grönsaker så blir man ju 200 kronor fattigare. Inte nog med att tomaterna är billiga här, de dessutom smakar ju tomater också!

Vi lyckades med att pricka in att komma hem till den årliga fiestan här i byn…. och det är ju ett trevligt inslag i vardagen om det inte vore för alla himskans raketer de envisas med att fyra av ideligen, dag som kväll. Inte undra på att spanjorer pratar så högt, de är ju för fasiken lomhörda hela bunten efter vuxit upp under liknande former. Och nej det är inga färgsprakande fyrverkerier det bjuds på utan bomber av de mest ljudliga slag. Med tillhörande eko mellan berg och dalar. Dessutom ackompanjeras de ofta av kyrkklang, bara för att vara riktigt säkra på att ingen, INGEN, ska undgå att här minsann är det fiesta. Så Tekla och stundtals även Bus har gått omkring med skrämselhicka. Vid den första smällen som brändes av så höll Agnes på att ramla ur sin säng med uppspärrade ögon, nu reflekterar hon inte längre…. eller så är hon helt enkelt så där spanskt lomhörd hon också numera.

Sakta och inte alltid så speciellt säkert går det framåt. Igår fem och en halvmånad gammal så tog Agnes sina första ordentliga “kryp”.

Krypandet triggas av att hon vill vara där Tekla är. Vilket numera är ganska så OK med Tekla. Hon kommer med bollar till Agnes, ligger till och med KVAR när hon kommer “farandes” och fixar en ansiktstvätt då och då till Agnes stora förtjusning. Att man sedan får sina öron dragna så att man piper lite är inget man tjurar över så länge. Agnes har också börjat med smakportioner och idag slukades morgongröten med stor aptit och potatis- och morotspuré är även det en riktig höjdare. Hennes första riktiga tår trillade också igår. Så nu känns det som om varje dag har något nytt med sig vad det gäller Agnes.

Himmel och pannkaka vad det går fort! Dagarna försvinner i rasande fart. Laga mat, äta, sova, åka på yoga, gymma, promenader med Tekla, palla fikon, vindruvor och äpplen, (koka marmelad), handla, tvätta, hänga tvätt, plocka (vad kommer alla saker som hela tiden flyter omkring i hemmet?), dammsuga/torka golv (hår, hår, hår… mängder med hår, mest tappar nog jag själv för tillfället, att man inte blivit flintis är ju ett mirakel), försöka hinna kolla mejlen, gulla, krama, leka, busa, amma, mata, natta, pumpa osså börjar vi om från början. Mer spännande än så är det inte för tillfället. Fast ändå vansinnigt spännande!



PS. Nej, Agnes har fortfarande inte kommit in i det spanska systemet. Fått information av  Alejandro att under september månad så kan Registro Civil i Granada, på grund av semester som resulterat i underbemanning, endast expediera totalt 25 stycken personer per dag, vilket gör att man måste hänga på låset och gärna en bra stund innan de öppnar, vilket han inte har möjlighet till. Men eftersom vi nu har hennes riktiga svenska pass i ordning så är det inte längre någon brådska men för Alejandro har nu detta, som från början var ett mycket enkelt uppdrag, blivit en personlig utmaning.  Still in progress m.a.o

¡Hasta la proxima!

På sista refrängen

Ja, nu sjunger vi på den sista svenska refrängen för den här gången. Imorgon fredag lämnar vi Lill-Sutsberg för att sakta men säkert ta oss söderut igen. Diverse “stop over” ska göras på vägen, bland annat för bröllop på Alnön utanför Sundsvall. På måndagskväll checkar vi alla, två- som fyrbenta, in på hotell vid Arlanda för att tidigt i ottan på tisdagen lyfta mot spanska varma breddgrader igen. Det har varit en helt underbar tid här i Svedala med ett fantastiskt boende i Stockholm (tack Lina & Arvid för det), goa stunder med nära och kära från Sveriges alla hörn och en härlig tid här uppe i norr där vi har fått möta hösten. Men naturligtvis är det alltid människor man skulle vilja fått träffa och platser man skulle vilja varit på, men man kan ju inte hinna med allt, speciellt inte med spädbarn, hund och katt i bagaget.Well, well - we will be back! Hur som haver nu tackar vi för oss och säger -

Hasta luego!

¡Madre Mía, ¡qué día!

Idag stod det Málaga på schemat. Klockan halv nio var det avfärd och en timme och fyrtiofem minuter senare parkerade vi på Xanit Hospitals parkering i Benalmádena. Först en vaccinering (aldrig roligt men gick bra, endast en halv minuts gråt) sedan var det “date” med Dra Rojas, barnläkaren. Mätning, vägning och allehanda inspektion. Status -bara bra.

Dra Rojas skrivbord är av det intressantare slaget.

Sedan ner en trappa för ett ultraljud av Agnes lilla huvud. Detta då hon föddes med navelsträngen två varv runt halsen och var i princip livlös ett litet, litet tag när hon kom ut. Obligatoriskt då att  de kollar att allt ser ut som det ska, hur det nu ser ut. Statusen på skallfronten verkade också bra, ska ringa Rojas imorgon för att höra när hon fått ta del av rapporten.

Efter nästan 2,5 timme på sjukhuset blev det till att slänga sig i bilen för att bege sig till Svenska konsulatet inne i Málaga vars kontorstid egentligen bara är till 13.00. Men Gunilla på konsulatet är en vänlig själ så hon hade lovat att ta sig an oss trots att vi skulle dyka i sista sekund. Klockan fem i ett kom jag med Agnes på armen inrusande, insåg att jag glömt alla dokumenten i bilen, fick ringa till Andreas som parkerat bilen och redan var på väg och därmed fick knata tillbaka till bilen medan jag med raska steg gick till fotografen, eftersom foto hade vi ju inte heller fixat. Men det gick fort värre. Och tillbaka på konsulatet varm och svettig, både jag och Agnes blev det till att fylla i papper medan Gunilla konsulterade med ambassaden i Madrid om dilemmat med födelseorten. Benalmádena eller Granada, hon finns ju fortfarande inte i något register, så vad är det som gäller, där hon föddes eller där hennes föräldrar är skrivna? Agnes hon gav blanka sjutton i allt och somnade. 10 minuter och 170 euro senare så var det klart -

- Agnes provisoriska pass!
Så på tisdag så bär det av mot svenska breddgrader! Tjoho! Nu känns det som om nedräkningen kan börja på riktigt. En sekund, två sekunder, tre sekunder….

En snabb lunch och sedan lämnade vi staden bakom oss för två timmars returresa hem och ett stop på vägen för proviantering. När vi vid halvfem-tiden parkerade bilen utanför vårt hus ut kunde vi flämtandes pusta ut - ¡Madre Mía, ¡qué día!

Längtar

Längtar, längtar, längtar…….

Är just nu full av längtan. Längtar efter nära och kära, frodig grönska, färre grader, skiftande väder - ömsom sol, ömsom regn, Stockholms skärgård, Stockholm stad - en stad full av vatten, insjöar, sommarblomster, björkträd, våfflor med hjortronsylt och svensk vispgrädde, mjukglass, svenska matbutiker (men jag längtar inte efter svenska frukt- och grönsakspriser - hugaligen), fjällen, vajande rapsfält, paltfiesta a la Eri med tillhörande paltkoma, mitt älskade Lill Sutsberg, mygg som man kan se och därmed har en sportslig chans att få drämma till (ha ihjäl m.a.o), Stockholms gator, Håkan Bråkan (min frisör, jag inga andra frisörer hava jämte honom), midnattssol, blåbär, renskav och……….allt annat som gör Sverige så himskans fantastiskt på sommaren!

Galen av läääääääängtan e jag!

Förvånad? Inte alls!

Never ending stooooooryyyy la la la la laa………….

Skratta eller gråta? Jag väljer det första alternativet. Så skrattandes tillstår jag att jag är inte speciellt förvånad. Det låg liksom i luften vid vårt första besök på det spanska civilregistret. Vad annat kan man göra än att skratta åt denna makalösa, hopplösa, tidskrävande, energikrävande och som det verkar helt omöjliga process att i detta land registrera ett litet barn som är född av svenska föräldrar? I alla fall om man får tro tanterna på Registro Civil i Granada.

Detta har hänt

FREDAGKVÄLL: Mejl från Alejandro vår “gestor”

Dear Elisabeth:

Today, I have been again in Civil Register in Granada. After two hours waiting for there, the worker say to me that the text put for your Consulate is not correct.

She says that the text must be put with a stamp (not written) and the text must put something like:" Visto bueno para legalizar….. She says that this stamp is something very usual in all Consulate, so she do not understand why reason you Consulate in Granada has not put that stamp. She says that it is better that you talk to your Embassy and ask them about where can you put that stamp necessary to complete the papers for the Agnes process.

Next Monday I will be in my office since 10:00 to 13:00, so that you can pick up the documents again.

Note.- I know that this is incredible but it is truth!!!!. I have been five time in Civil Register an every time they have changed the necessary papers or something else.

MÅNDAG: Jag hämtar papper hos Alejandro och mejlar Christina på svenska konsulatet i Granada om vad göra.

Tisdag: Svar från Christina

Hej!
Har just kommenterat detta med stämpeln med Violeta på Sveriges Ambassad i Madrid. De har ingen sådan stämpel! Hon rekommenderar er att be "el Gestor" ringa henne och få det förklarat och sedan att han via Registro Civil ringer Violeta igen så att Violeta får prata med personen på Registro Civil direkt och förklara att svenska myndigheter inte har en sådan stämpel. Jag beklagar verkligen allt detta besvär!

Tisdag: Jag mejlar Alejandro och nu väntar jag på respons från honom så får vi se…… Men med största sannolikhet kommer Agnes att vara myndig och boendes i Sverige sedan flera år tillbaka innan hon blir registrerad i Spanien. Och då är det så dags!

Men jag är SÅ glad att inte passet är beroende av att hon ska vara registrerad här i Spanien. Man får bara hoppas att det inte är samma variant av (tjur)tant på svenska Skattemyndigheten som ska utfärda hennes samordningsnummer som behövs för passansökan!

VA? Är jag en outlaw?!? Hmmmm, betyder det att jag kan uppföra mig som jag vill, leva rövare och göra en massa bus utan en massa repressalier (Agnes eget val av ord)?

Svettigt värre

Svettigt på längden, tvären, inne, ute, fysiskt och psykiskt. Vi svettas med vädret, vi svettas med att hålla Agnes sval i detta väder, vi svettas med den spanska deklarationen, vi svettas med Registro Civil, vi svettas med Agnes pass, vi svettas med bilen som nu har fått en spansk helt normal och obligatorisk buckla,  jag svettas med osynliga små flygfän som lämnar kliande röda bulor på min kropp och Andreas svettas med att få mig att låta bli att klia på dessa. En hel del svett har runnit och mer lär det antagligen bli.

Först och främst det här vädret – det är fruktat varmt och torrt. Inte ett moln så långt ögat kan nå, inte en droppe regn på fleeeera dar…. Över 30 grader heeeeeela tiden, på natten blir det lite, lite, lite svalare, i princip inte märkbart. Går flämtandes omkring halvnaken (på gränsen till helnaken) bland fläktar som surrar lite varstans i huset. Risken för härdsmälta på hjärnkontoret är stor, varningslampan blinkar ilsket rött. Och på mjölkcentralen levereras numera bara varm mjölk till kunden, dessutom har leveranstiderna ökat markant dagtid då törsten är som störst. Frysen är full med små handdukar som vi lägger på Agnes och då blir hon alldeles salig. Jag vet att det svenska vädret varit ganska kasst men just nu i denna svettiga stund låter det bara som ljuv musik. Men man ska väl inte klaga med tanke på att det är ju ingen som tvingar oss att bo här så det är väl bara att hålla snattran och se glad ut medan svetten lackar!

En svalkande bild från morgonen den 19 juni. På kvällen innan och under natten drog ett härligt åsk- och regnväder förbi. Vaknade upp till fuktiga dimbankar som svepte fram och tillbaka i dalen. Lovely!

Vad det gäller ärendet med att registrera Agnes i det spanska civil registret har vi kommit en bit på väg men inte hela vägen så hon är fortfarande en outlaw. Vilka turer det har varit med detta tröttsamma, eländiga, uråldriga och energikrävande Registro Civil!  Speciellt tanterna på kontoret i Granada. Alejandro, vår gestor var ju där och de ville som jag skrev i mitt tidigare inlägg ha papper, mera papper.  Papper på att  Agnes inte redan existerar i några andra register och papper på att jag och Andreas inte är gifta.  Så vi har jagat runt.

I kommunhuset i Benalmádena utanför Málaga, där hon föddes.

