Har idag varit iväg på den husvisning som i förra veckan snöade inne. Men idag var det ingen tillstymmelse till snö utan tvärtom strålande sol och varmt. Diane, mäklaren för dagen, jag och Tekla svischade omkring byarna några mil nordväst om Granada. Närmare bestämt i Jaen provinsen som främst förknippas med olivodlingar. I Spanien kallas Jaen "Capital Mundial del Aceite de Oliva" vilket betyder olivoljans världshuvudstad. Och maken till många olivträd! Ibland på de mest obegripliga och svåråtkomliga platser. Kanske var det så att morerna då de planterade träden en gång för länge, länge sedan ville att det skulle för kommande generationer oilvbönder vara lite av en utmaning att skörda dem, eftersom det fortfarande görs för hand. (Man skakar ner dem i ett nät som läggs under trädet.) Just nu är det skördetid och flera generationer hjälps åt och otaliga gånger idag har vi hamnat bakom en mycket fullastad och mycket långsam olivtransport på väg till byns olivpress (alla byar här har minst en olivpress) för att sälja dagens skörd. Precis som guld och olja varierar priset på oliven från dag till dag.Allt beroende på tillgång och efterfrågan. Naturligtvis hade alla husobjekten som vi kikade på idag mer eller mindre antal olivträd. Jag kan riktigt se framför mig hur jag och Andreas går och skakar 235 olivträd och därefter samlar upp alla oliverna. Inga problem, det fixar vi på en förmiddag……
Det första huset vi åkte till var ursprungligen en olivfabrik (så klart, vad annat). Kanske lite väl off beträffande flygplatser etc, men både omgivningen och huset i sig var absolutely lovely” som Diane skulle sagt. Och det fanns potential att göra så mycket mer. Och vilket underbart engelskt par som restaurerat huset till den lilla juvel som det idag är! Fick med mig en aprikosmarmeladsbruk. Från ett av deras träd. Provsmakning imorgon på frukostmackan!
Att det är skillnad på folk och fä blev vi också varse om då vi var o kikade på ett hus där ägarna renoverat en gammal kvarnarbetarbostad med gediget och därmed kostsamt val av material. På grund av personliga skäl var de tvungna att flytta tillbaka till England och för att kunna klara av lånen på huset så har de hyrt ut huset, Bad choice! Familjen som bor där har på sex månader lyckats totalt “tear this house apart” om man säger så. Så mycket som har blivit förstört och jag blev helt förtvivlad för ägarnas skull. Och framförallt så undrar man hur människor kan vara så rent ut sagt vidrigt äckliga. Skitigt, snuskigt, tjock med spindelnät i alla fönster, lämnade dynor på utemöbler som fått svälla och mögla, svartfläckiga väggar….. snuskfä!
De till höger är dagens status på ett av badrummen och bilden till höger ger en känsla av hur det såg ut innan. Ta då i beaktning att hyresgästen sagt till ägaren att hon städat för att vi skulle komma…. Vill inte ens tänka på hur där sett ut innan. Tragiskt! Själv ter man sig nu som den optimala hyresgästen som lämnar hyresobjektet i bättre skick än när man kom.
Avslutade trippen med ett helt fantastiskt hus som egentligen var två hus och en himskans massa olivträd förstås. Valet finns att bara köpa det ena, antingen det stora eller det lilla. Det stora huset hade bland annat ett mastbedroom to kill for (nästan) med tillhörande stor walk-in-closet to kill for (nästan) och stort badrum med badkaret GRANDE to kill for (nästan). Och visst uppstod lite kärlek, det kan jag inte förneka.
Efter dagens husvisningsrunda så är då frågan man måste ställa sig – Vill man bo i en olivlund? Tål att tänkas på!
Jakten fortsätter - Nästa fredag är det dags att svischa runt bland citrusträden här i Valle de Lecrin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar