Högtryck på väg in över Spanien

Om ett par timmar är det dags att sätta sig bakom ratten för att köra ner till Malaga flygplats och hämta upp mina älskade barndomskompisar Teresa och Helle. Med andra ord ett  rejält högtryck är på väg in över landet. Ett mycket efterlängtat sådant!

Fragment från de senaste dygnens mejlkorrespondens -

BZ = Teresa      HBB = Helle     Ellen = undertecknad

HBB - Du är för härlig! Länkar till flygbolagens hemsidor. Hi hi hi.... tycker du vi är lite vimsiga eller så =0) Diggar dig!

BZ - JAG ÄR TOTALT VIMSIG SÅ ALL HJÄLP BEHÖVS!!!!  Blir imponerad om jag kommer fram alls...

Ellens flygfararbyrås checklista inför kommande resa: Att packa med sig, vädret, ädla drycker, dineros, sovpreferenser, dricks/mutning till guide på plats (= Ellens önskelista,) aktiviteter, kattsnuva, nåbarhet, check av flygstatus

HBB - Ellen, jag lovar att inte dra katten i svansen. Nu har jag varit och inhandlat en super snygg pyjamas. Peter, han nästan skrattade ihjäl sig. Ha ha vad snygg man kan bli....!!! =0) Jag har lyckats att hitta byxor som jag nästan drunknar i. Inte dåligt... ha ha ha, jag tror jag svimmar.... =0) Och till detta inneskor. Herre jisses!!!

Ellen -  Inälvsmat är väl inte heller direkt något som brukar stå på menyn här i huset. Sniglar får jag kväljningar av bara vid blotta tanken, men vi får se upp för Helle hon gillar grodor hon.... men så är hon ju danska och man vet ju aldrig vad de tar sig till!

HBB - du anar inte vad du kommer att äta i sällskap med med Ellen. Måste vara något i det spanska vattnet. Grodlår.....!!!

Ellen – Allergisk mot allt som växer? Qué? Tvätthögen, disken, soppåsen, strykberget eller vad menar du BZ?

BZ - Allt som växer = alla träd och grässorter known to man enligt de tester jag gjort, men kan inte säga att jag känner av det nämnvärt och nu är det ju dessutom inte pollensäsong... Är även allergisk mot de växande saker du nämnde !!! MYCKET allergisk!

Ellen - Då väntar vi bara på att HBB åter ska komma ut ur radioskuggan. Vissa människor går in i depression vissa går in i radioskugga!

BZ - Det gick ju sådär med den där packningen i god tid... Har inte börjat än!!!! Som tur är är Chris på julbord med jobbet ikväll så han är inte hemma och stör!!! Behöver man några "finare" kläder med sig såväl som bergsklättrarkängor och thermopyjamas? Nu ska jag gå hem från jobbet! Spänningen stiger!!! Behöver man raka benen tro *funderar* eller behöver jag kanske all värme jag kan få...

Ellen - BZ, om du hade tänkt värma dig i Helles säng så tror jag rakning är att föredra om du tänkte stanna i din egen så skippa det.... faaaaast du får inte skrämma djuren!

HBB - Lussekatter är fixade. Var hos syrran igår och hon bakade till så jag fjäskade till mig några. Packat!? Jag vet inte ens vad jag ska ha med mig!!! Blir in i det sista som vanligt och då har man med sig för mycket och fel......

BZ - Pluggar lite spanska såhär i sista minuten, Den här meningen ska tydligen lösa det mesta "Mí español es no bueno, soy suecaaaaaaaa" och så ska man le stort och himla sött med ögonen (hur nu det ska gå till...)

BZ - Imorgon vi den här tiden är vi tillsammans =D SMACK (puss)

HBB - Blir snabb packning i morgon bitti.Orkar inte nu! Ups! Skor! Jag har ju inga skor!!! Måste ta en snabb titt så att jag kan sova i natt. Åhhh vad det ska bli kul.........

Husvisningrunda i olivlunden

Har idag varit iväg på den husvisning som i förra veckan snöade inne. Men idag var det ingen tillstymmelse till snö utan tvärtom strålande sol och varmt. Diane, mäklaren för dagen, jag och Tekla svischade omkring byarna några mil nordväst om Granada. Närmare bestämt i Jaen provinsen som främst förknippas med olivodlingar. I Spanien kallas Jaen "Capital Mundial del Aceite de Oliva" vilket betyder olivoljans världshuvudstad. Och maken till många olivträd! Ibland på de mest obegripliga och svåråtkomliga platser.  Kanske var det så att morerna då de planterade träden en gång för länge, länge sedan ville att det skulle för kommande generationer oilvbönder vara lite av en utmaning att skörda dem, eftersom det fortfarande görs för hand. (Man skakar ner dem i ett nät som läggs under trädet.)  Just nu är det skördetid och flera generationer hjälps åt och otaliga gånger idag har vi hamnat bakom en mycket fullastad och mycket långsam olivtransport på väg till byns olivpress (alla byar här har minst en olivpress) för att sälja dagens skörd. Precis som guld och olja varierar priset på oliven från dag till dag.Allt beroende på tillgång och efterfrågan. Naturligtvis hade alla husobjekten som vi kikade på idag mer eller mindre antal olivträd. Jag kan riktigt se framför mig hur jag och Andreas går och skakar 235 olivträd och därefter samlar upp alla oliverna. Inga problem, det fixar vi på en förmiddag……

Det första huset vi åkte till var ursprungligen en olivfabrik (så klart, vad annat). Kanske lite väl off beträffande flygplatser etc, men både omgivningen och huset i sig var absolutely lovely” som Diane skulle sagt. Och det fanns potential att göra så mycket mer. Och vilket underbart engelskt par som restaurerat huset till den lilla juvel som det idag är! Fick med mig en aprikosmarmeladsbruk. Från ett av deras träd. Provsmakning imorgon på frukostmackan!

Att det är skillnad på folk och fä blev vi också varse om då vi var o kikade på ett hus där ägarna renoverat en gammal kvarnarbetarbostad med gediget och därmed kostsamt val av material. På grund av personliga skäl var de tvungna att flytta tillbaka till England och för att kunna klara av lånen på huset så har de hyrt ut huset, Bad choice! Familjen som bor där har på sex månader lyckats totalt “tear this house apart” om man säger så. Så mycket som har blivit förstört och jag blev helt förtvivlad för ägarnas skull. Och framförallt så undrar man hur människor kan vara så rent ut sagt vidrigt äckliga. Skitigt, snuskigt, tjock med spindelnät i alla fönster, lämnade dynor på utemöbler som fått svälla och mögla, svartfläckiga väggar….. snuskfä!

De till höger är dagens status på ett av badrummen och bilden till höger ger en känsla av hur det såg ut innan. Ta då i beaktning att hyresgästen sagt till ägaren att hon städat för att vi skulle komma…. Vill inte ens tänka på hur där sett ut innan. Tragiskt! Själv ter man sig nu som den optimala hyresgästen som lämnar hyresobjektet i bättre skick än när man kom.

Avslutade trippen med ett helt fantastiskt hus som egentligen var två hus och en himskans massa olivträd förstås. Valet finns att bara köpa det ena, antingen det stora eller det lilla. Det stora huset hade bland annat ett mastbedroom to kill for (nästan) med tillhörande stor walk-in-closet to kill for (nästan) och stort badrum med badkaret GRANDE to kill for (nästan). Och visst uppstod lite kärlek, det kan jag inte förneka.

Efter dagens husvisningsrunda så är då frågan man måste ställa sig – Vill man bo i en olivlund? Tål att tänkas på!

Jakten fortsätter - Nästa fredag är det dags att svischa runt bland citrusträden här i Valle de Lecrin.

Home alone part 2

Jaha, då var man mol allena igen. Andreas och Mattias har nu till slut kommit iväg till Sydamerika. Igår lyfte de från Granada och jag har i skrivande stund chattat lite med Andreas som befann sig på ett hotellrum i stora staden Buenos Aires. Men här hemma är det nu SF (sambofritt med andra ord) ända fram till den 22 december då de kommer nerdimpandes på spansk mark igen. Men en redig kvinna sköter sig själv! Med tanke på att barndomskompisarna Teresa och Helle är på väg att förgylla min tillvaro under ett par dagar från och med lördag så känns det inte så svårt direkt. Sedan har jag ju mina fyrfotade vänner också, så direkt ensam är jag inte. Nästan trångt, i alla fall i natt  då Tekla snussade gott under täcket på ena sidan och Bosse ovanpå täcket på andra sidan om mig.

Vädret som vi har just nu (peppar, peppar, ta i trä) gör situationen inte sämre heller. Idag har vi haft +20 grader, min löprunda avverkades i linne och solglasögon (ja inte bara, jag hade byxor och skor också). Någon vidare julstämning är det absolut inte tal om. Det enda “juliga” i detta hem är en julstjärna. Känns VÄLDIG avlägset med jul just nu.

Första dagen solokvist spenderades förutom i löpskorna med att tvätta, åka och träffa Daniella, en mäklare som håller till här i dalen och besöka veterinären till Teklas stora lycka (yeah right….NOT!). Dags att fylla på diverse vaccinationer och framför allt mot rabies så att man utan problem kan passera tullgubben vid ankomsten till Stockholm den 23:e december. Hon fick med sig nya stämplar i sitt pass, lite godsaker som avmaskningspiller och en smaskig hundgodisklubba. Men klubban försvann i ett nafs så den är numera bara ett minne blott. Så även den traumatiska upplevelsen på ett skakigt undersökningsbord med en termometer i rumpan och sedan två ruggiga sprutor, varav den ena kliade som sjutton efteråt så att man höll på att bli spritt språngandes galen.

Vad tycker vi om veterinärer? Illa, illa! Hur illa? Jätteilla! Usch,usch usch!

Husvisningen som snöade inne

I fredags skulle jag åka till byn Alcaduete för att möta upp mäklaren Diane för att åka och titta på några hus av potentiellt intresse. Det var kyligt värre när jag satte mig i bilen vid 8-snåret för att åka de närmare 10 milen till Alcaduete. (Ja, jag har inga problem med att köra bil utan tvärtom ser det som ett rent nöje och avkoppling för det mesta.) Ovanför Granada körde jag rakt in i olivlundarnas förlovade land. Olivlundar så lång ögat nådde, över berg och djupa dalar, lundar som också under den kyliga natten fått ett mycket tunt snötäcke över sig.

När jag bara hade 20 minuter kvar till Diane så ringde hon och meddelade att vi inte skulle kunna ta oss till de hus som vi skulle titta på denna dag. På grund av snön som fallit ….

Pratar vi om pudertäcket utanför mitt bilfönster?

Nej, så illa är det inte att några millimeter snö orsakar kaos här i Spanien. Men husen som jag vill titta på ligger just lite mer uppåt bergen och “off” (naturligtvis, varför göra något enkelt för sig?). Och eftersom ingen av oss har en bil med fyrhjulsdrift var det säkerhetsmässigt bäst att låta bli denna dag. Men det blev en tur till hennes kontor i alla fall, en kopp kaffe, fick information om lite andra objekt och sedan tog jag en liten promenix upp till byns borg och kollade in utsikten. (Jag vet, inte en tillstymmelse till snö i den här byn, men det var här det som sagt och något senare på dagen.) Diane som själv bor lite avsides hade haft problem med att ta sig till kontoret.)

Sedan blev det att sätta sig i bilen och styra hemåt igen. Men roade mig med att ta en annan väg som bjöd på fantastiska vidder.

20 mil senare och fortfarande med humöret i topp rullade jag in på -
”Country roads take me home, to the place I belong (för tillfället i alla fall), Nigüelas mountain momma, take me home country roads”.

Back on the road again på fredag blir det. Då var det själva fasiken om jag inte ska få se några hus! Långfärdsskidor kanske?

Estado de alarma!

Regeringen har utlyst katastroftillstånd “estado de alarma” här i Spanien, för första gången i historien om demokrati. Detta på grund av att de spanska flygledarna vid i princip samtliga flygplatser på fredagen i missnöje massjukskrev sig och knallade hem. Resultatet blev en total lamslagning av hela det spanska luftrummet. Precis lagom till en av Spaniens absolut största helger (helgdag måndag, klämdag tisdag, helgdag onsdag=stor resenärshelg)) och även till Andreas och Mattias resa till Sydamerika. Och det är ju "bara" typ 599.998 andra personer som också blivit strandsatta så det ska väl inte vara så svårt att ordna med en ny flygresa, eller?

Katastroftillstånd, estado de alarma, är ett undantagstillstånd som kan utlysas av den spanska regeringen vid en naturkatastrof eller olycka — jordbävning, översvämning, storbrand, epidemi, miljökatastrof, livsmedelsbrist eller allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner. Beslutet kan gälla i två veckor, i en del av landet eller hela och kan exempelvis innebära att polisen i de självstyrande regionerna ställs under centralt kommando (militärt kommando), att områden utryms eller att fordonstrafik förbjuds. Medborgare kan åläggas att utföra arbete. Både att utöka militärens befogenheter och att frånta regionala myndigheter befogenheter är känsliga beslut i Spanien sedan Francodiktaturen 1939—75. Och det är första gången ett undantagstillstånd har deklarerats enligt 1978 års konstitution, som lite ironiskt nog firas med en allmän helgdag på måndag.

Flygledarna betraktas i och med regeringens utlysande som "mobiliserade" och uppmanas av militären att återuppta arbetet. Om de vägrar kan de dömas till straff för olydnadsbrott enligt militär strafflag. Flygledarna riskerar då fängelsestraff om de vägrar.

De spanska flygledarna som enligt uppgift tillhör de bäst betalda i Europa med en ungefärlig lön årligen på mellan 3,5 miljoner och i enstaka fall ändå upp till upp till nio miljoner, har varit i tvist med den socialistiska regeringen under ett år över planerna för att delvis privatisera den spanska staten Airports Authority, AENA. (Tror jag det, vem vill arbeta till ett privatägt företag med vinstintresse och besparande åtgärder, när man kan arbete till staten?)

En flygledare bad allmänheten om ursäkt då det är de som straffas för denna missnöjesaktionen, men försäkrade att det inte flygledarna som är orsaken till problemet, utan villkoren för "slaveri "när de utför sitt arbete…… Jag undrar var han fått informationen om att slavar har en årlig lön på ett antal miljoner och möjligheten att pensionera sig efter 50-strecket med full pension?

Jaha, då är det väl bara för resebyrå Kristoffersson att kavla upp ärmarna och hjälpa till med att få Andreas och Mattias över “the big blue” trots inställda flyg, förskjutna flyg eller vad det nu blir i slutändan. För än så länge är det vare sig strejk eller katastroftillstånd här i Cortijo Tornavieja (vi hade i och för sig ett i förrgår då ett lågtryck gjorde att rökmoln GRANDE bolmade ut i rummet istället för upp i skorstenen), men annars väldigt lugnt på denna front. Faaaaast……. om jag inte får en utomordentlig belöning för min insats och blir rejält missnöjd så kanske jag ska ta och sjukskriva mig, knalla upp till gästrummet och dra täcket över huvudet och lamslå hela huset.

Högt över havet

Inför vår flytt från San Sebastian vid den spanska nordliga Atlantkusten till Granada och Sierra Nevada så frågade en kompis om jag inte skulle sakna havet? Och nu vet jag svaret – nej det gör jag inte, inte när jag har fri och ohämmad tillgång till dessa fantastiska berg som jag nu har. Löjligt vackert och jag njuter av varje andetag… ja, även de mest flåsigaste. Det kanske inte alltid låter så om man går bredvid mig, men inombords så jublar jag hela tiden. Det är en lyx utan dess like att bara kunna bege sig rakt ut eller rättare sagt rakt uppför bara genom att gå ut genom sin egen dörr.

I förra veckan drog jag, Andreas och Señorita T ut på en liten eftermiddagshike. Målet var att spana in toppen Caballos, en av de 24 topparna i Sierra Nevadas bergskedja som är över 3000 m.ö.h. Men det som ser så nära ut hemifrån ter sig längre ifrån ju närmre man kommer…. Konstigt eller hur?

Vi “fuskade” lite med att ta bilen en bit upp längs vår väg.

På väg upp gåendes. Det var en fantastiskt fin dag med strålande sol, blå himmel och hög, klar och kylig luft.

Kan bara inte låta bli att ta med en bild på Lilla T som denna dag var helt lyrisk av lycka av fria vidder, snö (älskade snö) och Las cabras montés (bergsgetter) att skälla på. Livet kan inte bli så mycket bättre!

Hit kom vi, till 2150 meter. Sedan var det dags att vända eftersom dagens ljusa timmar började lida mot sitt slut.

Trampade nerför längs the highway to Nigúelas, genade över åkrar. Ja, just det åkrar. Fascinerande att på en höjd av 1700 meter snubbla över plogade åkrar och hus. I och för sig obebodda numera, men ändå!

Detta lilla mycket lättåtkomliga lilla jordbruk ligger på 1700 meter. Fråga mig inte vad som odlas på denna nivå, för det har jag ingen aning om. Men något måste ju trivas här, för jag har svårt att tänka mig att någon gör detta bara “for the fun of it” av att släpa upp allt hit.

Vy över Nigüelas (vår lilla by alltså) och Valle de Lecrin. En mycket härlig dag går mot sitt slut. Nöjda, belåtna, rosiga om kinderna och möra i benen. Amo las montañas!

Veckan som varit

Vår månad tillsammans med äkta makarna Winqvist och deras lille Edvin är nu till ända. I ett rasande tempo har tiden gått. Kommer att bli tomt. Inga fler happy smiles från lille Edvin – trist!

Men en bra sista vecka har vi haft! Även om vädret kanske inte alla dagar visat sig från sin bästa sida. Förutom träning, promenader berg upp och berg ner och partier i Agricola har vi - 

Varit inne i Granada och druckit vad jag tror det godaste kaffet i hela Spanien, i alla fall so far. Så den adressen är definitivt sparad. Där visade också Edvin varför öronlappsmössor kan vara ett rent elände. Såg ut att reda upp sig i början men sedan blev det rena rama “natta”. (Råkade filma på fel håll så ni får en stretchad hals som bonus.)

Edvin och hans öronlappsmössa (Klicka)

Ja, vi åkte alltså inte bara in för kaffet utan vi strosade runt lite och kollade in butiker också. Kändes som en bra dag att spendera en lite grå dag på.

Jag har också bekantat mig med vårt nya husdjur. Han eller hon (är lite osäker) var inte översocial utan sprang blygt tillbaka in bland böckerna. En bokmal kanske? Jaja, kommer väl ut när hungern gör sig påmind!

Vi har varit och tittat på hus som låg vid den långa, slingriga och gropiga grusvägens ände. Utsikten var det inget fel på men på flertalet ställen var takhöjden inte dimensionerad för vare sig Andreas eller Arvid och det är väl inte det optimala att köpa ett hus där några av oss (inte jag då) får krumrygg på köpet.

Sedan blev det en liten road trip upp till de vita byarna Pampaneira, Bubión och Capileira. Dessa mycket turisttäta byar ligger på
1200-1400 m.ö.h.

Där inhandlades det lite lokala produkter som vin, ost och chorizo. Tittades och klämdes på allehanda lokalproducerat (?) och turistanpassat krimskrams.
Fast en shoppingkorg för endast 14 euro hade ju inte varit dumt. Men det blir väl fler turer.

Vi har också avsmakat en av de skummaste (läs äckligaste) efterrätterna som jag fått mig serverat – någonsin. Som en stelnad, smaklös vaniljsås med endast en tendens till eftersmak av diverse lagliga och olagliga E-ämnen. Toppat med ett sedan länge (vill inte ens tänka på hur länge den stått i kylskåp) uppsvullet Mariekex. Det mest ätbara var kanelen som prydde det hela. Usch, fy och blä! Men det sägs ju att det som inte dödar en härdar en och så var det nog i det här fallet.

Nej, tummen upp och lystra blickar för Linas kladdkaka med banan och vispad grädde! Den fick avsluta vår sista gemensamma måltid, i alla fall för denna gång.

Till Lina och Arvid säger jag - Hasta luego! Jag hoppas vi snart sammanstrålar i Spanien igen! Och till Edvin muchos abrazos y besos, tú eres grande!