Det lustiga är att både här i Nigüelas och i Benalmádena såg de förvånade ut när vi bad om ett intyg på att hon INTE är inskriven hos dem. De kunde inte förstå varför de skulle vilja ha det. Men hur som haver så fick vi dem i alla fall. Och via konsulatet i Granada så ordnades inte-gifta-intyget fram efter att de fått fått personbevis från Sverige. Så i onsdags var vi tillsammans med Alejandro OCH hans mamma (två vittnen behöver man också) på Registro Civil. Nu ville de helt plötsligt inte ha inte-gifta-intyget, de som vi betalt 30 euro för på konsulatet! Som Alejandro sa, annan tant, andra spelregler….. MEN hon ville istället att det på våra födelsebevis som skickats från Sverige och översatts till spanska ha legaliseringsstämpel på originalen. Blev till att ringa Christina på konsulatet igen och efter att ha blivit bundis med henne efter alla våra turer och ärenden så kunde vi komma med en gång trots att kontorstiden för dagen var över. Så idag fredag skulle Alejandro åter till Registro Civil och nu får vi hoppas på att allt ska vara till belåtenhet. Vi slapp alla åka med eftersom Alejandro tjatade sig till att anmälan skulle signeras och bevittnas när vi alla väl var där i onsdags. Det ska bli intressant att se hur lång tid det sedan tar för att få det klart. För enligt tanterna så måste de skickas till Benalmádena (oh nej inte via internet, utan gammal hederlig postgång) där hon är född (fast när vi nämnde det för dem i Benalmádena så förstod de inte där varför de skulle skicka den till dem eftersom vi bor i Granada) sedan tillbaka till Granada för att fullfölja processen. Sedan kan man ju bara gissa att när väl alla papper är tillbaka i Granada så kommer de att försvinna i hanteringen och det blir till att börja om från början.

Vad det gäller Agnes pass så säger jag bara - tack och lov för det svenska konsulatet i Granada och den svenska ambassaden i Madrid! Eller rättare sagt tack och lov för konsul Christina i Granada! Hon förstod vårt dilemma och pratade med ambassaden och kom överens om att för namnanmälan till den svenska myndigheten som först och främst måste göras räckte det om vi gav dem en kopia på dokumentet från sjukhuset som fick då hon föddes samt att vi visade upp henne. I vanliga fall ska det vara utdrag från Registro Civil samt uppvisande av den spanska familjeboken Libro de Familia som vi nu också håller på att införskaffa i samma veva från Registro Civil. Men nu är alltså namnanmälan inskickad och vi kan inget annat än att vänta på att samordningsnumret ska komma per post från Skattemyndigheten. Förhoppningsvis ska det ta max två veckor… (peppar, peppar ta i trä). När vi väl har det i vår hand är det bara att bege sig till Málaga och skaffa ett provisoriskt pass till henne (som görs på dagen) och sedan kan vi packa ihop oss, tvåbenta som fyrbenta, och äntligen bege oss mot nordligare och SVALARE breddgrader!

Agnes 11 veckor

Nöjd!

“Var nöjd med allt som livet ger och allt det som du kring dig ser…”

Att jag är! Och kanske ännu mer än vanligt just nu efter en riktig “fröken duktig söndag”. Storrengöring av terrassen, rensning och städning av skafferiet (skafferi existerar ju inte riktigt här i detta hus, men hyllorna som tjänstgör som det då), tvättat (fast det är ju inte så jobbigt eftersom det är maskinen som sköter den biten, men jag har i alla fall hängt tvätten), strukturerat och rensat bland våra foton som ligger en här och en där på våra datorer ( är en del arbete kvar…..suck, varför gör man inte det ordentligt från början, tänk vad nöjd man hade varit då) och som prickarna över ö:et på denna dag så trampade jag en tur med hojen. Det blev en cirka si så där 13 kilometer i underbart kvällsljus med en smäktande, fläktande skön kvällsbris. Härligt med lite svalka höll jag på att skriva, men det kan man väl inte påstå att man var, sval alltså. Svettades ju som en tok efter backe upp, upp, upp. Dessutom har jag problem med ett knä som gör att det inte fungerar att stå upp och därmed så blir ett vist kroppsligt parti lite ömt om man säger så. Nästa gång tar jag med bomullspaketet och sitter på. Eller tar på mig alla cykelbyxor som går att uppbringa i detta hus, fyra-fem stycken. Men oj vad nöjd jag var när jag flåsandes ställde in min cykel i garaget igen. Också väldigt nöjd med att i veckan återvänt till gymmet. Ett återseende som var helt magiskt, jag fullkomligen älskar att lyfta skrot! Vet inte men det verkar banne mig bli någon form av en kemisk reaktion. Jag trodde att jag skulle gå dit och ta det lite försiktigt så här efter uppehållet, men det gick ju inte så bra med det. Man bara måste ta i för allt vad man är värd och gärna lite till. Vilket naturligtvis resulterade i att yoga passet dagen därpå blev av det mer smärtsamma slaget. Men EFTER ett sånt pass då är man verkligen nöjd…… kanske mest för att det är över.

Men som mest nöjd är jag över den här lille krabaten, nu 9 veckor.