I fredags skulle jag åka till byn Alcaduete för att möta upp mäklaren Diane för att åka och titta på några hus av potentiellt intresse. Det var kyligt värre när jag satte mig i bilen vid 8-snåret för att åka de närmare 10 milen till Alcaduete. (Ja, jag har inga problem med att köra bil utan tvärtom ser det som ett rent nöje och avkoppling för det mesta.) Ovanför Granada körde jag rakt in i olivlundarnas förlovade land. Olivlundar så lång ögat nådde, över berg och djupa dalar, lundar som också under den kyliga natten fått ett mycket tunt snötäcke över sig.
När jag bara hade 20 minuter kvar till Diane så ringde hon och meddelade att vi inte skulle kunna ta oss till de hus som vi skulle titta på denna dag. På grund av snön som fallit ….
Pratar vi om pudertäcket utanför mitt bilfönster?
Nej, så illa är det inte att några millimeter snö orsakar kaos här i Spanien. Men husen som jag vill titta på ligger just lite mer uppåt bergen och “off” (naturligtvis, varför göra något enkelt för sig?). Och eftersom ingen av oss har en bil med fyrhjulsdrift var det säkerhetsmässigt bäst att låta bli denna dag. Men det blev en tur till hennes kontor i alla fall, en kopp kaffe, fick information om lite andra objekt och sedan tog jag en liten promenix upp till byns borg och kollade in utsikten. (Jag vet, inte en tillstymmelse till snö i den här byn, men det var här det som sagt och något senare på dagen.) Diane som själv bor lite avsides hade haft problem med att ta sig till kontoret.)
Sedan blev det att sätta sig i bilen och styra hemåt igen. Men roade mig med att ta en annan väg som bjöd på fantastiska vidder.
20 mil senare och fortfarande med humöret i topp rullade jag in på -
”Country roads take me home, to the place I belong (för tillfället i alla fall), Nigüelas mountain momma, take me home country roads”.
Back on the road again på fredag blir det. Då var det själva fasiken om jag inte ska få se några hus! Långfärdsskidor kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar