Att åka runt med en mäklare och titta på hus har jag kommit fram till är ett alldeles ypperligt sätt att lära känna ett område. Inte nog med att man tittar på en massa fantastiska hus och enstaka mindre fantastiska, (smaken e ju som baken – delad, men man blir i alla fall medveten om vad man inte vill ha) så blir man, bekvämt tillbakalutad i passagerarsätet, skjutsad till den ena byn efter den andra. Under tiden får man information om byarna, området i stort, folk, kultur, antal invånare, serviceutbud, restauranger och när abstinensen gör sig påmind stannar man till vid en bar för en stärkande café con leche. Bara att “sit back and enjoy the ride” med andra ord. Dessutom otroligt tidseffektivt då det blir “två flugor i en smäll”-effekt också.
- Aha, tänker ni, och ser framför er en andelslägenhetsförsäljare som likt en rabiessmittad råtta vägrar att släppa ens byxben innan man till slut ledsnar och deponerar förhandsbetalningen på en liten lägenhet på den spanska solkusten som man delar med 79 andra innehavare, bara för att bli av med försäljaren.
- FEL, FEL, FEL som Brasse i “Fem myror är fler än fyra elefanter” skulle ha sagt. Så är inte fallet. Visst pratar man priser, konstigt vore väl annars, men det finns inte några som helst “obligations” av att göra något i retur. Trots att man tagit en hel dag i anspråk. Utan allt sker under mycket businesslika och trevliga förhållanden.
I alla fall om man väljer rätt mäklare. Och det verkar jag ha gjort, i båda fallen hittills. I fredags var jag ute på tur här i Valle de Lecrín-dalen (där vi nu bor) med Danielle, en holländska som bott och verkat här i åtta år. En mycket trevlig dag! Tittade allt som allt på nio hus i sju olika byar.
Efteråt hade jag i princip skavsår i ögonen efter allt tittande och jag hoppas att Danielle inte hade skavsår i öronen… (Vad ska jag säga, efter att ha tillbringat några dagar på egen hand då Andreas fortfarande är på resande fot så blir ens status något pratsjuk, eller kanske man ska säga mer pratsjuk än vanligt.)
En riktig informationsbonus är att jag nu också nu vart vingården för vårt nya lokala favoritvin Señorío de Nevada huserar. Visade sig vara ett extremt lokalt vin då det tillverkas här i dalen. Att vingården förutom bodega (butik) även numera har hotell, restaurang och spa gör det hela ännu mer tilltalande.
Om det blir någon husaffär återstår att se, men en sak är säker - ju mer jag ser av området här, ju mer tycker jag om det! Skulle jag kunna tänka mig bo här på riktigt och inte bara som en kringflackande gipsy? Absolut!
roligt att se alla husen! Charmerande med apelsiner och pol! Inte så lätt att bestämma sig kan jag förstå!? Allt är ju såååå bedårande utifrån en svensk synvinkel, där allt är täckt med snö och is. Jag skulle ledigt kunna säga jaaaa till alla förslagen! Få se om ni kan ta er till Svedala på grund av allt snöande?! Hälsa Tekla och Bosse!
SvaraRadera